När jag sejdade intensivt för första gången i mitt liv för ett antal år sedan, fick både jag och mina sejdsystrar återkommande förmaningar från dem som bodde i skog och mark som handlade just om sinnena. "Upplev, upplev, upplev", ropade skogsrå och vättar samma, "Använd alla smaklökar, borra näsan djupt i doftande blad, känn det lena med hela er hud ...". Det återkom oberoende vem som var völva och kanal. Kanske för att vi knyter banden med våra bröder och systrar som bor i markerna genom våra kroppar. Och de längtar lika mycket efter oss som vi längtar efter dem. Därför ber de oss att borra ner oss i mossan och tugga på spröda löv tills lyckan sprutar ut ur öronen. Därifrån är det lättare att mötas.
Glädje och sinnlig njutning kan tyckas vara en egocentrisk upplevelse. Men inget kan vara mer fel. Den som verkligen upplever världen på ovanstående sätt öppnar också upp för omvärldens välmående. Genom sinnena förstår vi att vi är en del av allt annat, att allt omkring oss bara är energikroppar i olika densitet, sammanfogade med vår egen. Att skada omvärlden skulle vara att skada oss själva, vi vill att alla ska få uppleva världen på det sätt vi gör, för vi förstår att rovdriften på naturen skulle ta slut i samma andetag som människan som kollektiv har tillgång till sinnlighet. Den som får skälvningar av njutning genom att äta ett äpple behöver knappast shoppa sig lycklig.
Glädjerunan öppnar porten till ett skamlöst njutningsfullt leverne. Det är svårt att veta vart Glädjerunan ska placeras i kroppen. Den hör hemma både i sakralchakrat, hjärtchakrat och kronchakrat. Kanske ska den placeras på alla dessa platser och med kraften av tre hjälpa dig stiga in i den sinnliga världen. Där möter du alla möjliga varelser och vet att du är intensivt bunden till världen med de mest ljuvliga av bojjor.