Solrunan - en förklaring

Solrunan fyller på vår energi, precis som solen själv ger oss ork då vi vänder vårt ansikte mot henne. Eftersom runan handlar om att skapa den energinivå vi behöver är den också associerad till fysisk hälsa. Varm och strålande smälter den bort både trötthet och ohälsa.

Solrunan står traditionellt för framgång och karriär. Men det handlar om en djupare framgång än bara socialt erkännande. Det handlar om att hitta vår själs väg. Den väg som bäddar in det vi verkligen drömmer om, en framgång som inte räknas i timmar eller klappar på axeln, utan i den tillfredsställelse vi känner då vi utfört jobbet. Framgång handlar såklart inte bara om arbete, utan om alla viktiga projekt och relationer som vi är del av. Det kan vara en idé som sprider sig genom nätverk vi är engagerade i till exempel. Till denna lysande runa hör lätthet och smidighet i samband med sociala kontakter.

När vi  tillåter oss att verkligen titta på den situation vi befinner oss i och släpper in ljus i våra dunkla vrår kan vi börja ta bort de hinder som vi satt upp för oss själva: jag är inte bra nog, snygg nog, ung nog, erfaren nog, förtjänar inte att ... det är dessa självpåtagna hinder som verkligen hindrar oss att hitta vår allra bästa väg. När vi lyser på dem tas de ner i storlek, vi ser klarare och så småningom kan vi sortera bort de rädslor och föreställningar vi bara hittat på. Vilket brukar vara dom flesta.

Jag placerar solrunan mitt i solar plexus. Därifrån kan den stärka tredje chakrats energier och matsmältningen och därmed förbättra vår förmåga att ge oss själva energi. Energi att såväl läka oss själva som hitta vår själs väg.

(foto: Peter Hallin)

Det är fullmåne och Sunnas dag

Det är fullmåne och Sunnas dag. Sol och måne. Eld och vatten. Ljus och ljus.

Månen är i Lejonet. Mer Eld. En dag för magi. En dag för att tanka energi.

Gör en ceremoni för att du verkligen går din själs väg. Att du låter alla sidor vara med. Att du kommer arbeta inom fantastiska partnerskap som är till fördel för alla inblandade. Att kreativitet och känsla får vara med.

Be månen och solen lysa upp din väg. Det är fullmåne och Sunnas dag. Missa inte chansen.

Solrunan - bilder från en resa

Sunnas ansikte lyser på oss. Solens strålar värmer trötta och nedkylda kroppar. Leende väcker hon cellerna i allt levande, får dom att pirra till, vakna och minnas vilka dom är. Från små skott till starka hedningar, vi vänder alla vårt ansikte mot henne och dricker solljus: vaknar till liv och sträcker på oss, sträcker oss upp mot henne.

Sunnas vagn åker över himlavalvet och lyser upp allt som är. Världarnas alla former, dess mångfald, dess myriader av ansikten. Och ju mer hon lyser desto tydligare syns också de levandes själar, anden i allt som lever. Gräset sträcker sig mot henne, ödlor solbadar på varma stenar, gamla ekar knirrar i sina väldiga stammar, och lanskapet är fullt av surrande liv.

Du går i skogen, den är grön och välkomnande, solljus silar ner mellan grenarna. Du kommer till en glänta där stigen delar sig, en går rakt fram och ser trevlig och framkomlig ut, en annan svänger av och är krokigare med stenar och grenar mitt i vägen. Men just den stigen är full av solfläckar i ett mönster du bara måste läsa. Just den stigen vill du gå.

Människan har skapat sig en plats, klarat många utmaningar, lärt sig överlevnad och gränsdragningar, nu är det dags att välja från själen, att välja ett liv med gott om manna. En stig där själens behov sammanstrålar med de praktiska valen. Det är dags.

Älgrunan - en förklaring

Älgen är en av de förnämsta djuren i vår skog, som mer än något djur betytt mat, kläder och skor för dem som gått före oss och gör så än idag. I Älgrunan finns vår länk mellan den fysiska världen vi lever i och den andliga värld där vi får livsenergi och kunskap. Den värld där våra fylgjor, kraftdjur eller totemdjur bor. Vad vi än kallar dem bär de på instinkter, kraft och förmågor som gör oss större än vi skulle vara på egen hand. Alla människor har en fylgja, liksom släkter kan följas av en under många generationer. Fylgjan ger oss goda instinkter, de hjälper oss att röra oss med kraft, att skaffa vad vi behöver, skydda oss själv och dem vi håller kär. De höjer vår livsenergi och gör oss lite smartare och lite mer anpassade att klara vår livsbetingelser.

Regnbågen symboliserar också Älgrunans kvalité. Som Bifrost, bron mellan den mänskliga och den gudomliga världen finns även här Älgrunans förmåga att öppna upp oss för kunskap och kraft vi behöver. Regnbågen påminner oss om att det vi behöver är inte nödvändigtvis samma som vår granne behöver. Vi är alla unika individer som befinner oss på olika platser i vår livsväv. Det är mångfalden av existenser som gör världarna till den livsväv den är. Älgrunan leder oss inte till "det perfekta och det bästa" i någon sorts allmän mening. Den hjälper oss istället att hitta det vi behöver precis just nu, för att än mer bli dom unika individer vi är. Liksom djuren som visar oss på de mängder av sätt vi kan hitta att förhålla oss till och överleva under olika omständigheter.

Längst Bifrost vakar valkyriorna, också dessa en sorts väktare. Vissa utövare av nyhedendom ser dem som guider eller vårt högre jag. Valkyriorna står för både beskydd och högre energier, och dem som vågar närma sig dem har många läxor att lära sig i det stora systerskapet.

Fylgja, valkyria eller gud. Det finns dom som viskar och drar oss i armen när vi behöver. När hela den synliga världen omkring oss säger vänster men vi, utan att kunna förklara varför vet att det är höger som gäller - höger eller en bit av själen dör. För Älgrunan handlar inte bara om överlevnda av kroppen och vår personlighet. Den handlar om överlevnad och växande av oss som helhet, även av själen. Runan hjälper oss att hålla oss kvar på vår väg där alla delar får finnas kvar. Även om vårt beteende kan te sig irrationellt för någon annan.

Jag placerar Älgrunan i kronchakrat så att spetsarna sträcker sig efter energi från den övre världen. Likadant kan göras i händerna med spetsarna ut mot fingrarna och i fötterna med spetsarna ner mot jorden. För att ta in och ge ut energi under skyddade former.

Älgrunan -bilder från en resa

Den vita älgkon självlyser i månen och stjärnornas sken. Där hennes hovar trampat följer fylgjor av alla de slag, starka väsen fulla av ljus, kvinnliga drag och drag från skogens alla djur: lodjurstassar, igelkottstaggar, fågelvingar och morrhår parat med vakna ögon och vita händer. De följer älgkon, en sällsam parad där gränserna mellan människa och djur, människa och väsen luckras upp och öppnar upp för kraften och ljuset att strömma in.

Regnbågsbron välver sig över himlen, binder samman himmel och jord. Där värld möter värld vaktar Heimdal, med luren nära till hands, och valkyrior rider längst Bifrost, klädda i silver och vitaste läder. Avslappnade men redo vakar de, öronen spetsade om Heimdalls lur ljuder och de behövs för att skydda det som är heligt.

Över tröskeln går hon, och skymtar en vit gestalt. Minnesbilder flödar över henne, fylgjan som står vid sängkanten då hon föds, vid sängkanten när hon föder och vid alla viktiga vägskäl. Minnesbilderna blir framtidsbilder för fylgjan kommer vara där när hon lämnar jordelivet likaså. Alltid där och vakar, och visar vägen, och beskyddar.  Inte bara för henne, utan för hennes barn, och för deras barn. Fylgjan ler och förvandlas sedan från en stående gestalt till ett djur, stryker sig mot kvinnans ben och försvinner. Men borta är hon inte.

Idegransrunan - en förklaring

Idegranen står för ålder och vishet, för generationer som kommer och går, för död och evighet. Runan handlar om våra förmödrar och förfäder och vår kontakt med dem. Hur vi bär dem i oss och gör dem eviga, liksom oss själva eviga genom detta byte av kroppar och blod men fasthållande av det som går genom generationer: kunskap och blodsarv - på gott och ont.

Denna runa kan hjälpa oss att nå mycket djupa lager av oss själva, sådan burna och återskapade i många generationer, såväl talanger som sår. Ofta hittar vi det svåra först, vår Skugga, där vi sökt gömma det vi inte vågar minnas. Kanske stöttes en en anmoder ut från gemeskapen då hon talade sanningar om folk de inte ville höra, kanske upprepade du detta som barn men tystades snart. Och Seendets talang gömdes och kvävdes i sin linda. Vem har bränts, torterats, frysts ut eller hånats i din släkt för sina unika drag? Och vilka märkvärdiga styrkor och kunskaper finns där för dig att finna om du vågar följa den tråden.

I idegransrunan finns segheten hos trädet - den det gjordes pilbågar av. Runans förmåga att rikta kraft symboliseras av den dödliga bågens smidighet och hårdhet. Av pilens rakhet och dess samspel med bågsträngen. Den som träffas av denna båges pil faller snabbt död ned. Något har förändrats. Den som jagar och den som jagats blir aldrig mer detsamma. Runan kan användas till stora förändringar, transformationer som inte går att

Genom denna runa står vi ansikte mot ansikte med vår dödlighet. I dödens skugga anar vi våra allra äldsta förmödrar, anar vi oss som del i en sorts evighet, ser vi stjärnorna som ger oss större och längre perspektiv.

Idegransrunan - bilder från en resa

Idegranen växer länge, stammen kroknar runt sig själv och barren är blankt gröna. Träet är hårt och segt. I dess täta årsringar finns många minnen, fler och fler sluter sig tätt kring varandra. Tätare och tätare blir kunskapen. Längre och längre lever trädet, och minns.

Djupt nere bland rötterna drar granen näring från såväl växtrike, djurrike liksom dem som gick före oss. Det förmultnade föder trädet, ger vishet till gren och kotte. Döden när oss. Döden klär oss.

De äldsta förmödrarna sitter och gungar på grenarna, klädda i mörkgröna kläder, osynliga för dem som inte ser, men synliga för vem som helst som tittar. Stjärnor glimmar i deras mörka ögon och de skrattar gärna åt sina barn barns barns barn i många led. Men de vakar också - och väver drömmar till sina släkter som är större än var individ men som kräver varje steg. Drömmar av fibrer och stjärnor. Väver och vakar, vakar och väver.

Av idegransträ täljer Ull den perfekta bågen. Guden följer ådringarna, gör ytan len, väcker bågen med sina kyssar och andens friskhet. Han ser dess spänst, hållbarhet och pricksäkerhet och ler. Ull tackar trädet som gett honom gåvan och när han bugar påminner de röda bären honom om livet och blodet, stjärnorna och döden.

Människan möter sin dödlighet. En rynka har grävt sig djupare ner och finns kvar även efter att leendet är borta. Grå hårstrån glänser silvrigt bland ungdomshåret. Det kan också vara pappa som visar de först riktiga ålderstecknen och människan börjar funderar på vad som ska hända när han dör. Mormor går bort och helt plötsligt är människan inte längre någons lilla tös utan bara en alldeles vanlig vuxen kvinna. Döden kan se oss i vitögat på alla möjliga sätt, men oberörda är vi aldrig.

Klipprunan - en förklaring

Bergen, klipporna, stenarna - våra allierade av mineralriket. I klippan, i stenen, i grottan lever de, våra allierade i mineralriket: trollen, jättarna, de äldsta, minnesbärarna. De ger oss vida tidsperspektiv, de lockar oss att söka djupare, förstå mer, att leta efter mysterierna. Det finns gott om fantastiska stenar som säljs till höga priser. Men kunskap bryr sig inte om värdsliga priser. Sök lika gärna mossbeklädda stenar i skogen, väldiga klippor, sträv granit att luta kinden mot, och inte minst, grottor att krypa in i, där vi kan resa i tiden. Klipprunan ber oss kliva rakt in i de stora mysterierna, de stora frågorna; att läsa de urgamla berättelserna som ligger gömda i stenen, i klippan, i berget, där den beslöjade kvinnan bor.

Klipprunan talar om att något avslöjas, eller är på väg att avslöjas. Det kan handla om vårt liv, saker som är annorlunda än vi trott att de varit. Det kan handla om fördjupade kunskaper om oss själva, vårt liv och vårt öde. Det kan handla om en blick in i de djupa mysterier som livet byggs kring. Vi kan ha god nytta av att kasta runor eller spela tärning. Den stora frågan är dock inte vilka utslag tärningen ger utan vem som styr dem: ingen, vår högre vilja, någon annans högre vilja? När vi sätter in runorna i det sammanhanget börjar det stora äventyret ...

Klipprunan handlar om ödet och ödets vändningar. Vi kan kalla det tur och otur. I viss kultur talar man om karma, om en rättvis utdelning - även i nya livstider - om vi handlat gott eller ont. Men dessa ödes vändningar är något mer direkt. Det är vad vi drar till oss, storslagna öden därför att visat mod och är rättrådighet, men också avundsjuka och dåliga andar genom vår okunskap eller arrogans. Det ödet bär till oss är inte bara resultatet av god eller ond vilja utan också av vår medvetenhet, kunskap och visdom.

Jag placerar klipprunan i svanskotan, vårt minne av en svanstid, gammal tid, trolltid. Eller, för dem som har dem kvar, i visdomständerna.
(fotot är från vägen upp på Machu Picchu - ett berg med många hemligheter och mycket kunskap)