Människorunan - en förklaring

Människorunan handlar om människans plats i världen. Vem hon är och vilka val hon tar. Därmed handlar den om samspelet mellan klanen, samhället och världen hon bor i och hennes egna etiska förhållningssätt. 

Människan i byn, i samhället, i staden har sin roll och sin status delvis utifrån vad hon åstadkommit, men än mer utifrån vad andra anser att hennes insatser är värda. Kvinnan som inte får söner, mannen som anses lat därför att han vill vara hemma med sin familj hellre än arbeta, barnet som får skäll då hon inte sitter still. Alla kan dömmas utifrån de samhällen och kulturer de verkar inom. Att förstå dessa är en del av att vara människa. Att våga gå utanför dessa när hjärtat säger så är en del av att vara en etisk människa. Något mer än ett resultat av flocken.

Vi är våra val i mycket högra grad än att bara göra "rätt" enligt rådande normer. Jag är trogen mot min man (fast jag har aldrig djupare tänkt på eller diskuterat äktenskapets förutsättningar), jag går till mitt jobb varje dag (fast jag har aldrig djupare funderat på vad mitt arbete innebär för andra) jag stjäl inte (men jag konsumerar mer än jordens resurser klarar av) Sociala regler och traditioner är till del skapta för att vi ska kunna fungera tillsammans. Tyvärr skapas de också utifrån maktbegär och kontrollbehov. Det är vår uppgift att se vad som är vad och agera därefter. Den självständiga etiken blir allt viktigare i en allt mer komplicerad värld. Men vi har heller aldrig varit så välinformerade och haft så bra förutsättningar att göra etiska val.  

Allt vi gör måste ses i sitt sammanhang. Runan handlar om orsak och verkan. Varje val du gör som påverkar andra påverkar också dig själv. Vad du köper, säger, till och med vad du tänker. Alla dina handlingar blir en del av ditt fält, din sfär och skapar dig i varje stund; om du bidrar till barnarbete, miljöförstöring, men också om du bidrar till att barn får gå i skola eller omställningen till ekologisk odling. Allt vi gör har konsekvenser. 

Runan handlar om Identitet och om att se vilka vi är, vad vi fått med oss socialt och vad vi verkligen valt. Jag placerar människorunan i tredje ögat. Därifrån hjälper den oss att se oss själva och våra roller klarare, att skala dom rädslor vi behöver för att vara etiskt högstående men samtidigt hitta en plats i den värld vi lever i.

(Båda foton som illustrerar Människorunan är tagna vid Soltemplet utanför Cusco, Peru)

Människorunan - bilder från en resa

Precis som många andra varelser placerar människan sig i centrum av tillvaron. Mitt i världsträdet Yggdrasil, ligger Midgård, människornas rike. Ovanför människan bor gudarna och andra upphöjda varelser, under dem död och djup, och runtom allierade eller fiender beroende på komplicerade relationer skapade under många generationer. De flesta människor beter sig och tänker som om hon är världens mitt, olika folkslag benämner sig som "Folket" eller "Människan" för att visa att dom är utvalda och speciella. Överallt är hon den som allt annat ska cirkla kring. Det är en nödvändig position då vi måste se världen från den plats vi befinner oss, men det är också barnets position.

Tre syskon i en annan tid visar var sin bild av människans plats i världen:

En syster åstadkommer mycket litet. Hon blir omhuldad och bortskämd, blir bortgift med den mest lämplige make, får guld och silver i bröllopsgåva. Hon är hyllad och beundrad. Men inte ens hennes skönhet är hennes egen. Den är ett resultat av doftande bad, oljor och andras kvicka fingrar som gör dyrbara frisyrer och sinnrika sminkningar. Hon tänker aldrig på om livet kunde vara annorlunda eller om hon är lycklig. 

En syster vägrade gifta sig med den som utsetts till henne, eller göra något av det som förväntas av henne. Familjen förskjuter henne och hon förlorar all den status hennes namn kunde gett. Hon får ingenting gratis, men väljer sina uppgifter och sitt sammanhang genom kamp. Hon vet att hennes vänner och älskare väljer henne för hennes egen skull. Hennes arbete känns meningsfullt och viktigt. Hon är till synes utstött men lever i bister tillfredställelse. Och ibland, när elden sprakar i grottan där hon lever, och den valda familjen somnat runt henne, då njuter hon helhjärtat och värmen sprider sig från mage till tår och hårbotten. 

Brodern är yngst och försöker med näbbar och klor skapa sig en plats, göra sig beundrad och omtyckt. Men han väljer ständigt fel och föräldrarna suckar, liksom vännerna, liksom den tredje frun. Trots alla sina försök sitter han vid fönstret på kvällarna och ser ut över staden han så gärna vill tillhöra med en allt starkare känsla av isolering. Han vill vara kung, men är knappast hågkommen av någon. 

¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Den gamla har varit med länge, är på gränsen till vis. Hon inser att hennes plats i tillvaron har förutsatts av vem hom är, vad hon fötts till, vem hon setts som men i lika hög grad av hennes val. Med ålderns rätt inser hon också att skillnaden inte är så stor som det först verkar. Efterhand har hon valt sina sociala situationer, valt vad hon visat upp och vem hon blivit sedd som. Inom ramen för världens förutsättningar just nu har hon ibland varit modig och ibland feg, ibland äventyrlig och ibland praktisk. I sin helhet är hon nöjd, då hjärtats val väger över, fått ta allt större plats och definerar vem hon är.

Att resa över havet

Jag är på väg in i en ny värld. På en resa, som går över vattnen, till ett annat land. Men mest av allt är jag på väg mot ett annat tillstånd. En plats jag velat vara länge. En plats där kreativiteten, skrivandet och magin är de styrande krafterna; rytmerna jag följer. I ett halvår ska jag få bo där, drivas av inget annat än skapandets impulser.

Jag åker om två månader. Fram till dess avslutar jag ett jobb, njuter av svensk sommar, umgås med familj och vänner. Det är något med den nya världen som är på väg att födas som förstärker världen jag tillfälligt lämnar. Som om två ägg kläcks på samma gång. Som om allt måste upplevas än mer, därför att jag inte vet när jag har det igen.

När jag bosätter mig i Mexico har jag all tid i världen att skriva, eller bara drömma om berättelser som sköljs upp från havet. Till att börja med kommer jag att bo nära det stora vida blå. Och det är passande, för viljan att skapa är som en vattenvirvel som vill dra mig ut mot det okända.

Jag vill skriva om det här på bloggen. Att låta sig dras med ut i okända hav. Texter om kreativitet och att tappa sig själv, om djup under mig och friheten. En plats där urgamla berättelser och alldeles nya får samsas likaväl som runor och Madonnor. Det drar redan, så jag börjar nu. Det finns gott om sjöjungfrur som sjunger högt i haven intill såväl Malmö som Tijuana.

(foto - stenstranden på Blå Jungfrun)

När kärleken steg upp som solen

När kärleken steg upp som solen 

kände hon ingen rädsla,

hon sprang mot den.

Händerna öppna, ögonen slutna. 

Armarna brett utsträckta

som för att fånga

dess brinnande sfär

- Sally Wheeler