Tonfall

Står i kön för att köpa kaffe på ett av Malmös bäst placerade fik, med sittplatser som idag finns under en klarblå himmel, träd som vajjar lätt i vinden. Rosa knoppar redo att spänga sig ur sig själva är strödda över trädkronorna närmast borden. Det är vår, kanske till och med sommar.

Framför mig i kön står två kvinnor i min egen ålder. De pratar om det ena och det andra och ju mer de pratar desto mer vrider jag mig för att komma undan. Det är något med rösternas tonfall: lite gälla, entoniga och penetrerande. Ämnena som avhandlas syftar på att ingenting är bra: inte barn som klär ut sig till påskkärringar (tiggeri), inte Hallowen heller på tal om det (kommersiellt, osvenskt och oseriöst). Och så vidare. Det finns ingen paus. Där den ena slutar fyller den andra på. Jag försöker meditera mig bort, men rösterna fortsätter envetet, märkligt lika varandra.

Väl framme vid kassan får kvinnorna specialbehandling. De kan inte tänka sig att stå i glasskön också, så tjejen i kassan springer emellan de olika serveringarna. Sen går de. Jag andas ut och funderar på om jag ska hjälpa ett äldre par ut med deras bricka. Den ena har käpp, den andra ser lite ostadig ut. Om jag bara köper mitt kaffe lite snabbt så kan jag fråga om jag ska bära åt oss allihopa ... Just då kommer en av kvinnorna tillbaka. Naturligtvis har summan hon betalat blivit fel.  - Nej hon har inte fått något kvitto, blev det rätt nu då? Den gälla rösten maler och maler. Jag blir trött och kommer av mig. Det äldre paret vinglar iväg med sin bricka. Jag tänker att när jag jobbade på cafe var det just med dessa personer det begicks misstag: med priset, pålägget, toppingen. Jag funderar på andliga skolor som menar att ljudvågor bygger upp universum. Och bryter ned den.

Betingat skrivande

Det kräver sin människa att få ro att skriva när livet drar i många riktningar. Ett rum måste skapas, en plats karvas ut. Med inspiration från Alvsyster M. och hjälp från presenter av nära kära har jag börjat arbeta med betingning. Precis som Pavlo fick sina hundar att dregla med bara ljudets hjälp, ska jag träna min hjärna att manifestera skrivandets och skapandets utrymme genom doft, känsel och syn.

Ett bärbart altare är skapat i klargult pennfodral med kamferträolja i flaska, mjukdjursuggla och vacker resevoarpenna i guldmelerad blanksvart. Ett fast altare finns i röda rummet där jag bor bestående av ett rött blockljus, copalrökelse och en porslinsuggla. Varje gång det ska skrivas, hemmavid eller på annan plats, plockas altaret fram, ljuset tänds eller en droppe kamfer hamnar på handleden och snusas in. Ugglorna, pennan, färgerna, doft och eldelementen bidrar med sin symbolik och känsla. För varje gång blir det lättare för hjärnan att fokusera, för tankarna att flyga fritt, för orden att strömma ...

är det tänkt.

Vi får se hur det går. Experiment pågår. Vi är trots allt djur, och det är inte så bara.

Några tankar om tillit

Att leva utan fasta ramar kräver tillit. Tillit att tak över huvudet och mat på bordet kommer finnas också i framtiden, även om det inte finns en klar plan över var medlen ska komma från. Då behöver vi lita på att de önskningar vi kastat ut plockats upp av någon vänlig norna som genast satt igång att väva: med mer intrikata mönster och hårresande spännande färgkombinationer än vi själva skulle kunnat komma på. Men tillit handlar inte bara om att lita på att världarnas krafter är på vår sida. Det kan aldrig vara att luta sig tillbaka, ta en kaka till och förvänta sig att allt ordnar sig bara vi tror (på vad infoga valfri form). För mig handlar tillit mer än något om vår relation till oss själva.

När vi kikar på om vi är på rätt väg bör vi kanske först kolla av om vi hållit våra löften till oss själva. Har vi slutat tänka på det där destruktiva sättet, har vi lagt den där timmen per dag på att styrketräna, skriva, meditera, fotografera eller plugga? Har vi ens börjat kontakta de personer vi vet har information vi behöver till vårt nya storslagna projekt?

Hur kan vi ha tillit till att världarnas krafter står på vår sida om vi inte ens litar på oss själva? Vi är också krafter i världen. Vi är också skapare. Vi är garanterat skapare i våra egna liv. Om vi ska kunna leva i trygg vetskap om att det ordnar sig måste vi kunna lita på att vi gör vår del. Visualisera gärna dina drömmar. Men glöm inte göra jobbet. Håll dina löften till dig själv. Med tiden kommer en välvillig GudsMorsa kasta oväntade gåvor i ditt knä. Men först vill hon se att du har vad som krävs för att ta hand om dessa gåvor.

Och nu när jag skrivit allt detta av ingen annan anledning än att påminna mig själv om det självklara, måste jag rusa vidare. Jag har löften till mig själv att hålla.

(foto: Progreso, Yucatan, Mexico)

Speglar och löv

Jag tar mig fram
genom speglar och löv
på skatans rygg
i kråkors sång

Vid fullmåne dansar jag snabbare
vid mörkermåne håller jag still
men när månen är halv
går jag baklänges ett varv
och sen springer jag vart jag vill

bakom rot och sten
under nedfallen gren

Det finns bara tre sätt
att veta vem jag är:
att Se, att Se, att Se

Bloggen Häxdansen sen juli 2008 - dags att snurra ännu ett varv

Bloggen Häxdansen startade i juli 2008 och har sen dess generarat mer än 500 inlägg om häxkonst, magi, kraftdjur, cykler, runor, gudomar, alver och annat knott. Ibland har det steppats mer åt det ena hållet, ibland mer åt det andra beroende på vart mitt fokus har varit. Senaste halvåret har bloggen framför allt varit en reseblogg, med bilder från mitt halvår i Mexiko. Upplevelsen av Mexiko var stark och jag ville dela något, men de flesta ord var upptagna på annat håll. Vid stränderna, i Karibiska havet och under fläktar föddes under resan min andra bok.

Jag är sen några veckor i brokiga Malmö, precis vid Möllevångstorget där jag - också - känner mig som hemma. Innan jag reste levde jag hos en vän på en röd soffa med yoga impregnerat i de vita väggarna, nu bor jag i ett rött rum med drömlik, alvisk konst i varje riktning. Som modern nomad är du alltid gäst och alltid tacksam för skönheten i de platser du befinner dig på. Liksom generositeten hos dess värdar. Utan en fysisk plats att bygga mitt liv kring blir det istället andra värden som fördjupas och intensifieras. Det enda verkligt beständiga är kärleken, den stora familjen, vänskaperna, kreativiteten och de ovärderliga ögonblick i VarDagen på den plats jag för tillfället råkar befinna mig.

Skrivandet har alltid varit viktigt. Under den senaste tiden har skrivandet brett ut sig, dykt ner i djupare lager och är nu så cementerats in i själva LivsNerven att det är omöjligt att leva utan dagliga doser. Jag ska se till att skapa nya sätt att göra skrivandet till den största delen av mitt liv tillsammans med magin, även här i Sverige. Eller snarare, oberoende av vart jag är.

Bloggen kommer som alltid innehålla det som för tillfället är mitt viktigaste. Just nu är det det magiska nomadiska tillståndet, skrivandeprocessen, den kommande boken och den ständiga transformationen. Jag kommer också ge plats till kurser och events där jag, eller mina närmaste sejdsystrar är involverade, då jag vill fortsätta sprida den magiska evolutionen över världen. Eftersom orden ibland kommer vara upptagna på annat håll blir det mycket foton och ibland korta meddelanden. Till och från låter jag andra tala: väsen och krafter som kommer och går i min Livssfär. De har ofta väldigt intressanta saker att säga. Ibland kan jag till och med förstå vad de menar.

Jag ser fram emot ännu ett varv i häxdansen. Välkommen att följa med.

(Foto: Ribersborg, Malmö)

Oden säger

Oden säger:

Resan
Orden
Tecknen
transformerar dig
och andra
transcendenserar det du trodde dig veta
till en större Verklighet

En plats är bara en plats
platsen är allt du har
att resa från
att transformeras i
att gå bortom dig själv för att nå andra platser
och låta andra nå dem
genom Resan
och Orden
och Tecknen

Förstår du?

Ja, jag förstår