Jag har ingen tv här i Trädhuset vid vägs ände. Vår internetleverantör tar betalt utifrån användning, så jag undviker film och nyheter över internet. Jag och M pratar mycket. Men när han arbetar pratar jag oftast inte med någon. Ibland läser jag favorittidningar på nätet, men intresset har varit svalt på det senaste. Jag upplever att jag läser samma röster med samma åsikter och minimala förändringar i omständigheter. Min kommunikation med omvärlden består av sporadiska mail, ibland facebook och ett och annat Skypesamtal. Det blir mycket plats i huvudet över när strömmen av andras intryck och åsikter sinar av till en droppe här och var.
Det känns som om jag lärt mig mer om mig själv och min plats i världen dessa dryga tre månader i Trädhuset, än jag lärt mig under hela mitt liv. Det kan vara tidpunkten i mitt liv, eller livssituationen, men jag tror framförallt att det är stillheten. Bristen på sorl.
Tyst är det inte: fåglarna hörs väl, liksom ekorrarna som hoppar i vissna löv. Brist på intryck allmänt är det inte heller: allt rör sig: solen över trädtopparna, stearinljusets låga, molnen över himlen. Det är inte heller brist på att ta del i andras historier och tankar. Jag läser. När skrivande, skapande, pappersarbete och Trädhuset själv har fått sitt, läser jag noveller och romaner av Isabelle Allende och Margaret Atwood, läser om Georgia O'Keffe och om arketyper. Men böckerna skiljer sig från åsiktsflödet, från bollandet av idéer och lösa tankar. De är skrivna för att hålla i längden, berättandet i sig är själva konstarten.
Det bubblar upp saker i detta bristtillstånd. Som visar sig vara en källa av allt annat än brist. Vissa insikter är inte vackra, men om jag sitter med dem följs de alltid av insikter klara och hårda som glas. Obönhörliga, men ärliga, och därför oersättliga. Åtminstone för mig.
Bortom sorlet. Precis så, precis så ... jag förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar