Ofta, när jag sitter på trappen i skymningen, eller under stjärnorna som skymtar under tulpanträdens kronor, rör sig hjortarna i skuggorna på fältet. I mörkrets skiftningar ter dig sig i det närmaste eteriska, flytandes ut och in i blickfältet. Ett smalt huvud med spetsade öron lyfts åt mitt håll, den vita svansen lyfts när de vänder sig bort, självlysande i mörkret.
Ibland kommer de så nära som fem meter från mig. När de står så där, framför grinden till den inhängade trädgården, tror jag att de kommit för min skull. För att påminna mig och mitt hjärta om naturens innersta ande som verkar bo i dem. Det kan ju jag tro. Betydligt mer troligt är att grinden, som har ett enkelt handtag av trä och som misstänkt ofta har öppnats på natten, fortfarande är en port till några kvarlämnade, vissnade grönkålsblad.
Vad bryr jag mig om det? De rör sig som jordiska andar framför mig i natten. De rör upp något i mitt hjärta, lämnar delikata hovavtryck vid hjärtklaffarna. Grönkålslängtan blandar sig med pälslängtan. Jord med ande. Hjärtat är centrum. Alltid påminner de mig om att hjärtat måste vara centrum jag utgår ifrån.
(Foto: Den inte så hemliga trädgården, Creek side lane, Virginia)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar