Ibland hör jag kommentarer som får mig att fundera över förväntningarna på Systerskapet. Mina egna förväntningar såväl som andras. Är Systerskapet en grupp eller ett personligt tillstånd, en filosofi eller en praktik, det personliga eller politik, något lokalt eller någonting globalt?
Jag tror att det är allt ovan, och mer.
Systerskapet är ett sätt att identifiera sig; ett tillstånd där kvinnliga relationer är centrala och viktiga. Det är en förståelse av att vi lever i en värld där kvinnor och allt som identifieras som kvinnligt värderas sämre än män och allt som identiferas som manligt. Det är också en vilja att förändra detta.
Systerskapet kan vara att verka i små covens av dianskt prästinneskap och att åka på stora kvinnoläger. Det kan också vara att främja kvinnliga artister, musiker, konstnärer och perfomers genom att lyssna på deras musik, se deras tavlor och tipsa sina vänner om dem. Systerskapet glöder när vi engagerar oss mot kvinnoförtryckande praktiker som våld i nära relation, könsstympning, och barnäktenskap. Liksom vid all kamp för aborträttigheter, trygga och hälsosamma preventinmedel, lika lön för lika arbete och jämlik representation på alla poster i samhället.
Systerskapet stärks när kvinnor berömmer varandra, klappar, uppmuntrar, sjunger för varandra, delar med sig av sina erfarenheter, läser sagor för varandra och skvallrar med kärlek. Allt arbete för Gudinnan är automatiskt ett systerligt arbete för Gudinnan lever i alla kvinnor och allt vi gör för Gudinnan gör vi för våra systrar och allt vi gör för våra systrar gör vi också för Henne.
Vi kan aldrig tvingas ut ur Systerskapet, men vi kan välja att ställa oss utanför det. Systerskap är ingenting man får eller kan kräva, det är inte något som ligger i famnen på vissa och som dom kan välja att ge eller inte. Systerskap är något varje kvinna kan välja att generera, när som helst och på det sätt hon mäktar med.
Gudinnan må ge oss förutsättningarna för våra liv. Men det är i andra kvinnors ansikten vi ser Henne. Om vi agerar för andra systrars väl utför vi Hennes handlingar. Det finns Storhet i detta, om vi väljer att se det. Och mycket hopp för världen.
Jag tror att det är allt ovan, och mer.
Systerskapet är ett sätt att identifiera sig; ett tillstånd där kvinnliga relationer är centrala och viktiga. Det är en förståelse av att vi lever i en värld där kvinnor och allt som identifieras som kvinnligt värderas sämre än män och allt som identiferas som manligt. Det är också en vilja att förändra detta.
Systerskapet kan vara att verka i små covens av dianskt prästinneskap och att åka på stora kvinnoläger. Det kan också vara att främja kvinnliga artister, musiker, konstnärer och perfomers genom att lyssna på deras musik, se deras tavlor och tipsa sina vänner om dem. Systerskapet glöder när vi engagerar oss mot kvinnoförtryckande praktiker som våld i nära relation, könsstympning, och barnäktenskap. Liksom vid all kamp för aborträttigheter, trygga och hälsosamma preventinmedel, lika lön för lika arbete och jämlik representation på alla poster i samhället.
Systerskapet stärks när kvinnor berömmer varandra, klappar, uppmuntrar, sjunger för varandra, delar med sig av sina erfarenheter, läser sagor för varandra och skvallrar med kärlek. Allt arbete för Gudinnan är automatiskt ett systerligt arbete för Gudinnan lever i alla kvinnor och allt vi gör för Gudinnan gör vi för våra systrar och allt vi gör för våra systrar gör vi också för Henne.
Vi kan aldrig tvingas ut ur Systerskapet, men vi kan välja att ställa oss utanför det. Systerskap är ingenting man får eller kan kräva, det är inte något som ligger i famnen på vissa och som dom kan välja att ge eller inte. Systerskap är något varje kvinna kan välja att generera, när som helst och på det sätt hon mäktar med.
Gudinnan må ge oss förutsättningarna för våra liv. Men det är i andra kvinnors ansikten vi ser Henne. Om vi agerar för andra systrars väl utför vi Hennes handlingar. Det finns Storhet i detta, om vi väljer att se det. Och mycket hopp för världen.
(Bild: Uriel and the Eagle av Lindy Kehoe)
6 kommentarer:
Fia, Fia, vackra ord!
"Vi kan aldrig tvingas ut ur Systerskapet, men vi kan välja att ställa oss utanför det."
Har du aldrig tvingats välja bort? Där det bara funnits en enda option? Inte fått plats? Missat något du velat och blivit ledsen och känt dig övergiven? Andra kanske valde bort dig? "If there is a will theres a way" är ju kanske från båda håll, eller hur? Inte bara ensidigt.
Kvinnor är ju inte automatiskt snälla och goda och vidsynta. Att påstå detta är ju att blunda för sanningar. Kvinnor kan vara riktiga skitar och prata bakom ryggen på varandra oavsett hur många vackra ord du fått i ansiktet. De vackra orden ger ju ingen näring när substansen inte räcker längre än att du vänt dig bort.
Jag anar att det var jag som väckte dina tankar på systerskapet. Bitterhet och sorg är slängd i elden. Ägget är kläckt och visst finns det en plats även för mig någonstans.Även om det är på en plats med ett uns av saknad av systrar.
Kärlek!
Klart det var du. bitterhet som erkänns är äkta och allt som är äkta inpirerar. Tack för det hjärtat! Men det var också sådant jag själv gått och tänkt på.
Naturligtvis har jag ställts utanför och så klart är inte alla kvinnor snälla och goda. Det har jag aldrig påstått.
Men jag hävdar med bestämdhet att man aldrig kan ställas utanför Systerskapet - för det finns alltid sätt att ta del av det. Bara du är kvinna är du per automatik inbjuden att engagera dig eller inte.
Däremot kan man såklart hamna utanför speciella sammanslutningar, eller särskilda kurser etc etc men.... ce la vie. Det gör vi alla.
Vi är alla begränsade på olika sätt. I jämförelse med en liten flicka som ska säljas till en trettio år äldre man för att betala familjens skulder är både du och jag priviligerade och bortskämda. Fysiskt och ekonomiskt är jag priviligerad framför dig. I denna stund. Sådant kan ändras fort. I jämförelse med genomsnittet anses jag i svensk statistik vara "låginkomsttagare" (fast jag känner mig rik som fan).
Vi kan välja att stirra oss blinda på det vi inte kan. Eller titta på det vi faktiskt kan (vilket kanske är det vi allra helst ska göra ;)
massor av värme till dig. Jag vet att du kämpar
kramar
S
Du få vara hur bestämd du vill, dear sis...
Men jag undrar?
Är den här filosofin applicerbar på alla sorters grupper då? Som patriarkat och katolska kyrkan osv? Det är vi själva som väljer, inte alls en gruppdynamik eller maktställningar utan bara personligt ansvar hos den enskilde individen?
Systerskap liksom alla former av gruppralationer bygger på sändare/mottagaredynamik och hierakier, preferenser, härskartekniker osv.
DÅ kan vi ju inte plocka ut systerskapet plötsligt och säga att en regel gäller för om kvinnor förtrycks eller osynliggörs av män men gör hon det av sina systrar så är det personligt ansvar som gäller och bara leta sig nya platser...
Det handlar inte om vem som har mest eller har det värst eller står ut med mest förtryck utan att utöva verkligt systerskap var du än möter kvinnor. Du kan ju inte bara vara syster med dem i samma ekonomiska ställning, utbildningsnivå eller så. Det är ett bekvämt sätt att vara "syster" på.
Riktigt systerskap är något helt annat och inte baserat på den enskilde, då är det ju plötligt bara poppsykologi.
Nej jag tror det är viktigt att våga se att systerskapet mycket ofta går åt helvete och inte är sådär tjusigt som vi gärna vill få det att se ut ibland. Och viktigast, vill vi utöva äkta och genuint systerskap får vi nog tänka igenom vad det är innan vi tror att det är det vi håller på med.Annars har vi vattnat ut termen systerskap ordentligt.
Hierarkier finns så klart i "systerskapet" också. Du har helt rätt. Jag tror att vi pratar på lite olika plan.
för mig är det självklart att kritisera hierarkier överallt där det känns vikitgt och konstruktivt. Oberoende av om de byggs av kvinnor eller män. inga konstigheter där (det borde väl du veta vid det här laget ;))
men efter att ha funderat och kritiserat och grämt mig för en stund har jag nu kommit till ett beslut, och det låter ungefär såhär:
det finns så gott om folk som kritiserar alla sammanslutningar av kvinnor, särkilt om de har en feministisk agenda. Jag tänker inte sälla mig till kören, utan arbeta där jag kan göra det på ett positivt sätt och på mitt lilla vis bidra. Jag tror inte alls att "systerskap" hamnar utanför kritiken generellt. Snarare begär vi mycket mer av kvinnor som samarbetar. De ska vara allt för alla. Och varför då undrar jag?
du frågade tidigare om jag aldrig tivngats välja bort. Svaret är ja. Under många år av ekonomiska skäl, av personliga skäl, av massa skäl var jag utesluten ur massor av sammanhang som jag hade velat delta i. Det är den grundläggande anledningen att jag startade min blogg och lägger ut mina texter efter hand. Ngt sådant hade jag själv gillat att ha tillgång till när andra dörrar var stängda. ....
att hamna utanför är SJÄLVKLART både en fråga om omgivning såväl som en själv. Men det är egentligen bara det ena vi kan påverka effektivit. Det handlar inte om att vara naiv, utan om strategi. Min nuvarande strategi är:
ge allt positivt jag har, ta emot allt potitivt jag får, kritisera om det pockar på och skita i resten.
Men det är mitt förhållningssätt och jag ska inte projicera det på ngn anna
skitbra diskussion förresten. all respekt
S
Härligt med starka kvinnor och starka åsikter!
Egentligen tror jag att vi alla är rörande överrens, vi säger det bara på olika sätt.
Jag har blivit, vid så många tillfällen, bränd av så kallade medsystrar. Detta har jag skrivit om i min egen blogg. Jag har också hämtat hem en del av mig själv, jag har som sagt blivit syster med mig. Jag har systrar, biologiska och känslomässiga som jag avgudar.
OCh fortfarande har jag medsystrar som jag inte förstår mig på ett enda dugg!
De både ljuger, bedrar och ger andra dolkstötar! De utesluter och är allmänt fåntrattiga, som små små flickor gräl ungefär!
Ändå tillhör vi samma systerskap, vi kommer inte förbi det.
Det som förenar den gemenskapen, det som är grunden, är närheten/öpppenheten till Gudinnan. Med det som grund kan vi växa, hela och läka samman.
Men alltid kommer känslor av besvikelse eller utanförskap dyka upp på vår livsresa, jag tror att det är oundviklgit, samtidigt som jag tror att på sikt kommer ett systerskap i gudinnans namn att minska på sådanda känslor och öpnna upp för annat.
Den som varit hos Hel kan se det. Systerskapet är inget lättsmält eller enkelt, trivialt eller billigt.
Det är ben, kött, tanke, känsla mensblod, barnafödsel, eld, värme, kärlek, tårar, skratt.
Jaa... ni kan nog sätta in egna ord.
Fast, om man mår dåligt av det, om man tvingas till saker som man inte vill, eller alltid måste tvingas avstå, DÅ är det dags att skrida till verket på något sätt.
KRAMAR TILL Sofia & Ingrid!
Detta var verkligen berikande!
Tack Lisa,
Ibland behövs det ngn som kommer in och binder samman det som går parallellt och inte riktigt förmår att nå fram.
love you Siss
S
Skicka en kommentar