Disirhelgen och Systrar i Väven

Jag har bott i en liten stuga, vid en liten stenkulle tillsammans med fem Systrar i Väven och pratat med både stenfolk och vattenfolk. Jag har lekt med mina Urdabrunnsystrar och folket i Alvriket. Låter det som en saga? Det är det på sätt och vis. Sejd på stenhällar, trumma och meditiation i kåta, resa i sinnet till forsens sång, disablotceremoni i gnistrande kyla; men också fullt mänskliga varelser som ska äta, orka, prata, planera och sova tillsammans.
Hemma visste jag att två andra Systrar i Väven firade Disablot på sitt sätt. Med många inslag som liknade mina, och på så sätt var jag sammankopplad även med dem. Nu är jag nyfiken på att höra hur de har haft det.
Vad är Systrar i Väven?
Roliga, busiga, bullriga, skränande, magiska, energirika, hämningslösa, naturliga, Natur-iga, djuriska, spröda, känsliga, behövande, generösa, kantiga, rika, en klar blick i rätt sekund: delad smärta, plötslig sorg, kanal till bergen, öppnare av Väven, fnittrande, dansande, prövande steg, nya tag, medföljare, vägvisare, förebilder, delade misstag, visdomsbärare, visdomsspridare, en snabb kram i exakt rätt ögonblick: fantasirika, läkande, berättande, lyssande, idéspridare, kraftdjursvänner, djurvänner, undersökare, avslipare av kanter, öppnare av hjärtats kammare, vägen ner till nornorna, ett vänligt ord i exakt rätt stund.
Vad är Systrar i Väven?
Allt ovan och mer. Och på grund av dem, och på grund av helgen vi delat; högtiden vi öppnat upp för, är allt klart som rinnande vatten och gnistrande is. Jag vet precis vad jag behöver göra.