Ännu en Passande Färg för Våren

Jag är klädd helt i ROSA, från de gnistrande stenarna i mitt hårspänne ner till mina randiga strumpor. Rosa har varit en svårköpt färg för mig, eftersom den är så starkt associerad till fnittrig flickighet och kvinnlig mjukhet. Som så många kvinnor har jag länge värjt mig mot det kvinnliga som passivt, som mottagande och vekt. Det har varit viktigt för mig att istället framhäva det viljestarka, handlingskraftiga och aktiva. Det beror på att jag påverkats av myten om kvinnan och mannen som motsatser, där de förmodas spegla varandra från kropp till ande. Enligt patriarkal indoktrineringsmyt nummer ett är Mannen är aktiv och inträngande och Kvinnan passiv och mottagande. Så jag kämpade emot denna idioti med näbbar och klor. Men nu när jag stirrat på denna förlamande tråkiga, heteronormativa beskrivning så länge att den vittrat inför mina ögon är jag fri att frossa i superkvinnligt ROSA. Fri att undersöka vad mottagande, passiv och mjuk egentligen är för något:
Det är krigarens andra sida och magikerns förutsättning. Det är länken till krafterna hos Moder Jord, och ljuslyktorna i himmeldrottningens kappa. När vi öppnar varje por för krafterna omkring oss kan vi fyllas med styrka utan att anstränga oss. När vi är mjuka och utan skydd kan Gudinnans alla välsignelser ta oss i besittning. Vi är Gammelmors högt älskade barnbarn och älskarinnor till elementen.
ROSA är färgen för IDUN som den lekfulla jungfrun och FREJA som älskare.
Det är hjärtchakrat och kärlekens färg, givmildhet och mildhet. En snuttefilt för luggslitna egon och attraherare av vänlighet, uppmjukare av hårda kanter och romantisk igångsättare. I tiden mellan Vårdagjämning och Beltane, mellan Idun och Freja, är den nästan ett måste. Ingen är för gammal att lära sig nya sidor.