10 februari 2009

Poesi är Andlighetens Språk

Vi nämner och benämner utifrån kärlek till vår världsbild. Vi lyssnar noga och hör marken, och årstiderna viska. Orden vi uppfattar är olika beroende på vem vi är och vilken tid vi lever i. Ändå är det inte regellöst. Orden utgår från markens, månens, planeternas, och stjärnornas rytmer. Vi återger i poesi; det som inte är ord, men som kan ombildas till association till association till association i våra hjärnor.
Poesi är andlighetens språk; med poetiska benämningar gräver vi oss djupare ner i minnet, i marken, i våra kroppar, i de naturliga rytmerna. Med associativa omskrivningar fångar vi en liten skärva av alvernas språk, eller jättarnas.
Den som säger ”Så här heter det! Så här är det”. Den ska vi ha medkännande med. För stigen ner i andligheten är för den personen en trasig trappa, och hon försöker desperat klänga sig fast vid stora ord som begränsar rädslan.
Barden var erkänd på sin tid. Nu måste vi agera barder och poeter lite till kvinns och mans. Om vi vill forma en andlighet i samklang med Naturen. Men vi har också rätt att ställa allt på huvudet; att visa paradoxen som lever även i Naturen. I vårens tidiga, ljuva löften kan dödsskräcken breda ut sig som en avgrund framför våra fötter. Kroppen protesterar mot förändringen och vill vänta en stund till.
Poesi är andlighetens språk. Ett språk som följer rytmerna, som skapar förståelse för naturlig ordning, som återför vissheten att allt är ande. Allt som har liv har ande, och allt som har ande kan kommunicera. Säg vackra saker om stenar, hästar och högtider. Besjung månvarven med rika beskrivningar. Då är chansen större att de visar sina hemligheter; att de sjunger tillbaka, mer tydligt för var gång.

(Delerium från the Sandman series)

1 kommentar:

The wicked Witch from West sa...

I will try, sweetie pie!