När Valborg Föddes

För länge sedan, när alverna gick på jorden; och bäckarna läkte sjukdomar; och människorna sjöng med fåglarna varje morgon; och haven var kristallklara, fulla av liv; och skogarna sträckte sig från öster till väster utan avbrott med breda stigar mellan väldiga stammar; då levde Gudinna mitt bland folken.
När saven steg i träden och knopparna brast hejdlöst över världen ville Gudinnan fira de safter som flödade i hennes kropp. Hon sökte upp kvinnor med mycket eld mellan sina länder och tog dem i besittning. Under det att sonen hon fött kröp in i männen som älskade bära hjortkrona och smeka fram ockrafärgade mönster på sina trummor.
Som dom älskade: man med kvinna, kvinna med kvinna, människa med alv, alv med gud, gud med gudinna. De svingade sig upp i trädtopparna, föll om varandra i dom lundar som långt senare kallades heliga, de förvandlades till voluminösa gudinnor av jord och magma, blev fingerstora irrbloss i vinden, de hade tassar och svans och sprang ifatt i natten, de slöt sina tänder kring varandras nackskinn, bockfot och krona rasslade.
Tiden gick, alverna försvann och bäckarna förgiftades. Människan glömde mycket, med detta glömde hon inte. För njutningen är stark och förnekar sig inte. Vi firar Beltane, vi firar Valborg och eldarna flammar i natten. Och när saven stiger i våra kroppar, då minns vi och öppnar våra kroppar att föra både alv och gudinna åter.