Svartmånens Dragningskraft

Det är som ett sugande svart tjärn. En kvinna viskar djupt därnere. Men för att höra henne måste jag låta mig sjunka, släppa allt och sjunka ner i det stilla, kalla, svarta. Varje månad är det samma förvåning, samma titt på kalendern för ett bekräftande av det jag redan vet. Det är svartmåne och damen i tjärnen kräver sitt.
Så jag släpper allt; studier, ärenden, planer, korrespondens och sjunker.
Hon är alltid lika glad att se mig. Hemlighetsfullt ler hon i ena mungipan, väl medveten om min nyvakna förvirring även denna gång.
- Att drömma om perfektion. Den sanna perfektionen, den som är din alldeles egna sort. Det tar tid, viskar hon. Rusa inte. Dröm om allt, dröm om inget. Men var sann. Och ta dig tid.
Jag ligger som en gravid padda på min rödrutiga pläd ute på gräsmattan, och somnar nästan i solen hållandes en liten gnistrande kristall som vore den min sista länk till livet. Inne i rummet tittar jag på trumman - den stora som ger tunga toner - som hänger på väggen och vet att den kommer ner idag. Dova, lugna jordslag vill jag ha. Jag vet inte vart jag ska resa, bara att jag reser med Jorden, med Gaia, ner i Jorden, under Jorden, och får närande, tyst svalka. Jag känner trädet i parken, den vackra hängpilen med håligheter i sin kropp, ropa att om det passar kan hon vagga mig i kvällsbrisen. Detta är vad jag kommer göra. Inte mer, inte mindre. Och någonstans vaknar frön av en perfekt sort. Som jag inte kan tänka fram med intellektet, utan som måste pressas fram ur det omedvetnas mörker.
Det är svartmåne. Det är tid att drömma.
(Bild: Eponas Wild Daughter av Brian Froud)