Oden säger - när det är dags, är det dags

Oden säger,

när det är dags, är det dags
hösten kommer när den kommer
olika för dig och mig.

Sejden lever i blodet
inte i orden
inte heller i vart du är född

lever djupt i kroppens skrymslen
och det som bubblar under
under huden, under själen, under ravinernas nedre kant

Ner i jordens svalg.

Svälj.

Naturtro och väsen - webbtidning och kurs

I den alldeles färska webbtidningen Naturtro finns en artikel om sommarens sista kurs för min del:
Möt väsen i häxans värld, som hölls 24:e augusti. Den är skriven av Eta Christensson, som också hade kameran med sig.

Det rotfasta

Det rotfasta, det stabila har aldrig tilltalat mig. 
Jag känner ett ständigt behov av rörelse, av förändring ... 
Den största konsten är konsten att leva.

Marianne Greenwood 1916 - 2006 

Sommarens kurser, sommarens gudinnor

Sommaren kursdagar under juni och juli var lika olika som gudinnorna de handlade om: Freja, Hel, Idun ... På Iduns dag fanns kamera med. Och eftersom det är Idun, de nordiska gudinnornas egen Pippi Långstrump, den föryngrande, den livgivande, är det inte så konstigt att dessa bilder domineras av starka färger och lätthet. Markerna vid Häxans hus bjöd på mer fjärilar och trollsländor än jag någonsin sett där, och alla deltagare var på sitt mest generösa humör:

Idunaltare 

Kursledaren lekte sig mest genom dagen

Klok katt gjorde oss sällskap

Johanna Lindberg klädd i sol inför dagens ceremoni

Ett stort tack till Linda Braekhus som lånade ut sina marker, liksom Lindas familj som generöst lät oss vara där och hjälpte till när det behövdes. Till Maria Kindgren vars alviska saker och kläder från hennes universum prytt altare och hängt i grenar, till Johanna Lindberg och Åsa Skans som agerat chaufförer och hjälpare och Johanna som också ställde upp och fotograferade. Sist men inte minst stort tack till sommarens kursdeltagare. Utan er inga kursdagar, och med er blev dom precis som de skulle bli ... och mer.

(Foton: Johanna Lindberg 5/7 2014 En dag med Idun)

Till ensamhetens lov

Ensamheten är ett hav av andlighet och kreativitet.

Därför ingår jag inte i några stora husprojekt eller båtägarsällskap. Därför har jag valt att inte ha barn. Därför har jag valt att arbeta oregelbundet och osäkert. Därför är jag ibland nära nära mina vänner och min familj, och ibland försvinner jag. Ensamheten är själva grunden till min andlighet, min kreativitet och min djupa djupa upptäckarlust.

Ensamheten är fördjävlig, för den som inte valt den. När den sitter i magen och gnager som ett övergivet, svultet djur: desperat efter näring. Många har det så. Kanske finns en kollektiv urrädsla för det där djuret. Kanske är det därför det kalendras, planeras och struktureras tills tiden är ett enda ohållbart trådigt lapptäcke som faller isär vid första bästa beröring. Eller så har vi helt enkelt olika stort behov av den. Av Den: Ensamheten.

För mig är den grunden för allt jag gör och allt jag skapar. Där i ensamheten är jag aldrig ensam, där pratar jag med andar och hör berättelser, där helas jag varsamt av elementen och tilltrasslade trådar reds ut: träden viskar, molnen mullrar, kosmos silas genom atmosfären, fullt synligt för alla ögon. Där mår jag bra: flödandes mellan fnittrande galenskap och glaskallt vemod. Tills behovet av den mänskliga kontakten pockar på. Därifrån väcks längtan att sträcka ut tentaklerna och snudda vid mina medmänniskor. I lugn och ro kan jag tänka på den och den och den, var och en som exklusiva plantor värda den mest otidsenliga äventyrsuppmärksamhet. Var och en värda massor av tid: ibland från mig, ibland från någon annan.

(Foto: Bakporträtt Tijuana, Mexico hösten 2013)