Motstånd

Det är precis där: där motståndet finns: motståndet att titta på, att ta tag i, att göra; där distraktionerna kallar, där vi psyket beter sig som en sliprig ål, där vi fysiskt tappar styrka bara genom att tänka på. Vad som helst verkar bättre och lättare att göra: rensa garderoben, tvätta bilen, sortera lakan efter färg (vilket aldrig skulle fallit oss in om det inte varit för 'det där'), gå igenom dagböckerna från tonåren.

Det är just där: vid samtalet vi inte ringer, bokföringen vi inte gör, den där obehagliga känslan vi verkligen, verkligen ska analysera. "Jag borde verkligen jobba med det där", säger vi. Lite svävande. Och glömmer sen bort det hela, för hundrade gången.

Det är där kraften finns. Precis där har vi otappade resurser redo att verka för oss, redo att göra oss större. Precis där finns trådar att trassla ut som skulle kunna göra oss friare. Men först måste vi gå igenom rädslan, eller sorgen, eller mindervärdeskomplexen och göra jobbet. Det är där vi avgör om vi är Magiker, Häxor och Sejdare, eller vad vi nu vill kalla oss, redo att omfamna kraften som är vi. När vi gör det, när vi faktiskt gör jobbet, avgör vi om vi skrider runt i prästinneklänningar och ser heliga ut för sakens skull, eller om vi har något att komma med. Om vi har oss själva att komma med: lite starkare, lite friare, lite mer vad vi är. Mindre yta och mer innehåll. Helare, för att alla sidor får finnas med.