Nu tar Hel mig stadigt i handen och manar till tystnad. Mellan Nornornas ödesvävar och Hels stilla grotta hänger jag i rymden och ser Drömfloden flyta förbi. Släpper taget och ramlar ner i vattnet.
Sanna drömmar bygger världar. Det är i tystnad och mörker dessa drömmar gror. Vad är starkt, vad är utslitet, vad är möjligt, vad är för arbetssamt?
Det handlar inte om att vända världen ryggen, utan att dra manteln tätare intill sig och se vad som är. Doften av kaffe när ögonen är trötta, mjuka ugglefjädern genom auran när dagen varit lång. Ben, senor och muskler. Bakade äpplen och kanel. Den människa man har framför sig och ingen annan. Den sång som trillar över läpparna och inget annat ljud.
Drömtid, sångtid, tystnadens tid. Dom ord som sägs vägs på våg. Dom ord som skrivs vägs mot en fjäder. Det är Höst och Hel breder ut sin kappa.
(bild av Brian Froud ur Runes of Elfland)
2 kommentarer:
Det är viktigt att påminna sig själv om att tystnaden har ett ljud, kanske till och med flera. I de tonerna vilar det som du behöver.
just det. precis. jag lyssnar.
Skicka en kommentar