Hur mycket kan man söka i sig själv? När blir det inre resandet flykt snarare än vitalisering? Jag tror att de flesta som arbetar med magi och andlighet förr eller senare ställer sig den frågan.
Jag tror svaret ligger i resultat mer än i mängd. Kanske är frågan felställd. Kanske handlar det om vad vi gör med de vi hittar på våra äventyr i Yggdrasils olika världar. Hur vi översätter resornas energi och kunskap till den värld vi lever i.
Vi kan tvingas inåt av katastrofer och depressioner. Men ibland behövs bara den där malande känslan av att allt inte står rätt till. Att det finns risk att vi missat något. Där är jag. Och därför reser jag; systematiskt besöker jag platser och liv, söker sår och spår, hittar skatter och ben, följer livtrådar bakåt och framåt. Inte därför att jag vill vältra mig i det förgångna. Tvärtom, därför att jag vill hitta den väg som leder dit jag bör gå. Och jag vill se vad jag ska ta med mig, och vad jag ska bränna.
Att vara förnöjd i sin vardag är en sak. Men man ska aldrig nöja sig. Inte om man känner att man inte riktigt gör det man ska, om man vill mer och tror att detta mer är ens livsuppgift.
Så jag reser genom Yggdrasil. Inte därför att jag måste, men därför att jag vill. Inte därför att resorna tar mig bort från den här verkligheten, utan därför att de förstärker den här verkligheten; visar mig hur jag gör det mesta av det jag har, och ännu mer av det som kommer.
Det skadar ju inte då, att det dessutom är roligt, njutbart och spännande. Om än lite skrämmande.
(bild av Susan Seddon Boulet)
1 kommentar:
Ibland är en annan verklighet där man ska vara ett tag. Det som kan se ut som en flykt var rätt i helhetsperspektivet. Du är Klokfia!
Skicka en kommentar