Att Adoptera en Plats - eller Flera

Det spelar ingen roll om vi äger vår trädgård, eller har en gård utanför som "ägs" av vår hyresvärd. Platser tillhör alla och vi är gemensamt ansvariga för dem. Ett bra sätt att manifestera detta är att adoptera platser; göra dem till sin angelägenhet, oberoende av mänskliga ägandeförhållanden. Helt enkelt att ta ansvar för sin närmiljö.
Jag har adopterat vår gårdsplan utanför vårt hyreshus. Det har inte varit en helt lätt adoption; periodvis har jag svurit över mängder av plastleksaker som lämnas på gräsmattan, skräp som bara kastats på gräsmattan, fimpburkar som inte töms. Mitt sura jag har martyrat sig och demonstrativt gått till soptunnan med irriterade steg. Det är INTE ett rekommenderat sätt att gå till väga.
För att adoptera måste man ha tålamod, och helst tycka att det är roligt. I takt med att jag har köpt och planterat plantor, släpat hem tunga krukor, gått och plockat efter andra har det hänt något på gården. Det har blivit renare, inte bara på grund av mitt plockande, utan för att det smittar av sig. Jag har också fått hjälp att vattna, och en vacker dag började flera grannar (från olika hushåll) påta ner sticklingar i jorden. Numer känner jag enbart glädje över att gå ute och pyssla lite. Det är en perfekt början på en dag att gå ut och nypa några vissna blommor och ställa tillbaka trädgårdmöblerna. Om det är fint väder kanske jag tar ett yogapass mot solen. Jag tjänar platsen. För trots asfalt och mängder av trampande människofötter är det lika mycket en naturlig och helig plats som någon annat.
Jag har också adopterat en del av parken intill. En av de allra vackraste hängpilarna har accepterat mig som samarbetspartner och jag ger henne blod och uppmärksamhet. Ibland sitter jag vid trädet och sjunger. Att plocka upp skräp runtomkring faller sig helt naturligt.
Att blanda det praktiska med det magiska är ett sätt att skapa förbund; att inge platsen förtroende. Visa att vi är seriösa häxor och magiker som vill leva samman med Jorden. När vi värnar en plats börjar den ofta ge av sina hemligheter. Platsen är inte bara utgångspunkten för vårt varande i fysiskt hänseende, den är också källan till kraft och kunskap. Varje plats har sin energi, sin megin. När vi kommunicerar med platsen öppnar vi oss för den äldsta och mest naturliga form av magiskt utövande.
Jag har adopterat en plats till och det är inget litet område. Jag har adopterat Östersjön och pratar ständigt med Ran, havets härskarinna. Att arbeta för ett friskare hav längst vårt lands kuster är inte längre en angelägenhet enbart för idéella organisationer, utan har nått politiskt nivå. Många arbetar för ett sundare Östersjön, och jag tror att alla som hoppat över illaluktande alger för att kunna ta sig ett dopp är medvetna om hur viktigt detta arbete är. Själv arbetar jag framför allt magiskt vid stranden, år efter år. Inget arbete är viktigare än det andra, med att kommunicera med havet är något jag kan, och därför är det vad jag gör. Jag trummar, sjunger, lyssnar på vågorna, offrar blommor, ritar stärkande symboler i sanden, mediterar. Och pö om pö fyller havet mig med sin megin, ger mig sånger, ramsor och viskar sina blöta hemligheter.
Platsen är utgångspunkten för vår vällevnad, vår kunskap och vår kraft. Att värna om en plats är att värna om sig själv. För det lilla vi ger får vi mångfald tillbaka.