Ingrunan - en förklaring

De gamla fertilitetsgudarna ger oss manna och njuting. Ing o Frej trampar fram med sviktande klövar på hård jord som mjuk mossa, och sprider guldgul livskraft vart de går. Ingrunan handlar om sensuell och sexuell energi i dess vidaste bemärkelse. Den som väcker livslust och gör så det spritter i kroppen.

Ingrunan är som skapt av honung, nektar och bärnsten, nära sammanslingrat med surrande bin, ståndare, pistiller, kärlek och sex. Det är själva njutningen som är huvudfåran, manifesterad i en mångfald former där gränserna mellan varelser upplöses, precis som biet flyger från blomma till blomma med mångfald av färger och former, är vi del av den mångsexuella jorden och väljer vilka fält av liv vi möter och delar liv med. Runan ber oss vara del av mångfalden och av alla de möjligheter den ger oss, att inte missunna oss något på grund av gamla trånga ramar. Fertilitetsgudarna är inte pryda.

Ingrunan ses ibland som fröet. Men också som ingången. Den är både hopsamling och öppning. En stunds vibrerande vila i fullödighet. Sammandragningen innan explosionen. Den brukar därför ses som både avslut och början, i begreppens mest postitiva bemärkelse. Det finns all anledning att känna sig nöjd och bara vara en stund när denna runa dyker upp.

Med denna runa är det alltid vår. Här finns lust och kreativitet, med stora möjligheter att pollinera det vi vill ska växa.

Jag placerar Ingrunan i de erogena zonerna. Upp till var och en var de anser sig ha sina. Detta kan också variera med tiden, vilket är som det ska vara. Inför livslusten bör vi vara öppensinnade och känna efter vad som behövs.

Ingrunan - bilder ur en resa

Hans hovar trampar lätt mellan rot och sten på stigen och han sänker huvudet för att inte fastna med den stora hjortkronan i trädens grenar, stryker sina händer kärleksfullt mot gamla stammar. Trots att han rör sig försiktigt vänder de sig alla mot honom då han kommer till gläntan: djur, småfolk och skogsrået själv. De har känt honom komma. Han går fram till skogens fru och sveper in henne i sin famn, skogsråt ler ljuvt och visar sina vassa tänder innan hon blundar och lutar huvudet mot hans bröst. Hjärtat slår taktfast därinne. Det gröna hjärtat.

Ett litet sällskap av människovarelser kommer till gläntan. De häller honung i den murkna stubben, honung och mjölk. De små gröna kommer springande och hivar upp munfullar med sina slanka händer. Runtom surrar humlor, slår sig ner på de lila, gula och röda blommorna och sträcker ut sina tungor för att fånga den söta nektaren . Människorna som offrat i gläntan slickar själva honung från fingrarna, från varandras fingrar, de vet inte längre vem som är vem, vart gränserna går mellan dem och de gröna, mellan den ena och de andra. De njuter av varandra och jorden surrar av liv.

Öppningen i trädet har en välbekant form,  en skåra fuktig av saven som stiger. Sav som blir kåda som glänser. Kåda som blir bärnsten, Frejaguld, skogsråguld, Hjortkungsguld, kärleksguld.

Människan sitter vid fönstret och njuter av solen. Hon för det fina porslinet mot läpparna och dricker sitt te som är sött och friskt av honung och citron. Något är klart. Det finns tid att samla kraft. För denna kloka människa finns bara ett sätt - att dricka livets söta. Solen skiner in genom fönstret och kastar solfläckar över kvinnans vackra, rynkiga händer.

Systrar vakar över djupa sjöar

Systrar vakar över djupa sjöar. En blödde näckrosor röda. De andra sjunger för henne än. Från sjö till sjö till tjärn.

Näckrosens blad, vita som renhet, röda som synd. Vackra vilket som. Men stjälken är tjock och rötterna går djupt ner i dyn. Ur dyn växer renhet som synd lika.

Systrarna sjunger för dem och henne. Från sjö till sjö till tjärn. ...

Hon svarar

(foto: Johanna Lindberg)

Sjörunan - en förklaring

Sjörunan gör oss perseptiva och öppnar upp oss för inkommande energier av andligt och drömskt slag. Den ger oss rytmen, för oss närmare de kosmiska energier och det kosmiska havet.

Romantiken finns här - och romantiken är en pulserande livskraft - så mycket större än de fåniga heteronormativa, tvåsamhetsmönster vi ständigt matas med socialt och kulturellt. Här pratar vi istället om den romantiska sidan inom oss, som både fördjupar oss och binder oss samman med omvärlden. Som gör livet innerligare, djupare, mer sensuellt och erotiskt.

Runan gör symbolerna omkring oss tydliga, stärker våra band till drömvärlden och triggar vår fantasi. Vi upplever världen i flera lager, det som finns över ytan, under ytan och djupt i det svarta.

Vi ser hur de olika lagren reflekteras i varandra. Vad kommer först, drömmen eller den vakna verkligheten?

Hav, sjö, vattenfall och vatten; runan betyder många men liknande saker i olika språk och tolkningar, men vattnet är den sammanhållande faktorn. Detta element står bland annat för den andliga och känslomässiga kommunikationen, den som går direkt från en del av en varelse till en annan. Från hjärta till hjärta, sköte till sköte, öga till öga, cell till cell. Vi förstärker denna förmåga när vi är vid havet, badar i en insjö, står i regnet och plaskar i badkaret.

Jag placerar Sjörunan i hjärtat, centrum för energikroppen, sätet för känslan och  kärleken. Den plats där vi vet bortom ord att vi alla är del av samma kropp och samma ande. Du kan också visualisera sjörunor i blodet, som stärker ditt flöde och dina djupa drömmar.

Sjörunan - bilder från en resa

Rans döttrar sjunger. Tumlar i havsvågorna med sälskinnslena kroppar och fjällbeströdda länder. Sången hakar fast sina krokar djupt inne i dem som hör, redo att dra fram de mest märkliga fiskar, undervattniskt vackra och blinda monster samma. För den som lyssnar är det njutningsfullt på gränsen till smärtsamt. Närmar sig, vill höra mer, förstå mer. Men Rans döttrar bryr sig inte. De sjunger för sin egen skull, och för att havets rytmer ska fortsätta.

Sjörået står på kanten till den becksvarta tjärnen, fötterna är smala, liksom händerna och huden så blek att det stöter mot blått, håret är svart som tjärnen. Sjörået vakar över det som finns i tjärnen, där träd och starkt lysande stjärnor speglar en exakt kopia på vattenytan. Under ytan finns tusen hemligheter och massor av liv.

Vita näckrosor lyser vita mot det svarta vattnet. Sjörået smeker kronbladen och ser genom vattnet hur den långa stjälken går djupt ner i vattnet, ända till den dyiga bottnen. Hon drömmer om en syster vid ett annat vatten, vars blod färgat näckrosorna röda. Drömmer om vitt och rött, syster och syster, ande och blod; det går nästan inte att skilja på handens vita fingrar och näckrosens kronblad.

En människa som levt länge blir mer och mer transparant. Den fysiska tröttheten som kommer med tiden kompenseras med öppnandet för andens röst, och erfarenheten som lärt henne att följa rytmerna. Energi sparas genom att bölja fram snarare än driva sin vilja igenom.

Labyrintens mitt

Resan inåt har redan börjat. Sökandet efter en ny röst, en lättare ton och en djupare klang. ... kanske. Eller helt enkelt bara någon fräsch form av inspiration.

Det är ungerfär sex veckor tills jag åker och sätter mig i ett sammanhang där inga andra krav finns än att få i mig föda, känna in platsen och höra av mig till min familj och mina vänner någon gång mellan varven för att tala om att jag lever. 

Med allt det fina jag har kring mig härhemma känns det märkligt att säga att det jag längtar mest efter är att få vara ifred. Men det är sant. Väl där - med hemmet i ryggsäcken och havet som bästa vännen - kommer jag att mer än något sjunka in i att få vara ifred. 

Inte för att jag inte älskar världen i dess mest myllrande och levande form - men för att det är dags. Efter år av projektarbeten, skrivande, hållandes i häxcirklar, publicerande och ett ständigt kommunicerande utåt ... är det snart dags att gå inåt i labyrinten. Inte bara för tre dagar på svartmåne eller en kväll med sterinljus, utan för den tid som krävs: veckor, månader, år ...

Det är en söt form av VarDagsmagi att när jag var på Blå Jungfrun med min bror och fina brors familj sprang jag runt i de yttre delarna av labyrinten och kunde för mitt liv inte lista ut hur jag skulle komma in till mitten. Ja, inte genom att springa iallafall är ett hett tips till mig själv. 

Mitten på labyrinten drar. Längtan till vila drar. Behovet av ickegörande drar. Resan har redan börjat. 

Magikervandring

När det varit många röster, många beslut, mycket som rör sig. Då är det bra att ta på sig de bekvämaste skorna, sätta upp håret i en knut och ge sig ut på vägarna. Bara plånboken och nycklarna med. Låsa hemmet bakom sig. Köpa sig något att äta och dricka på vägen. Och bara gå, gå och gå.

Rosie Björkman skriver i Häxans tarot om de magiker som anser att minnena ligger lagrade på baksidan av vaderna. När du går virvlar de upp och du renar dig själv därmed. Jag gör det, och renar mig också med solen, vinden, havet och jorden. Tills inget finns kvar mer än det faktum att jag existerar här och nu. Tillsammans med elementen och dem som vill leka på ett sätt som inte kräver.

Resten skiter jag i. Nu går jag.