Avundsjuka - den mest slipade av vägvisare

Avundsjuka är en strålkastare, rakt in i vår själs mörkaste skrymslen och vrår. När vi hittat dess närande nervtråd vill säga. Innan dess får den oss oftast att plocka fram de mest oattraktiva drag: iskall kritik, fördömanden och tjocka offerkoftan krampaktigt fasthållen över bröstet.

Vi kan få allt, men inte nödvändigtvis på samma gång. Vi måste välja i stunden. Mer tid betyder ofta (men inte alltid) mindre pengar, äkta närhet kräver att vi ger upp del av vår perfekt arrangerade persona, trygghet att vi ger upp en del av vår självstädighet, eller vice versa. Vi förstår allt det där. Ändå är det lätt att tappa bort sig i dom där nödvändiga valen. Lätt att tro att vi förväntas klara allt. Och att alla andra faktiskt gör det. Jag rekommenderar att lyssna på avundsjukan. Den skär igenom alla tradiga ursäkter och pekar direkt på vad vi mest behöver med ett stort självlysande pekfinger.

Vilka människor får dig att hamna i ett hopplöst mörker av: "Om jag bara var som hon, då skulle jag kunna ...", eller i ett smärtsamt tandgnisslande av: "Om jag hade samma förutsättningar som honom, då skulle jag också ...", oftast med en mycket vag bild av vad hans förutsättningar varit och är.

För flera år sedan fanns liten en grupp kvinnor i min bekantskapskrets yttersta kant. Jag kände dem inte särskilt väl, visste mycket lite om deras val, kval och hjärtan. Men jag visste med absolut säkerhet att jag inte tyckte om dem. På något sätt visste jag också att den uppmärksamhet de fick - de var roliga, självsäkra, snygga och utåtriktade - var helt oförtjänt. Det retade mig att de tog sina roller som skribenter, illustratörer och konstärer på blodigt allvar och visade upp sina skapelser närhelst de fick chansen. Jag kunde då inte förstå att jag var skrikande avundsjuk, med mina berättelser liggande i byrålådorna och en omfattande feghet inför att vara mer om mig och kring mig med mitt skapande. Istället växte vampyrtänderna ut bara jag hörde talas om dem.

Jag kallar dem fortfarande mina fylgjor, alla dessa år senare. Högst mänskliga beskyddare och vägvisare med arketypiska drag. För utan dem hade jag kanske missat, att jag då längtade allra mest efter att skriva och skapa och att ta mig själv och mina alster på mer allvar. Vara mer om mig och kring mig med mitt skapande.

Vilka framgångsrika, duktiga människor får din missunsamhet och illvilja att oväntat välla fram? När vaknar det gröna monstret hos dig? Var uppmärksam. Och ärlig. Dra in gaddarna en stund och fråga dig själv: Vad är det som hen är och gör, som jag djupt inombords längtar efter? Svaren kan vara förvånande. Och mycket viktiga.