Som Färgerna från ett Prisma

Under Disablot väljer många en Gudinna att vandra bredvid. Själv valde jag - eller blev vald - redan till Vintersolståndet. Men under Disablot kommer jag ändå att visa extra uppmärksamhet gentemot denna nya del av mitt liv.
Om Gudinnan i singular är den allomfattande, är Gudinnorna i plural som färgerna från ett prisma. Att välja en särskild Gudinna handlar om att ge fokus; att tappa in på den kraft vi behöver och vars egenskaper vi vill använda att påverka världen. Det finns inga hierarkier mellan Gudinnorna; orange är inte bättre än blå, även om det finns folk som faktiskt argumenterar att så är fallet. En Gudinna kan därmed inte vara för mycket eller för lite för oss. Hon är vad hon är. Hennes sidor är inte okända då Gudinnorna speglas i vårt inre, men vi har olika personligheter och vissa krafter känns ovana och till och med skrämmande.
Gudinnorna är inte människor. Att ge Gudinnornas egenskaper mänsklig form är vår uppgift, inte deras. De ger dålig respons til vädjande och böner. De slutar lika lite vara vad de är som färgen gul slutar vara gul för att vi ber om det. Det är därför klokt att verkligen tänka efter vem vi vill vandra med. Och lyssnar noga vem som kallar på oss. Hel kommer att ge efterverkningar i vårt liv, men tro mig då jag säger att Idun kanske gör det än mer.
Namnet Disablot är en sammanslagning av blot och Diser. Det vill säga blota till Diserna, de kvinnliga gudomarna. Vi umgås med och offrar till de kvinnliga gudomarna. Vissa välkomnar en ny livledsagare och säger adjö till en gammal. Vissa ger tribut till sin Gudinna och lär känna henne bättre.
Att Gudinnan har många former skapar rikedom i vårt andliga liv. Man ska inte bry sig alltför mycket om vad som skrivits om gudinnorna, utan själv söka vad som är äkta.
Själv går jag med Saga i år. Hon valde mig och jag sa ja. Jag har inte tänkt så djupt på Saga tidigare, men jag upplever redan att vi känt varandra i långa tider. Och det har vi kanske. Hur kan jag inte ha arbetat med denna Gudinna som är så familjär och ändå som något helt friskt och nytt. Låter det som en förälskelse? Det är det. Att gå nära sin Gudinna har alla inslag av en kärleksaffär.
Saga betyder 'den som Ser' eller 'den Seende'. Hon lever vid brusande, friska vatten. Hon kommer lära mig stilla mitt sinne, meditera och se klart. Det ger sen ge återklang i allt annat jag gör: skrivandet, sången, magin, vännerna, familjen, Naturen, livet. Jag är glad att känna mig utvald. Vilket jag hoppas alla Gudinnetroende får uppleva.

Svartmåne i Vattumannens tecken

Svarta månen håller oss på plats. Inte riktigt än ska Disablots energier få ta tag i oss och dra oss iväg på en skimrande våg. Inte riktigt än. Inte riktigt än. Inte riktigt än.

Klara Visioner

Disablot närmar sig. För mig en tid att Initiera mig själv på nytt och förnya mina löften till Gudinnan. I realiteten betyder det löften till mig själv hur jag ska använda min andlighet och mina talanger att bana väg för en värld som är rättvis, rolig, sund och vacker. För den som är Gudinnetroende är Jorden ett levande väsen, och alla varelser som föds ur Henne, föds med ett immanent värde. Krafterna och Skaparna är vad dom är; men den form vi ropar på är den form som svarar. Därför kallar jag i form av Gudinnan och Gudinnor, och det är till Henne jag avger mina löften.
Det faller sig naturligt för mig att miljöarbete ingår i en Gudinnlig värld, liksom allt arbete för rättvis fördelning av Gaias resurser. Att väcka den kvinnliga kraften och bekämpa patriarkatet är också självklart. Liksom att arbeta för en värld med mångfald och tolerans; där val av förhållande - familj - boende, sätt att försörja sig, religion och andlighet, kreativitet och skapande; är lika färgstarka och skiftande som regnbågen.
Men för att veta hur man ska arbeta behöver man klara visioner. Det vi kan föreställa oss är också möjligt. Desto tydligare vi kan se våra mål och hur vi ska nå dit, desto troligare är det att vi lyckas. Jag ska erkänna att jag blivit mycket inspirerad av att läsa Starhawks böcker den senaste tiden. Hon säger bland annat just detta; att vi behöver se framför oss vart vi vill, inklusive praktiska sätt att genomföra det.
Visualisering är en grundförutsättning för allt magiskt arbete. Och vad är magi om inte förmågan att förändra den inre och den yttre verkligheten. För att förändra livsvillkoren i stora världen krävs långsiktig, envis, storslagen och kollektiv magi.
Det finns alltid människor som hävdar att de är ”realistiska”; som vill verka världsvana och smarta genom att påtala hur ”världen verkligen fungerar”. Av någon anledning anses pessimister vara smartare än optimister. Men om alla hade lyssnat på dessa pessimistiska så kallade realister hade homosexualitet fortfarande varit en sjukdom, de Mänskliga rättigheterna aldrig formulerats och inga som helst miljöavtal ingåtts. För att ta ett litet antal exempel.
Det är ett fåtal människor som verkligen tjänar på världens orättvisor. Resten av oss är förlorare. Det finns en djup, folkbaserad vilja att förändra världen till det bättre. Tappa in på den viljan och formulera dina visioner om en bättre värld. Från dessa visioner kan vi sen avge löften hur vi ska verka.

Mödrar och Döttrar

Vi kan älska våra mödrar, eller så driver de oss till vansinne. De kan uppmuntra och älska oss förbehållöst, eller kritisera och sänka oss djupt. Vilken relation vi än har till dem är de viktiga. Bandet mellan mor och dotter innehåller så mycket potentiell kraft, det är där vi har livsnerven, där vi har lärt oss att lita på livet. Eller att inte göra det.
Själv har jag haft tur. Mamma är, för att använda en kamrats beskrivning, en naturkraft. Stålblå ögon, friska rynkor och silvervitt kort hår. Hon är en skönhet direkt från jorden hon står på. När jag var tonåring var det mycket vrål (från min sida) och mycket tårar (från hennes sida). Jag är inte stolt över det, men kanske behövde vi göra upp kring kraften och makten som strålade från oss båda. Idag är hon mitt starkaste och tryggaste stöd. Och jag hoppas att jag gör något bra för henne mellan varven.
Min gammelmoster är 101 år idag. Jag hoppas att mamma aktiverar dom generna så att jag får behålla henne länge. Men för eller senare måste vi säga adjö. Berättelsen nedan är en kort sak skriven i all ödmjukhet. En liten fundering kring Döda Mödrars Döttrar:

http://www.sofiaaxelsson.se/doden%20och%20andra%20...%201.htm

Sunna växer mer och mer

Ja faktiskt. Sunnas tid på dagen blir längre och längre.

Det blir också kapitlet om Sunna som nu fått till sig tre korta texter om att arbeta magiskt med Solgudinnan.

http://www.sofiaaxelsson.se/gudinnor%20foto%20sunna.html

Egentligen hade jag inte tänkt skriva ngt förrän hela kapitlet var klart. Men av någon andledning kändes det som om jag borde få ut det här så fort som möjligt. Och är det något man lär sig med åren är det att känslan ska man lita på; och när det går handla efter.

Det är inte mycket kvar. Men jag hittade så intressanta saker om Sunna i myten, och helt plötsligt sitter jag med näsan mitt i gammalgermanska, paganska texter, bronsålderskult i norden etc etc. Jag måste få näsan över vattnet och sammanfatta lite av det jag lärt i de sista stycken, innan jag kan bli klar. Mest fascinerad är jag över en passage som handlar om Sunna och hennes syster Sinthgunt, vilket kan betyda den Nattvandrande. Logiskt tolkat som månen. Hon finns bara nämnd på ett ställe, och eftersom den nordiska, personifierade månen var en man är detta allmänt avfärdat. Men mina paganska, feministiska nerver anar Systerskapet i gammal tro. Läs själva och gör egna bedömningar.

http://en.wikipedia.org/wiki/Sinthgunt

Fullmånen är här

Och mängder av människor tittar på Henne ikväll, känner Hennes vibrationer, tar nya beslut, vilar i Hennes famn, blir rädda för väldigheten i Hennes rytmer, lever upp, skrattar hysteriskt, dansar på en kulle, tar häxsystrar i hand, vaggar sakta i gungstolen med skallran i handen och nickar igenkännande mot Hennes ansikte. Känn dom. Känn Henne. Känn dig själv.

(bild: Little Mermaid av Lindy Kehoe)

Bland Rinnande Isar

Månen växer och på söndag är den full. Januarimåne. Kall, klar måne.
I helgen som gick vandrade jag på Söderåsen med en Vän. Det var frost och is överallt, men det höll på att smälta. Moder Jord renande världen. Det porlade vatten under istäckta små bäckar och rann vatten längst stammarna. Ändå blev vi inte särkilt blöta. Men rena blev vi. Vi pratade och skvallrade non-stop samtidigt som vi tog in vyerna. Rensade ut året, återknöt och med jämna mellanrum stannade vi till och konstaterade:
"Där ska vi sitta och trumma när det blir varmare"
"Därnere är Hels klyfta, dit ska vi gå i sommar"
Jag älskar den här årstiden. Allt är så stilla och klart. Det som varit rinner iväg, och det som är nytt känns otvingande och luftigt. Det finns så mycket att se framemot, men inget har riktigt satt igång. Vi är ensamma med krafterna och kan se hur långt som helst.
Luften är klar, månen växer, ljuset kommer tillbaka.
Skadi och Saga dansar tillsammans i gryningen och skymningen. En har pälsklädda vandringsstövlar, en har ögon som lyser som silver. Jungfrun är här.

Haren - Odödlighetens Måndjur och Häxors Följeslagare

Haren kopplas i olika kulturer samman med magi, månen, långt liv och odödlighet. Som fertitlitetssymbol finns också starka band till Våren och nytt liv. Påskharen sägs ha varit en fågel som förvandlades av Gudinnan Eostra. Som tack valde haren att lägga ägg vid Hennes festival i April.
I Norden är Haren en av Frejas djur. Men djuret är också en följeslagare till Holda och sägs följa henne bärandes på facklor.
Inom folktron i gamla Europa fanns en rädsla för harar som sades vara hamnskiftande häxor. Haren sågs också som en symbol för svart magi.
Som Kraftdjur eller Drömdjur kan Haren hjälpa sin människa med att vara företagsam och kvicktänkt. Klassiskt associerad till Våren passar haren som symbol för nytt liv och ungdom. Hon har också djupa kunskaper om transformation, långt liv och mysteriet bakom odödlighet.

(the White Rabbit av Anne-Julie Aubry)