15 januari 2009

Mödrar och Döttrar

Vi kan älska våra mödrar, eller så driver de oss till vansinne. De kan uppmuntra och älska oss förbehållöst, eller kritisera och sänka oss djupt. Vilken relation vi än har till dem är de viktiga. Bandet mellan mor och dotter innehåller så mycket potentiell kraft, det är där vi har livsnerven, där vi har lärt oss att lita på livet. Eller att inte göra det.
Själv har jag haft tur. Mamma är, för att använda en kamrats beskrivning, en naturkraft. Stålblå ögon, friska rynkor och silvervitt kort hår. Hon är en skönhet direkt från jorden hon står på. När jag var tonåring var det mycket vrål (från min sida) och mycket tårar (från hennes sida). Jag är inte stolt över det, men kanske behövde vi göra upp kring kraften och makten som strålade från oss båda. Idag är hon mitt starkaste och tryggaste stöd. Och jag hoppas att jag gör något bra för henne mellan varven.
Min gammelmoster är 101 år idag. Jag hoppas att mamma aktiverar dom generna så att jag får behålla henne länge. Men för eller senare måste vi säga adjö. Berättelsen nedan är en kort sak skriven i all ödmjukhet. En liten fundering kring Döda Mödrars Döttrar:

http://www.sofiaaxelsson.se/doden%20och%20andra%20...%201.htm

2 kommentarer:

Megana sa...

Har velat många gånger fram och tillbaka om jag skulle skriva något eller inte, har svårt för att bestämma mig vad jag ska skriva.

Bara att erkänna! Blev så berörd av din berättelse att jag inte kan finna orden. Tack!

Kramar dig

Sofia sa...

Åh tack!

kramar tillbaka