Rött som Eld och Blod

Den RÖDA färgen är livsblod och elden i våra ådror. Det är födelsens färg, ögonblicket då barnet pressas ut ur Moderns kropp, det är livets träd som breder ut sig över Moderkakan. Det är en av ModerGudinnans färger och lyser i Frejas, Gerds och Nerthus spår.
Bland gudarna associeras den framför allt med Tor. Styrka, kraft, vilja, handling, ledarskap, och mod ligger i baschakrats nyans. Det finns något grundläggande, instinktivt och i det närmaste primitivt i rött. Många väljer den att måla runor och andra magiska tecken.
Som kärleksfärg handlar den om att sända ut lockelse och att förenas. Det är färgen för sexuella nöjen och sexuell utstrålning. En gång horans och den lösaktiga kvinnans kännetecken; nu tar vi tillbaka dess hämningslösa vibration och firar växtkraft och sexkraft simultant. Rött och grönt är traditionellt färgerna runt Valborg. En mättad kombination som kan symbolisera Guden och Gudinnan, eller Gudinnan som både Natur och Kvinna.

När Valborg Föddes

För länge sedan, när alverna gick på jorden; och bäckarna läkte sjukdomar; och människorna sjöng med fåglarna varje morgon; och haven var kristallklara, fulla av liv; och skogarna sträckte sig från öster till väster utan avbrott med breda stigar mellan väldiga stammar; då levde Gudinna mitt bland folken.
När saven steg i träden och knopparna brast hejdlöst över världen ville Gudinnan fira de safter som flödade i hennes kropp. Hon sökte upp kvinnor med mycket eld mellan sina länder och tog dem i besittning. Under det att sonen hon fött kröp in i männen som älskade bära hjortkrona och smeka fram ockrafärgade mönster på sina trummor.
Som dom älskade: man med kvinna, kvinna med kvinna, människa med alv, alv med gud, gud med gudinna. De svingade sig upp i trädtopparna, föll om varandra i dom lundar som långt senare kallades heliga, de förvandlades till voluminösa gudinnor av jord och magma, blev fingerstora irrbloss i vinden, de hade tassar och svans och sprang ifatt i natten, de slöt sina tänder kring varandras nackskinn, bockfot och krona rasslade.
Tiden gick, alverna försvann och bäckarna förgiftades. Människan glömde mycket, med detta glömde hon inte. För njutningen är stark och förnekar sig inte. Vi firar Beltane, vi firar Valborg och eldarna flammar i natten. Och när saven stiger i våra kroppar, då minns vi och öppnar våra kroppar att föra både alv och gudinna åter.

Svartmånens Dragningskraft

Det är som ett sugande svart tjärn. En kvinna viskar djupt därnere. Men för att höra henne måste jag låta mig sjunka, släppa allt och sjunka ner i det stilla, kalla, svarta. Varje månad är det samma förvåning, samma titt på kalendern för ett bekräftande av det jag redan vet. Det är svartmåne och damen i tjärnen kräver sitt.
Så jag släpper allt; studier, ärenden, planer, korrespondens och sjunker.
Hon är alltid lika glad att se mig. Hemlighetsfullt ler hon i ena mungipan, väl medveten om min nyvakna förvirring även denna gång.
- Att drömma om perfektion. Den sanna perfektionen, den som är din alldeles egna sort. Det tar tid, viskar hon. Rusa inte. Dröm om allt, dröm om inget. Men var sann. Och ta dig tid.
Jag ligger som en gravid padda på min rödrutiga pläd ute på gräsmattan, och somnar nästan i solen hållandes en liten gnistrande kristall som vore den min sista länk till livet. Inne i rummet tittar jag på trumman - den stora som ger tunga toner - som hänger på väggen och vet att den kommer ner idag. Dova, lugna jordslag vill jag ha. Jag vet inte vart jag ska resa, bara att jag reser med Jorden, med Gaia, ner i Jorden, under Jorden, och får närande, tyst svalka. Jag känner trädet i parken, den vackra hängpilen med håligheter i sin kropp, ropa att om det passar kan hon vagga mig i kvällsbrisen. Detta är vad jag kommer göra. Inte mer, inte mindre. Och någonstans vaknar frön av en perfekt sort. Som jag inte kan tänka fram med intellektet, utan som måste pressas fram ur det omedvetnas mörker.
Det är svartmåne. Det är tid att drömma.
(Bild: Eponas Wild Daughter av Brian Froud)

Audhumbla

Jag såg månhalvorna skjuta upp hur havet, drypande av vatten. Sen syntes den vita kullen de var fästa på och jag förstod att det inte var månhalvor, utan horn. Kon kom upp ur havet, med vattendroppar som levande kristall över hennes vita päls. Trots vattnet såg jag, till och med kände i mina handflator, att det var den lenaste, renaste päls som fanns i hela världen. Och de svarta ögonen var vänlighet att drunkna i. Jag jublade inom mig: Hon är hel. Hon är Hel.
Sen såg jag hur stor hon var; att träd och hus var miniatyrer i jämförelse; att klövarna skulle krossa städer; att ögonen kunde dränka miljarder människor. Vart skulle hon ta vägen? Glädjen förbyttes till skräck. Vad skulle hon äta? Så höjde hon huvudet och brölade över världen, innan hon tog de sista stegen upp på stranden. Och i vibrationerna av hennes bröl steg vetskapen i min kropp. Jag visste precis var hon skulle bo och vad hon skulle äta. Alla kvinnors kroppar väntade henne. Alla kvinnors eld beredda att göda henne.
(del av bild av Susan Seddon Boulet från Animal Spirit cards)

Våldtäktsmannen

Våldtäktsmannen kryper i buskarna
och så lite görs.
Ingen säger, men alla vet
att han är maktens bästa allierade,
deras allra mesta älskling du vet.

Hallå där

- Hallå där! sa feministen
du har ställt dig på min tå.
- Skit i det, sa mannen
i sammet och siden.
- Men för i helvete, det är ju min tå,
som tillhör min fot, som du står på.
Precis, sa mannen,
du skulle inte placerat din fot så.

Jag Lägger Mig Här

- Jag lägger mig här,
sa den trötta feministen
och somnade bland blommor och blad.
Hon snarkade en stund,
sval och nektartung
med bokträdens vakande rötter
djupt under.

- Jag vädrar morgonluft,
sa den nyvakna feministen
och tittade i trädkronorna upp;
grönt, grönt överallt
där hon vilat i bokskogens famn

Den Trötta Feministen

- Vart finns de galna kvinnorna på vinden nu?
frågar den trötta feministen
Vi är i skogen, älskling
och tro mig, vi är galna så det räcker

Hit lockar vi de unga och blonda
svärtar ner deras hår
lockar med knotiga fingrar
och kacklar så högt det går

Kom, kom in i det mörka
ja, kom du med
Här är du väl kommen
här är väl bekommet

Hit lockar vi de benlösa
de rotlösa och motståndslösa
här kan de skrika, här kan de vila
här kan de på hämndplaner fila

Komsi, komsi du sköna (åh, vad jag är ful)
- komsi komsi (så skönt, så skönt att vara sur)
till och med kylan smälter
allt smälter samman i skogens djup

Från våra bröst störtar valkyrior
vårt benläder
de mäktiga skyr
här kan de aldrig regera

Vi dyrkar ingen annan
vi dyrkar bara varandra
varandra, varandra, varandra
allt för dig älskling, kom nu

Den Gamla Sjunger

Stor i orden
men liten på jorden.
Den som lever under jorden
känner dina falska löften
och din snustorra sanningshalt
Inte konstigt alls
att du berövade henne nästan allt
men orden kunde du inte stjäla
dom går alldeles utmärkt att läsa
på närmaste stubbes bark

Klara Tankar i Fullmånens sken eller, Me, Myself and My writing

Jag insåg nyligen att jag försöker skriva om liknande saker på två bloggar. Dels här, dels på MånSystrars Klan. Trodde först att det skulle bli svårt att dela upp ämnen, men insåg ganska snabbt att det inte alls är några problem. Därför kommer Häxdansen mer och mer handla om mitt SKRIVANDE, min PERSONLIGA RESA och en del idéer om energimässiga ting som djurs, färger och veckodagars betydelser. Med högtider och fullmånecykler i bakgrunden självklart. Något annat är omöjligt för en som som mig. Det blir en sorts Me, Myself and My Writing blogg, plus lite till.

MånSystrars Klan blir för mig mer renodlad HÖGTIDSBLOGG; om de åtta högtiderna, fullmånefirande, liksom svartmånetankar. Där kommer återges CEREMONIER, och HÄXLIGT HANTVERK. Nu har jag också kommit igång med fotande, så på MånSystrars klan kommer ligga foton; av skallror och bönehalsband mm, efter hand dessa görs. Det är också naturligt att en blogg som skrivs av flera mer formas som samtal, därför kommer jag försöka alltmer lyssna på vad som tas upp av mina kamrater och spinna vidare när jag tycker det är intressant att göra så. Vi har lite roliga helt färska traditioner som fullmåneutmaningar, eller fullmånelöften och jag vill absolut se vart det tar vägen. Jag kommer också att länka ganska så friskt mellan bloggarna.

Jag börjar min nya bana med att lägga upp en saga jag skrev för flera år sedan men som häromdagen äntligen blev redigerad. Den heter Hjärtesmidaren.

(Bild: Sefportrait av Lindy Kehoe)

Ännu en Passande Färg för Våren

Jag är klädd helt i ROSA, från de gnistrande stenarna i mitt hårspänne ner till mina randiga strumpor. Rosa har varit en svårköpt färg för mig, eftersom den är så starkt associerad till fnittrig flickighet och kvinnlig mjukhet. Som så många kvinnor har jag länge värjt mig mot det kvinnliga som passivt, som mottagande och vekt. Det har varit viktigt för mig att istället framhäva det viljestarka, handlingskraftiga och aktiva. Det beror på att jag påverkats av myten om kvinnan och mannen som motsatser, där de förmodas spegla varandra från kropp till ande. Enligt patriarkal indoktrineringsmyt nummer ett är Mannen är aktiv och inträngande och Kvinnan passiv och mottagande. Så jag kämpade emot denna idioti med näbbar och klor. Men nu när jag stirrat på denna förlamande tråkiga, heteronormativa beskrivning så länge att den vittrat inför mina ögon är jag fri att frossa i superkvinnligt ROSA. Fri att undersöka vad mottagande, passiv och mjuk egentligen är för något:
Det är krigarens andra sida och magikerns förutsättning. Det är länken till krafterna hos Moder Jord, och ljuslyktorna i himmeldrottningens kappa. När vi öppnar varje por för krafterna omkring oss kan vi fyllas med styrka utan att anstränga oss. När vi är mjuka och utan skydd kan Gudinnans alla välsignelser ta oss i besittning. Vi är Gammelmors högt älskade barnbarn och älskarinnor till elementen.
ROSA är färgen för IDUN som den lekfulla jungfrun och FREJA som älskare.
Det är hjärtchakrat och kärlekens färg, givmildhet och mildhet. En snuttefilt för luggslitna egon och attraherare av vänlighet, uppmjukare av hårda kanter och romantisk igångsättare. I tiden mellan Vårdagjämning och Beltane, mellan Idun och Freja, är den nästan ett måste. Ingen är för gammal att lära sig nya sidor.

Sunna mitt i Alltihopa

Då skulle kapitlet om Sunna vara mer eller mindre klart. Med undantag för några störande mellanslag som inte fungerar som dom ska. Men det får jag fixa en annan gång.
Lite mat nu och sen iväg till en långhelg på jobbet från lördag kväll till måndag morgon. Det är tur att jag bär både kraftbälte och lyckoörhängen.

Väl mött!