Om Platserna Vi Arbetar på

När vi arbetar magiskt i skog och mark måste vi vara rädda om platsen. Det finns gott om varelser som bor där; inte bara djur, kryp och växter vi kan se, utan också småfolk och stora folk, väsen och andar. De hör samman med marken, med stenarna och träden. De kan vakta portar till andra världar, eller balansera små kosmos i handen. Vi måste vara rädda om dem och visa vår uppmärksamhet.
Hjärtat har den viktigaste födan, och om vi tassar försiktigt och öppnar det fjärde chakrat kommer vi långt. Men småfolk gillar också sött och glitter, eller socker och gull som Trädkvinnan brukar säga. Så vi lägger små högar med kanderat socker, nötter och russin på stenarna. Vi sjunger sånger om träden, blommorna och vinden. Vi bygger ett altare för att visa att vi respekterar platsens alla delar. Och vi lyssnar noga på dess innevånare.
Sejda ska vi inte göra hur som helst, för sejdkraften är stark och kan slita sönder fina trådar i Väven. Inte heller botekonst, eller andra magiska akter som transformerr bör utföras utan att fråga markens innevånare,
Får vi? Vid vilken tidpunkt passar det bäst? Finns det åtgärder vi kan göra för att skydda er eller oss?
Ibland kan vi behöva väcka en plats långsamt innan vi utför någon magisk akt. Att tända gravljus och sjunga mjuka sånger är ett sätt, att vandra där och uppmärksamma varje liten planta och barr ett annat. Hur vi än gör bör vi komma ihåg att vi går från våra hem rakt in i någon annans vardagsrum. Vi beter oss som gäster, för det är vad vi är. Svårare än så är det inte.
(foto: Willenda Höijer, från Sommarsolståndet)

Fullmånelöfte i Halvtid.

Fullmånelöften var att leva helt efter mina impulser, med de enda undantagen av att gå till jobbet och göra vad jag ska, samt stå för dom träffar jag redan bestämt. Så hur går det då, detta mystiska i vuxenvärlden, att leva efter impuls och infall, som om jag hamnat i något barnsligt sommarlovstillstånd?
- Jo tack bra, är svaret.
Mycket bra till och med.
Det har tagit lite dividerande med mig själv. Vill jag verkligen det? Borde jag inte se till att ta mig iväg någonstans den här dagen jag är ledig? Osv. Men övning ger färdighet. Nu börjar jag bli riktigt skicklig på att följa minsta motståndets lag: vila vid minsta trötthet, hoppa på projekt vid första glada tanke, äta när jag är hungrig, skita i vad som blir gjort och inte, vägra planera. Som resultat har jag märkt några intressanta saker:

• Oplanerade dagar blir sällsynt långa. På ett nästan magiskt sätt så fortsätter dom och fortsätter från det ena till det andra. Jag tror att inrutningen förminskar tiden, men om vi tar bort inrutningen kan tiden sträckas ut och välla över alla kanter.
• Jag får väldigt mycket gjort. Naturligtvis tar man med detta löfte risken att mycket blir liggande i ett månvarv (vilket inte vore någon stor katastrof i och för sig), men snarare gör jag mer än vanligt. För jag känner verkligen för att göra många saker, både kreativa och praktiska. Och massor av små ting som blivit liggande till sen, röjs av sådär i farten.
• Jag avskyr att träna disciplinerat, men älskar att röra på mig. Nog misstänkte jag att styrketräning och joggande skulle väljas bort vid första bästa tillfälle, men jag hade inte fattat att hela mitt jag vill cykla, dansa och yoga. Så det är ingen hemlighet vilka träningsformer som kommer att gälla även efter detta månvarv. Kanske skulle jag anmäla mig till den där afrikanska dansen som så många systrar har tjatat om?
• Det mesta som jag fyller mitt liv med gillar jag verkligen och har inte behov av så mycket mer. Men när saker görs spontant blir de intensivare: maten blir godare, sällskapet sötare, upptäcktsfärden per cykel mer spännande och sexet sexigare.

Det är sommar och jag är mitt inne i världens bästa fullmånelöfte. Jag skulle gärna rekommendera det, men orkar inte riskera alla invändningar: Det låter ju bra, men jag måste faktiskt det och det. Så jag njuter istället av det helt egocentriskt. Och om någon skulle bli inspirerad så är det inte mitt fel.

Sommarsolståndet och Svartmåne

En riktig härlig övergång önskar jag alla därute. Kom ihåg att det är den längsta och ljusaste dagen, den kortaste och mest energifyllda natten och svartmåne på samma gång. Vem vet vilka krafter som sätts i rörelse; runt oss såväl som i oss. Lycka till och Gudinnans välsignelse över stora som små.
(bild: del av kollage till en klansyster)

Det är Moderns tid, och Krigarinnans

Det är Moderns tid och Krigarinnans. Att Gudinnan återtar sin förlorade status är en bild av kvinnans återinträde i samhällets alla delar. Kvinnors engagemang behövs i världen. Men inte med ständigt strömmande bröst att nära världen, utan för att förändra det som inte fungerar, att rena det som måste renas, att fördela det som bör fördelas. Kvinnor måste bli krigare för det som berör dem; vare sig det handlar om kvinnors rättigheter, miljöarbete, arbete för barns villkor, kamp för sexuell frigörelse för alla eller att föda världen. Med nyhedendomen följer idén att allt hör samman. Vilket vi än väljer av ovanstående område, har det positiv inverkan på dom andra på lång sikt. Vi kan inte göra allt. Därför måste vi känna vad som ligger nära våra hjärtan och låta det styra vägen.
Ibland är det viktigaste arbetet som Gudinnans krigare är att läka oss själva. Om vi är trasiga, sjuka och utslitna av världens och våra egna krav kan vi inte göra mycket nytta. Vissa kvinnor – ganska många kvinnor – har lärt sig att alltid sätta sig själva i sista rummet. Det gör självläkning till den största kampen. Förmågan att ge sig själv den tid och den näring som behövs att bli hel. Så titta noga på dom där kvinnorna som verkar göra så mycket bra, som är så starka och engagerade. Se om du inte hittar spår av sår och taggar över huden. De har redan ridigt över öknen för att söka rätt salva, redan vandrat i Hels domäner för att hitta rätt formel, redan krävt sin tid och sin läkestund. De kan ha krävt år och år av läkande. Inspireras av det, inte av deras förmåga som du tror dig sakna. Om du behöver, gör det du också, ta all tid som krävs. Ingen tillgång är så stor för en krigare än hennes hälsa och styrka.
Finn Krigarinnan och gör det som krävs. Läk dig själv. Läk sen världen. Det är rätt ordning. Den enda ordningen.

(Bild: del av kollage till en Klansyster)

Ekologi i det som och Nära och det som är Fjärran

Av många skäl - men mest för att det ligger i luften - har det samlas texter i min hjärna om vår närmiljö, om miljöhänsyn som börjar i trädgården och siktar på globala hänsyn som klimat och mänsklighetens framtid. Vissa av dessa texter är pragmatiska, vissa esoteriska, de flesta både och; för ingenting är så andligt som att gräva med fingrarna i jorden eller känna Moder Jords rörelser när man vilar pannan mot en av Ales stenar. Det får bli en serie; om egocentritet som den bästa motorn att skapa vilja att förändra mot en hållbar utveckling, om att adoptera platser att beskydda, om riskerna med ekologisk fåfänga mm.
För att kicka av denna serie som blir återkommande under sommaren vill jag börja med att rikta blicken mot den olyckliga situation som kan uppstå när olika miljöhänsyn hamnar i konflikt med varandra. På den vackra Linderösåsen i Skåne finns planer på en vindkraftsanläggning som kommer att förstöra landskapet för boende såväl som besökare. Att i ett län som till största del består av av kust och öppna landskap planera vindkraft i just detta område är, för att använda dagens största underdrift, inte särskilt genomtänkt.
Den som precis som jag vill hjälpa till att förhindra dessa planer kan gå in på bevaralinderodsasen.se. Läs också mer om vad klansyster Willenda skrivit om saken här. Mitt coven Månsystrars klan har nu adopterat denna sak som sin egen.
Jag vill också tipsa om att ett intressant program om just klachande miljöhänsyn på Klotet P1 13.20 idag. Själv får jag lyssna på det senare. För idag ska jag ta på mig himmelsblå och orange turban och ta sommarens jungfrutur med cykeln, ta mig ut ur Staden och njuta av gröna fält och blå himmel.

TheActofSeeing

Vi är nära Vändpunkten, den högsta punkten, den mesta energin. Dagarna är ljusa och långa. Sakta öppnas porten till Alvriket. Vid sommarsolståndet kan vi se rakt in, och kanske känna deras fingrar dra över våra kinder, höra fnittret och sången. Att se dit in kan bli verklighet med tillräckligt mycket energi och förutsättningslöshet. Med rätt förutsättningar och intention. Magikerns sätt, de gamlas sätt, att bära Seendet som en en fjäril på handen, som blir en drake, som blir en fjäril, som blir en drake ...
(bild: del av kollage till en Vän)

Munai-ki en Upplysande Sunnadag

Vännen med dom helande händerna var här större delen av Sunnas dag och initierade mig Munay-ki. Munay-ki kommer från språket quecha och betyder jag älskar dig, eller var den du är. Det är nio invigningsriter från Peru, översatta och introducerade till väst av representanter från peruanskt ursprungsfolk i samarbete med den medicinske antropologen och mystikern Alberto Villoldo och organisationen Four Winds society.
Jag har arbetat med Alberto Villoldos texter en stor del av våren, och nu var det dags för hands på. Det var en kraftfull men ändå subtil upplevelse. Det var uppenbart att saker hände i mitt energisystem. Samtidigt kändes det självklart. Som om jag och Syster har gjort det här förut, som om jag blev påmind om något, som om saker äntligen lades på plats i mitt system.
Därför blev steget inte sräkilt långt för en fornnordiskt inriktad häxa att arbeta med gamla, andliga tekniker från Peru. Det är något allmänmäskligt över dessa riter, över hela idésystemet så långt jag förstått det. Och framför allt, så långt jag upplevt det. Något jag känner igen, av den del av självet som inte sitter fast i tid och rum.
Så känner jag mig annorlunda idag, uppfylld av gudomlig frid och sällhet? Ja, jag känner mig annorlunda, men inte riktigt på det sättet. Jag känner mig framför allt klar. Nyvaken, förutsättningslös och kristallklar. Inte över vad jag ska göra med resten av mitt liv, men över Nuet, över Världen, över min plats i den. Små dilemman jag skjutit upp ter sig ganska plötsligt enkla att lösa. Det kan hända att jag måste ta i lite på en plats, såra någon tillfälligt på en annan. Men alternativet att skjuta upp saker, eller ducka undan ter sig som en avlägsen möjlighet.
Så jag tar den här klarheten med mig och vandrar ut för att köpa stora krukor och jord. Att förfina den lilla innergården utanför är ett bra, praktiskt och i allra högsta grad andligt arbete. En bra manifestation, ett tack till Skapelsen att jag får vara här som MedSkapare till världarna.

Vem Lämnade Dig

Vem lämnade Dig ensam,
om inte Du

fågeln som flög från ditt bröst
bristen på värme och tröst
ordet som aldrig blev sagt
kortet som aldrig blev lagt

Vem lämnade Dig ensam
om inte Du

Om Saga den som Ser

Saga är tempererad och balanserad. Saga betyder "den som Ser". Och hon ser, både framåt, bakåt och åt sidorna. Hon är knivseggen på vilken jag balanserar: när jag ser orättvisorna men väljer att inte ge dem legitimitet genom att fixera mig vid dem. Hon är vattendroppen jag följer med blicken, när jag ser en fiende av allas frihet, men väljer att inte göra honom till min fiende, utan tittar efter honom i mitt hjärta och möter honom där. Vem förtrycker jag, vad kontrollerar jag i missriktat syfte, i felvriden rädsla?
Hon är den som ser djupare, som inte nöjer sig med den enklaste lösningen: den lösning ger mig en tillfällig boost i mitt självförtroende, men som i längden låser positionerna. Det är inte naivitet, snarare motsatsen. Det är att ha två öppna ögon, att tvätta dem med vattnet från Sökkvabäck med jämna mellanrum.
Ständigt åker vi dit, ständigt måste vi börja om. Antingen ramlar vi in i den halvblinda dagdrömmarnas värld, eller i den lika gråstarriga apokalyptiska visionen. Ingen av dem är sann, vi lever ständigt i en värld av val, av olika möjligheter, av parallella framtider.
Saga hjälper mig att se både balansakten och äventyret. Med svärdet i sidan och på kamelens rygg över öknen, eller kallblodshästen genom ändlösa skogar, eller i vagnen genom Staden på sidenkuddar. Vilken karaktär i Sagan vill vi vara: den knarriga, klagande gubben vid brasan som förfasar sig över världens gång, den bortskämda prinsessan som lite förstår och ingenting gör, eller någon större, något klokare, någon ibland modig, och till och med fylld av
en vision att leva. En Var Dags Hjältinna eller Hjälte med skinande mynt och godis till tiggare, barn och småfolk i ena fickan och faktaboken i den andra.
Saga är blå och klarögd. I ena mungipan lurar leendet. För den som tittar noga på världen måste ha humor, eller får det i processen.

Friiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

Den här veckan finns i min We'moon kalender en bild på en kvinna från vem det flyger fjärilar. Den heter Opening to grace. Nästa vecka är en bild av en kvinna i siluett som spritt, språngande naken hoppar över vågor mot en blå månbelyst himmel. Den heter helt enkelt Free.
Precis så är det.
Fri.
Två års studier är till ända. Ganska enkelt sa jag första året och en bit in på nästa. Men faktum är att heltidsstudier, jobb och en pågående bok blir mycket på en gång. De senaste två månaderna har dessutom kraven höjts rejält och jag har inte hunnit mycket annat än plugga och jobba. Så under några dagar i smattrande takt har jag lämnat in uppgifter, tentat, gjort redovisningar och så boom.
Jag är klar.
En gul ros från läraren lyser upp en annan rengnig dag. Fina klasskamrater är omkramade och e-post utbytta. Några vänner har jag fått på köpet och en säck med kunskaper. Jag tar ett glas vin och Tiden rinner till. Tid som flödat fram, två år av väl använd tid. Men framför allt tid jag får. Tid som rinner över och skapar dammar att leka i.
Fri.
Jag och Klanen brukar göra Fullmånelöften. Men den här fullmånen var det fullt upp med öppen Fullmåneceremoni, och tentor, och avslutningar. Jag gör det nu:
Tiden från Fullmåne till Fullmåne har jag en del jobbtider, och några efterlängtade sociala arrangemang. Annars: Ingenting. Mitt fullmånelöfte är att leva resten av tiden på ren Impuls. Vadhelst jag vill göra så ska jag göra det; pilla mig i naveln, stirra på molnen, dansa hela natten lång, röja på vinden. Precis vad jag vill, när jag vill. Ingen planering, inget presterande. Hjärnan tar total semester och Behoven blir vägledare. vilket dom längar efter.
Det är mitt löfte denna SunnaFullmåne.
Fri.
Fri.
Fri.