När vi arbetar magiskt i skog och mark måste vi vara rädda om platsen. Det finns gott om varelser som bor där; inte bara djur, kryp och växter vi kan se, utan också småfolk och stora folk, väsen och andar. De hör samman med marken, med stenarna och träden. De kan vakta portar till andra världar, eller balansera små kosmos i handen. Vi måste vara rädda om dem och visa vår uppmärksamhet.
Hjärtat har den viktigaste födan, och om vi tassar försiktigt och öppnar det fjärde chakrat kommer vi långt. Men småfolk gillar också sött och glitter, eller socker och gull som Trädkvinnan brukar säga. Så vi lägger små högar med kanderat socker, nötter och russin på stenarna. Vi sjunger sånger om träden, blommorna och vinden. Vi bygger ett altare för att visa att vi respekterar platsens alla delar. Och vi lyssnar noga på dess innevånare.
Sejda ska vi inte göra hur som helst, för sejdkraften är stark och kan slita sönder fina trådar i Väven. Inte heller botekonst, eller andra magiska akter som transformerr bör utföras utan att fråga markens innevånare,
Får vi? Vid vilken tidpunkt passar det bäst? Finns det åtgärder vi kan göra för att skydda er eller oss?
Ibland kan vi behöva väcka en plats långsamt innan vi utför någon magisk akt. Att tända gravljus och sjunga mjuka sånger är ett sätt, att vandra där och uppmärksamma varje liten planta och barr ett annat. Hur vi än gör bör vi komma ihåg att vi går från våra hem rakt in i någon annans vardagsrum. Vi beter oss som gäster, för det är vad vi är. Svårare än så är det inte.
(foto: Willenda Höijer, från Sommarsolståndet)
1 kommentar:
Vackert skrivet, syster. Något vi aldrig kan tänka på för mycket.
Du är bara så härlig i dina flätor. I LIKE =)!
Skicka en kommentar