Till promenadens lov

Började dagen med en tvåtimmarspromenad efter frukost. Fick sällskap första biten av M som bestämde sig för att gå till jobbet. Vilket var ett bra beslut. Snön låg mjuk, men bäcken skvalade bredvid oss. Och snön glittrade som den bara gör ibland, när det går att se alla regnbågens färger i kristallerna. Som ett enda stort Naturen disco. Mama Gaia går retro till discokulornas tid. Jag hör små, små alver sjunga, stenhöga av vinterns vackraste i kombination med tidiga vårskrik.

Jag har tagit med mig fyra kreativa knutar som behöver trasslas upp. Ibland är en lång promenad den bästa medicinen för att få tag i undflyende trådar. När jag kommer tillräckligt högt upp för att se Blå bergen bulla upp sig, slutar jag tänka och bara går. Det är alltid då det händer.

På vägen hem har jag två upptrasslade knutar och en ett par oväntade uppslag som jag inte sökt efter, men tacksamt tar emot. Sista biten följs jag av mängder av fåglar, som rödbröstade flyger de fram och tillbaka över vägen. Väl tillbaka i Trädhuset offrar jag fågelfrön bakom huset till kreativitetens andar. Sen är det dags att ta mig an FjärilsDemonen, websidetexter och en och annan planering inför sommarens aktiviteter.

FjärilsDemonen

Han är blod

(kaffefärgade pappersvingar med rött bläck)

min FjärilsDemon, FågelBracka, All-makt-till-mig Man

(den vackra röda kardinalen jagar bort alla andra fåglar från de bästa träden,

bara för att han kan)

Något nytt att lära känna

en ovan TestosteronBomb

närmar mig det okända

i papper och metall

(Foton: detaljer Fjärilsdemonen, Trädhuset, Creek side, Virginia)

VinterVit

VinterVit:

klarhet, kyla, coolhet, fokus, obönhörlig, svärdspets, knivskarp, kristall, mönster, analys, prisma, Se, benknotor, inpå benen, benhård, micro, macro, datorer, program, programmera, uppdatera, återställa, rensa, renhet, utrymme, energi, frost, lager, ovanpå, fri

att gå säkrare ...

(Foto: Fältet, Creek side lane, Virginia)

DrömVäktaren tar form

Hon tar form. Får liv. DrömVäktaren.

Hon tar oss till djupare vatten. Eller friskare om så behövs. Får oss andas lugnare i natten, vakar över blodomlopp och andarnas rörelser.

Hon påminner mig om alla stränder jag varit: hur vågorna vaggar sinnena till ro, hur vi driver mellan världar till rytmen av bruset, hur tidvattnet drar i våra kroppar och löser upp gränserna mellan.

Jag är den som tar dig i handen, drar ner dig i djupen, leder vägen i mörkret, skyddar dig från trycket, tar dig upp till ytan i takt med avkomprimeringens lagar.

Drömmen är som att resa, att gå på en strand utan hus, att simma utan kompass, att flyga utan land i sikte. DrömVäktaren vakar. Hon har kartan över havsbottnarna. Och himlarna. Hon finner vägarna mellan vågorna. Vet hur man räknar sandkornen. Och jag vet, jag vet. Jag vet hur vågorna låter där denna livsresa tar slut.

(Foton: DrömVäktaren detaljer, Trädhuset, Creek side lane, Virginia, 
samt Progreso strand, Mexiko, från 2014)

Kärleken väckte oss mitt i natten

Kärleken väckte oss mitt i natten
"Hur kom du hit?", viskar du
"Jag reste över haven", viskar hon
"genom underjorden, genom lavan. Jag hittar alltid fram till slut."

"Var var du, när världarna föll?" viskar du
"Vad spelar det för roll", svarar hon (och rycker på axlarna)
"Jag var upptagen med dem som behövde mig mest. Jag är här nu."

Sen fnittrar hon, som bara Kärleken kan fnittra

Kärleken låter sitt ansikte lysa mot dig, och visar dig nåd
Kärleken vänder sitt ansikte mot dig, och ger dig frid

Oavsett religion
eller andlighet
eller biologiska förklaringsmodeller

Hon bryr sig inte ett skvatt, vem du är, eller var du kommer från

"Jag är här nu", viskar hon
när morgonen vaknar,

"Natt som dag,
dag som natt."

Allt är relationer

Allt är relationer. Vi finns till som en vävpunkt i mitten av trådar som sträcker sig i alla riktningar i världen. I vårt moderna samhälle finns ofta en fixering vid våra mänskliga relationer. Och inte ens dom är sedda som lika mycket värda, utan vissa är utvalda till ett ständigt analyserande och stötande och blötande. Som föräldrar och barn. I vår barndom ska alla svar finnas om varför vi är si eller så. I våra barn ska vi finna livets mening och se oss själva i framtidsversioner. Sen kommer Relationen, den romantiska, som kan rädda oss eller sänka oss. En omöjlig uppgift, eller ogenomtänkt makt, att ge till någon annan. Kanske, om populärpsykologin är särdeles öppensinnad, kan vår position i syskonskaran ge oss insikter om vår personlighets styrkor och svagheter, liksom vilka vänner vi väljer. Men dessa relationer, hur viktiga de än är, är en sån liten del av allt vi är bundna till.

Våra trådar sträcker sig långt utöver våra mänskliga band. Vi är bundna till solen och månen, till träden, bergen och haven. Till allt som lever i världen. Till allt som har själ. Vilket är det mesta. Och där finns ett annat sorts samband, en mångfaldskälla till energi och kunskap. I dessa relationer finns frihet, djup kunskap och samband. Träd kräver mycket lite tillbaka när vi umgås med dem. Berg pulserar långsamma tankar som ger perspektiv långt utöver om mamma råkade uppmuntra oss vid rätt tillfälle, om pappa var närvarande, eller om vår partner förstår absolut allt vi säger.

Allt är relationer. Även vänner som aldrig tänkt en mänsklig tanke. Dessa relationer, sedda i deras vidaste mening, är öppna kanaler till stora själar. Vi har alla vad som krävs för att tala med våra allierade i alla världar. Ibland svarar dom. Ibland är dom tysta, och det är ju också ganska så trevligt. För det pratas mycket som det är i den mänskliga sfären. Ofta ger de nya perspektiv, och just det vi behöver i stunden. Blå berg eller fruktträden i trädgården. Glöm inte alla relationer bortom de mänskliga, även om de inte är lika påstridiga. Eller kanske just därför.

(Foto: Blå bergen, Appalacherna, Virginia)

Viktoria, Grå Norna av det Förflutna

Hon kom. Hon ville ha form. Mycket bestämt lotsade hon mig genom skapandeprocessen.
"Du får aldrig sälja mig", sa hon, redan som rostigt hönsnät, "men jag ska stanna hos er så länge ni vill".

Jag kallar henne för Viktoria. Viktoria, Grå Norna av det Förflutna. En gång hade hon en regnbåge över pannan och en mäktig röst. Men sorgen kom, efter ouppmärksamheten, och hon sjönk, till en plats där bara dom grå bor.

Vi återupplivar hennes minnen. Hennes kraft är oförminskad. Liksom hennes vilja.

"Du får lämna mig ifred nu", säger jag, sittandes med redigeringsarbete, men distraherad av horn som växer och tynger ner mitt huvud. "Du får lämna mig ifred för en stund, sen ska du få min fulla uppmärksamhet". Hon accepterar.

Jag kallar henne Viktoria, Grå Norna av det Förflutna. Vi letar djupt. Och skapar varandra.

(Foton: Viktoria i Söderfönster, Trädhuset, Creek side, Virginia)

Ljuset kommer tillbaka

(Foto: Söderfönster, Creek side, Virginia)