Koltrasten

Det är Stilla. Månen blir svartare och svartare. Jag vänder mig inåt. I morse hörde jag koltrasten utanför fönstret, tidigt på morgonen. Dess sång påminde mig om någon annan värld: min barndom, ett tidigare liv, en annan dimension. Sången drillades upp och ner, tills en kråkfågel barskt svarade. Jag lyssnade på deras samtal, den välljudande och den hesa. Jag lyssnade, log och somnade om.

Den jag älskar skulle iväg med tåget, och jag kysste honom adjö i sömnen. Älskaren är inte mycket för att resa, men nu är han iväg och jag är ensam. Jag är ensam. Jag är ensam. Det är underbart stilla. Jag vänder mig inåt. Det är Hels, Hellas, mor Holles dag.

Jag tvättar. Jag tänder ljus: orange för den inre elden, lila för den djupa, helande kunskapen, roströda för höstens glöd och jordens värme. I sysslorna finns en brunn närvarande, en mörk yta av stilla vatten. Ibland virvlar ett minne upp. Jag andas djupt. Allt vi är rädda för har redan hänt. Om framtiden vet vi inget. Utom att det ofta är samma mönster som upprepas. Men den avtagande månens Väktare är en notorisk tärningsspelare. Ibland måste vi chansa. Ta en risk. Spela högt. Visa en oväntad sida.

Nu blir dammen stilla. Och det är det bästa av allt. Kanske är det Urds brunn, där minnen bubblar upp för att sedan sjunka tillbaka. Koltrastens andevingar snuddar min kropp. Jag hör sången i mitt inre. En ledsagare till en annan värld. Den avtagande månens helande värld.

(Bild: Black elf av Brian Froud)