Svart som Lilith, Vit som Skadi

När man skriver om färger, stenar och andra energimässiga influenser låter det lätt som om man har en ceremoniklänning i varje färg med medföljande smycken av perfekt uttänkt art. Så är inte fallet. Men med lite olikfärgade sjalar, linnen och tunikor, hemmagjorda smycken och åtminstone några ceremoniklänningar kommer man långt. Det underlättar naturligtvis om man har en grundfärg i sin garderob som går med allt. I mitt fall är den grundfärgen SVART. Svart - som egentligen är frånvaron av färg - är det ur vilket allt kommer. Det är Ginnungagapets tomhet och nattens tystnad.
Jag benämnde svart som den ultimata healingfärgen i förra posten. Att diskutera healingfärger är alltid intressant för de flesta människor starka men olika åsikter. Det kan bero på att alla färger har helande potential, men att vi favoritiserar dem vi behöver. Att jag kallar svart för den ultimata helaingfärgen beror naturligtvis på att den är det för mig.
I nattens tystnad, i födelsens grotta, när vi flyter tyngdlöst i Ginnungapet före tiden - där kan allt helas, för ingenting har riktigt påbörjats. Där är allt möjligt, och helt tryggt. Där finns ingen stress, och inga förväntningar. Jag tror att vår alltmer upplysta tillvaro, med fragmenterad sömn och upplysta nätter skadar oss in i roten. Vi behöver tystnaden och mörkret.
Svarta kläder ger sin bärare beskydd och visar på stadga och makt. Ingenting är så sexigt som en kvinna i svart kostym, för en sådan kvinna är inte rädd att visa sin koppling till Lilith. Många unga människor bär helsvart som ett slags statement gentemot det etablerade samhället. Jag tror att de följer en instinkt som säger dem att den mörka sidan av livet behöver få plats. Även goths och vampyrister bär med sig en slags klokskap i sina vackra mörka, utstyrslar.
Ibland behöver vi dock en motsats till vårt vardagsjag. Därför tar jag emellanåt på mig vita kläder - dom få jag har. Att klä sig i VITT är ett enkelt sätt att höja sin vibrationsnivå och öka omfånget på sin aura. Jag blir glad när jag ser människor i helvitt. De utstrålar bästa sortens helighet, den som säger: jag vet vem jag är, jag kommer ihåg mitt ursprung och jag vågar visa det för världen. Det finns stolthet och mod i den vita färgen, en viss sorts kaxighet som anspelar på gudomligt ursprung.
Vitt är alla färger på en gång. Det är det odelade, helheten, det som är ett, det gudomliga. Ingen färg är så renande som vit. Det är strävan uppåt, att utvecklas och att bli ung på nytt. Men det rena kan också vara kallt och oåtkomligt som snön, isen och renskrapade benknotor. Det är intet för intet som vitt är dödens färg inom många kulturer.
I fornnordisk mytolologi är Balder den gud som bäst representerar det nyfödda gudomliga, det perfekta och oförstörda. Balder kan ses antingen som Odens son, eller som Oden som återfödd. Av de kvinnliga gudarna finner vi den vita färgen bland Jungfrurna som Skadi, Idun och Saga.

Färgstark Vår - Små Knep i VarDagen

Igår gick jag till arbetet söndag morgon och visste att jag skulle vara där 24 timmar framåt. Under natten hade jag haft en släng av något irriterande, halsen sved och jag svettades floder. För att orka jobbet plockade jag fram orange kläder, inklusive en tunn orange sjal som luktar underbart gott av rökelse. Runt halsen hängde jag ett halsband av klara bergskristaller och månstenar. Eftersom det är vår och jag vill vara i tiden och fortsätta min gröna influens bar jag också ett grönt armband. Med massor av frukt i väskan för dagens fruktfasta och skivor med skön musik kunde jag vara på jobbet och ändå bli påfylld av energier som kropp och själ behövde.
Ingen färg är så återställande som ORANGE. Den varma färgen blandar det rödas hetta med det gulas glädje och tar udden av respektive färgs aggression och egocentritet. Orange brukar kallas för Gammelmors färg, och den är precis som en gammal kvinnas humoristiska vishet, brasan där sagor berättas och tryggheten i en älskad gammal pläd. Jag brukar använda orange när jag känner att livet har gått lite fort och hela jag behöver en effektiv restaurering. Den passar också bra att använda på Söndagen, Sunnas dag för att fira Solkvinnans varmare och klokare sidor.
BERGSKRISTALLEN är mästarstenen. Den förstärker och klargör allt vi arbetar med; den är också stenen för kommunikation på alla nivåer. Med hjälp av bergskristallen kan vi höja oss över småpetitesser och finna fridfullhet och klara visioner även i de mest vardagliga situationer. Den manar oss att stänga av ljudet omkring oss en stund och lyssna på det som viskas i etern. Framför allt är den vitaliserande och renande. MÅNSTENEN är kvinnlig och mjuk. Den plockar fram den lugna rytmen i oss och drar vårt sinne mot sköna drömmar och sensuella tankar.
Den GRÖNA färgen påminner oss om vår närhet till Naturen, till allt som växer och ger oss liv. Den skapar ett rofyllt sinne och påminner oss om det överflöd som finns i världen om man slappnar av och tar emot. Moder natur ligger aldrig på latsidan, och hon håller inte tillbaka sina gåvor. Allt det gröna snirklar, växer, kastar frön, skapar blommor, vissnar, multnar, börjar om på nytt; hela tiden och alltid. I förändringen ligger tryggheten.
Nu är det Månens dag och jag kan tillåta mig vara sjuk. Skräpet i kroppen är kvar och jag är trött. Men det är ju inga problem när jag har tid att vila. Kryper ner bland fårskinnsfällarna och drar täcket över huvudet. SVART är trots allt den ultimata healingfärgen. Men mer om det en annan gång.

(bild: foto och redigering Peter Hallin)

Det Stora Systerskapet

Ibland hör jag kommentarer som får mig att fundera över förväntningarna på Systerskapet. Mina egna förväntningar såväl som andras. Är Systerskapet en grupp eller ett personligt tillstånd, en filosofi eller en praktik, det personliga eller politik, något lokalt eller någonting globalt?
Jag tror att det är allt ovan, och mer.
Systerskapet är ett sätt att identifiera sig; ett tillstånd där kvinnliga relationer är centrala och viktiga. Det är en förståelse av att vi lever i en värld där kvinnor och allt som identifieras som kvinnligt värderas sämre än män och allt som identiferas som manligt. Det är också en vilja att förändra detta.
Systerskapet kan vara att verka i små covens av dianskt prästinneskap och att åka på stora kvinnoläger. Det kan också vara att främja kvinnliga artister, musiker, konstnärer och perfomers genom att lyssna på deras musik, se deras tavlor och tipsa sina vänner om dem. Systerskapet glöder när vi engagerar oss mot kvinnoförtryckande praktiker som våld i nära relation, könsstympning, och barnäktenskap. Liksom vid all kamp för aborträttigheter, trygga och hälsosamma preventinmedel, lika lön för lika arbete och jämlik representation på alla poster i samhället.
Systerskapet stärks när kvinnor berömmer varandra, klappar, uppmuntrar, sjunger för varandra, delar med sig av sina erfarenheter, läser sagor för varandra och skvallrar med kärlek. Allt arbete för Gudinnan är automatiskt ett systerligt arbete för Gudinnan lever i alla kvinnor och allt vi gör för Gudinnan gör vi för våra systrar och allt vi gör för våra systrar gör vi också för Henne.
Vi kan aldrig tvingas ut ur Systerskapet, men vi kan välja att ställa oss utanför det. Systerskap är ingenting man får eller kan kräva, det är inte något som ligger i famnen på vissa och som dom kan välja att ge eller inte. Systerskap är något varje kvinna kan välja att generera, när som helst och på det sätt hon mäktar med.
Gudinnan må ge oss förutsättningarna för våra liv. Men det är i andra kvinnors ansikten vi ser Henne. Om vi agerar för andra systrars väl utför vi Hennes handlingar. Det finns Storhet i detta, om vi väljer att se det. Och mycket hopp för världen.

(Bild: Uriel and the Eagle av Lindy Kehoe)

Efter Vårdagjämningen

Vårdagjämningen var rolig, spontan och det mesta blev annorlunda än jag tänkt, och jättebra.
Jag fick nöjet att befinna mig på den sida av magikerna som är lite flummig till mods och låter allt komma som det kommer. Vilket inte riktigt är den sida jag brukar befinna mig på. Det var skönt och jag känner mig utvilad.
Någon utrensningceremoni blev det inte under helgen, men väl nu när jag kommit hem. Har legat med monumental mensvärk stor del av dagen. Har inte haft något liknande på många år, vilket bara innebär att kroppen gjorde sin egen ceremoni. Har sovit till doften av Salvia och med tända ljus och vaknat lätt och tom.
Däremot har vi under helgen dansat, trummat, skvallrat, gonat ner oss i mjuk mossa och låtit småfolket få plats, gjort och ätit tårta, haft sagostund, lärt känna varandra bättre, burit clownnäsa, drivit med varandra, hittat smyckesben, gett varandra idéer och någonstans mitt i detta har djup magi skett utan vare sig regelrätta resor eller ceremonier.
Nu lyssnar jag på Deneans The Weaving. Har tvättat upp och lagt fram alla gröna plagg och smycken som jag har. Jag ska bära grönt för att påminna mig om att saker och ting trots allt växer av egen kraft. Drog Jara - Årsrunan - som kvartalsruna och låter nu insikten sjunka in på ett bekvämt sätt i kroppen; allt som kommer, kommer när det ska; jag arbetar, älskar, vilar skapar och äter efter behov och öppnar lugnt famnen för det när rätt tid är.
Nu har tiden tippat över till ljusets fördel, våren är verkligen här och jag känner mig så förtusättningslös som tiden kräver.

Vårdagjämning

Till helgen ska jag fira in Vårdagjämningen med häxorna i Månsystrars klan. Det blir rosa tårta i flera lager och tyllkjol. Det blir också en mer allvarlig not med att lägga av sig vinterkappan samtidigt som man lägger av sig personliga drag och sår som man för länge sedan är klar med.

Det pratas också om sejd och jag kan känna hur jag darrar till inombords av den möjligheten. Vi får se vad mer helgen bjuder på. När våren dansas in ska man nog inte planera för mycket, utan lämna öppet för överraskningar. Det landsortsförvisade barnet i mig ser framför allt fram emot att få vara utomhus och andas frisk luft.

Med viss inskränkning på sömnen har jag fått klart Idunkapitlet. Det passar bra i tiden och jag känner för att fira. Vårskriket byggs upp och byggs upp. En-klok-en sa en gång att om man vill förbli centrerad ska man se till att vara ett med naturens rytmer. Det är nog därför jag är centrerad fast jag är lite trött i ögat. Det känns som om jag är vår.

Fredagen den Trettonde

Idag är det Fredagen den Trettonde. Igen. Det är gott om Gudinnekraft detta år. Jag känner hur de djupa mysterierna rör sig, vältrar sig fram genom lera och sten. Känner årtusenden av rytmer komma närmare: oceanen rör sig i blodet, månen drar i mina emotioner, världsaxeln snurrar runt ryggkotorna.
Gudinnan rör sig långsamt. För när hon rör sig, rör sig hela värlen med Henne.
Prästinneskapet vaknar i slott och koja, blinkar yrvaket mot klockan.
Häromnatten såg jag linjer av ljus över ytan på en mörk värld. Kraftlinjer i marken, systerskapslinjer i etern, broderskapslinjer i anden.
Det är Fredag den Trettonde i avtagande måne. Dom djupa mysterierna gör sig gällande. Gudinnan rör sig i blodet.

Fullmåne i Jungfrun

En lysande fullmåne önskar jag alla jag känner - och alla som behöver Henne. Jag har firat denna dagen med att äta riktigt gott, sova i soffan och ligga kvar där för att titta på molnen och fåglarna. Lite senare ska jag sätta mig och göra en meditation. Mer om denna fullmåne finns att läsa på Månsystrars klan. Det vill säga, den grupp som föutom mig själv utgörs av mina underbara, arbetssamma, duktiga och roliga lekkamrater som skriver många kloka saker.

Tänk att man har vänner och kamrater. Vilken lyx det är.

(bild av Susan Seddon Boulet)

Hon som Vaknar och Ser Framåt

Hur mycket kan man söka i sig själv? När blir det inre resandet flykt snarare än vitalisering? Jag tror att de flesta som arbetar med magi och andlighet förr eller senare ställer sig den frågan.

Jag tror svaret ligger i resultat mer än i mängd. Kanske är frågan felställd. Kanske handlar det om vad vi gör med de vi hittar på våra äventyr i Yggdrasils olika världar. Hur vi översätter resornas energi och kunskap till den värld vi lever i.

Vi kan tvingas inåt av katastrofer och depressioner. Men ibland behövs bara den där malande känslan av att allt inte står rätt till. Att det finns risk att vi missat något. Där är jag. Och därför reser jag; systematiskt besöker jag platser och liv, söker sår och spår, hittar skatter och ben, följer livtrådar bakåt och framåt. Inte därför att jag vill vältra mig i det förgångna. Tvärtom, därför att jag vill hitta den väg som leder dit jag bör gå. Och jag vill se vad jag ska ta med mig, och vad jag ska bränna.

Att vara förnöjd i sin vardag är en sak. Men man ska aldrig nöja sig. Inte om man känner att man inte riktigt gör det man ska, om man vill mer och tror att detta mer är ens livsuppgift.

Så jag reser genom Yggdrasil. Inte därför att jag måste, men därför att jag vill. Inte därför att resorna tar mig bort från den här verkligheten, utan därför att de förstärker den här verkligheten; visar mig hur jag gör det mesta av det jag har, och ännu mer av det som kommer.

Det skadar ju inte då, att det dessutom är roligt, njutbart och spännande. Om än lite skrämmande.

(bild av Susan Seddon Boulet)

Idun Tar Form

Det har tagit tid, men nu börjar skrivandet få mer utrymme. Kanske är det inte så lång tid sen sist, men i min värld känns det som en evighet jag väntat att få sätta mig med texterna om Idun. Nu är de första kapitlen om Idun klara. Och det är perfekt tajming för jag hör vårfåglarna sjunga därute och den här totala oförmågan att sitta still, liksom detta ständiga dansande kan inte vara något annat än vårkänslor. Vårkänslor av årstiden, och vårkänslor från tiden i mitt liv. Jag hämtade hem en efterlängtad gestalt på en av mina själsresor nyligen. Den finns ingen som helst kontroll över henne. Men så varnade hon mig också. Och jag accepterar effekterna av denna själsåtervinning. Det är som flickan med de röda skorna, om nu någon minns denna ganska otäcka saga. Men jag ska undvika att få fötterna avhuggna tänkte jag. Snarare dansa in vårkänslor i varje cell tills jag är många år yngre, och många år modigare.

(bidl: accordion girl av Lindy Kehoe)

Idun Dansar

Idun dansar i morgonsolen, hon letar sig fram genom marken. Hennes texter ligger och pyr och småkokar; bidar sin tid och växer till sig av sig självt. Kreativiteten mår bra även när vi inte gör så mycket åt den; utan bara tillåter den att finnas och njuter av dess möjligheter, dess plötsliga nedslag av ord och tankar.

Rött hår,
äpplen elva;
ständigt nya,
livssavens mysterium.
Förgyllande,
föryngrande,
före tiden.
Hjärtat sväller,
tiden stannar.
Saven leker,
med sinnet.
Såpbubblor i parken,
glänsande tiara,
runa av glitter.
Åren försvinner.
Förgyllande,
föryngrande,
före tiden.