Möt Väsen i Häxans värld - ny chans i sommar

Möt Väsen i Häxans värld

den 23 Augusti 2015, med Linda Braekhus och Sofia Axelsson
(Denna kurs är nu fullbokad)

Ett nytt tillfälle att uppleva förra årets succékurs, 

Möt Väsen i Häxans värld 

i sällskap med häxorna Linda Braekhus och Sofia Axelsson. 

Häxan samarbetar med alla olika former av andar och denna dag fokuseras kring dem som kallas väsen: Människans allierade sen urminnes tider.

Genom övningar, meditationer och skogsvandring; genom sånger, berättande och trumresa, får du hjälp att närma dig tomtar, troll, alver, älvor och alla andra vackra varelser som lever i skog, mark, stenar och vatten. Deltagarna får en chans att ge sig ut på okända stigar, möta nya verkligheter och binda nya vänskapsband. 

Linda och Sofia är båda vana kursledare, och att få dela med sig av den magiska verklighet de lever i är något av det bästa de vet. 

I kursen ingår moment som:

· Kunskap om skogens och markens väsen

· Renande och öppnande övningar

· Transresa genom andesång

· Mellanvärldsresa i translik vandring

· Intuitive trumresa

Sagt om tidigare kurser med Linda och Sofia:

Ingela Tillgren, kursdeltagare 2014

"Två fantastiska häxor, ett slående koncept i underbar miljö, 

en dag jag aldrig glömmer."

Signe Månson, kursdeltagare 2013

"En häftig upplevelse under två dagar ute i skogen, 

där man kommer till insikter och (kanske) gör upp med det förflutna." 

I Naturtro.se kan du också läsa Eta Christensens fina text om hur hon upplevde kursdagen Möt Väsen i Häxans värld.

Några praktiska ting

Tid: 10-17, 23:e Augusti 2015

Plats: Lords Dalkulla Ängalänga. Bontofta 1902, 273 56 Brösarp.

Det blir paus för fika och mat som ni själv tagit med.

Kläder efter väder eftersom vi kommer att vara utomhus, men tak över huvudet finns vid behov. 

Kursen startar vid minst 6 deltagare och det finns plats för max 12 deltagare.

Din insats är: 950:- som betalas i två delar. 200:- bokningsavgift som garanterar dig en plats och 750:- som ska vara betalat senast den 6/8. Bokningsavgiften behålls som administrationsavgift vid avbokning.

Innehar F-skattesedel.

Boka plats hos haxanshus@gmail.com eller haxdansen@gmail.com så skickar vi all information du kan tänkas behöva. Samma mail för alla tänkbara frågor.

Välkomna till en dag som inte liknar något annat!

 www.haxanshus.n.nu

hexdansen.blogspot.se

Allt är heligt

Allt är heligt

träden är heliga, din tånagel är helig
bergen är heliga, mitt hjärta är heligt
fantasin är helig, kaffet är heligt
och fåglarna alla, liksom majskornen i deras näbbar

Palo Santon är helig, salvian är helig
kristallerna är heliga
bädden är helig,
liksom det rostiga hönsnätet jag kommunicerar med

Glaset som mumlar är heligt
hörseln är helig
dina ord är heliga;
alla påverkar de universums gång

Den här morgonen är helig
(vad som helst kan hända)
när kvällen kommer är den helig
vi upplöses i purpur och midnattsblå dimmor

Och blir del av Allt, delar Allt

Och så något för VindAndarna

Det är ju ändå vår

Jord och sol och hjortarnas återkomst

Igår var en tung dag. Eller trött snarare, mitt i det svidande vackra vårvädret fanns ingen lust eller energi kvar för något. Larvade fram sådär som man kan göra, utan någon särkild inspiration, fixade något här och sen något där. Men hjärtat var inte med, och inte kroppen heller. För mycket på listan, för lite vilja och driv.

Sen bestämde jag mig för att skärpa mig. Det kan jag göra för det mesta, även om det är lite smärtsamt, och kräver vissa personliga tricks och en och annan gammal välbeprövad kliché. I det här fallet:

• Ett steg i taget
• Det viktigaste först
• Om du inte vet vad du ska göra kan du alltid städa ett hörn
• Magi fungerar alltid även om du inte vet varför, eller hur

Så jag bestämde mig för att tvätta ett av de elva nätfönstren på verandan, som förmodligen inte blivit tvättade på åratal. Det tog ett antal svarta tvättvatten med bikarbonat och vinäger, avslutat med tillägg av cederolja för andligt renande (och möjligen en viss avskräckande effekt för allmänt oknytt i form av småkryp). Jag avslutade med att hänga upp två kristallglober som jag fått av M. Inspirerad av de keltiska solsystrarna Aine och Graine bad jag om Jord och Sol, om fertilitet och ett och annat glittrigt mirakel. 

På kvällen invaderades fältet utanför av hjortar. Jag och M räknade och räknade de vårrusiga, runtspringande, betande vännerna och kom till slut fram till att det var arton stycken. Så många har vi aldrig sett här förrut. När de gjorde språng och stod på bakbenen suckade vi samfällt och konstaterade: Jord och Sol, ett steg i taget, magi fungerar och det finns många små mirakel i världen.

(Jord och Sol glob: Trädhuset, Creek side, Virginia)

Visheten och visheten i samtal med varandra

(Foto: Kloka fåglar, Nellysford, Virginia)

Att dansa med spöken

Att dansa med spöken
är också en dans

Inombords och runt knuten,
vill de synas,
när gistna lås brytas

De växer sig stora och ropar högt
när de glöms, när de göms

Dansar lätt, lättare på foten än så,
varje steg på en tuva,
mellan rummen som står

och väntar, på att beträdas

Rädsla är bara känslor i sken
dom är räddare
lite medlidande om jag får be

i skuggorna ett glimmande alvöga,
en muttrande vän, ovan vid rytmerna

Att dansa med spöken
skuggorna virvlar, händer varandra hittar

Dansar lätt, lättare på foten än då

Till promenadens lov

Började dagen med en tvåtimmarspromenad efter frukost. Fick sällskap första biten av M som bestämde sig för att gå till jobbet. Vilket var ett bra beslut. Snön låg mjuk, men bäcken skvalade bredvid oss. Och snön glittrade som den bara gör ibland, när det går att se alla regnbågens färger i kristallerna. Som ett enda stort Naturen disco. Mama Gaia går retro till discokulornas tid. Jag hör små, små alver sjunga, stenhöga av vinterns vackraste i kombination med tidiga vårskrik.

Jag har tagit med mig fyra kreativa knutar som behöver trasslas upp. Ibland är en lång promenad den bästa medicinen för att få tag i undflyende trådar. När jag kommer tillräckligt högt upp för att se Blå bergen bulla upp sig, slutar jag tänka och bara går. Det är alltid då det händer.

På vägen hem har jag två upptrasslade knutar och en ett par oväntade uppslag som jag inte sökt efter, men tacksamt tar emot. Sista biten följs jag av mängder av fåglar, som rödbröstade flyger de fram och tillbaka över vägen. Väl tillbaka i Trädhuset offrar jag fågelfrön bakom huset till kreativitetens andar. Sen är det dags att ta mig an FjärilsDemonen, websidetexter och en och annan planering inför sommarens aktiviteter.

FjärilsDemonen

Han är blod

(kaffefärgade pappersvingar med rött bläck)

min FjärilsDemon, FågelBracka, All-makt-till-mig Man

(den vackra röda kardinalen jagar bort alla andra fåglar från de bästa träden,

bara för att han kan)

Något nytt att lära känna

en ovan TestosteronBomb

närmar mig det okända

i papper och metall

(Foton: detaljer Fjärilsdemonen, Trädhuset, Creek side, Virginia)

VinterVit

VinterVit:

klarhet, kyla, coolhet, fokus, obönhörlig, svärdspets, knivskarp, kristall, mönster, analys, prisma, Se, benknotor, inpå benen, benhård, micro, macro, datorer, program, programmera, uppdatera, återställa, rensa, renhet, utrymme, energi, frost, lager, ovanpå, fri

att gå säkrare ...

(Foto: Fältet, Creek side lane, Virginia)

DrömVäktaren tar form

Hon tar form. Får liv. DrömVäktaren.

Hon tar oss till djupare vatten. Eller friskare om så behövs. Får oss andas lugnare i natten, vakar över blodomlopp och andarnas rörelser.

Hon påminner mig om alla stränder jag varit: hur vågorna vaggar sinnena till ro, hur vi driver mellan världar till rytmen av bruset, hur tidvattnet drar i våra kroppar och löser upp gränserna mellan.

Jag är den som tar dig i handen, drar ner dig i djupen, leder vägen i mörkret, skyddar dig från trycket, tar dig upp till ytan i takt med avkomprimeringens lagar.

Drömmen är som att resa, att gå på en strand utan hus, att simma utan kompass, att flyga utan land i sikte. DrömVäktaren vakar. Hon har kartan över havsbottnarna. Och himlarna. Hon finner vägarna mellan vågorna. Vet hur man räknar sandkornen. Och jag vet, jag vet. Jag vet hur vågorna låter där denna livsresa tar slut.

(Foton: DrömVäktaren detaljer, Trädhuset, Creek side lane, Virginia, 
samt Progreso strand, Mexiko, från 2014)

Kärleken väckte oss mitt i natten

Kärleken väckte oss mitt i natten
"Hur kom du hit?", viskar du
"Jag reste över haven", viskar hon
"genom underjorden, genom lavan. Jag hittar alltid fram till slut."

"Var var du, när världarna föll?" viskar du
"Vad spelar det för roll", svarar hon (och rycker på axlarna)
"Jag var upptagen med dem som behövde mig mest. Jag är här nu."

Sen fnittrar hon, som bara Kärleken kan fnittra

Kärleken låter sitt ansikte lysa mot dig, och visar dig nåd
Kärleken vänder sitt ansikte mot dig, och ger dig frid

Oavsett religion
eller andlighet
eller biologiska förklaringsmodeller

Hon bryr sig inte ett skvatt, vem du är, eller var du kommer från

"Jag är här nu", viskar hon
när morgonen vaknar,

"Natt som dag,
dag som natt."

Allt är relationer

Allt är relationer. Vi finns till som en vävpunkt i mitten av trådar som sträcker sig i alla riktningar i världen. I vårt moderna samhälle finns ofta en fixering vid våra mänskliga relationer. Och inte ens dom är sedda som lika mycket värda, utan vissa är utvalda till ett ständigt analyserande och stötande och blötande. Som föräldrar och barn. I vår barndom ska alla svar finnas om varför vi är si eller så. I våra barn ska vi finna livets mening och se oss själva i framtidsversioner. Sen kommer Relationen, den romantiska, som kan rädda oss eller sänka oss. En omöjlig uppgift, eller ogenomtänkt makt, att ge till någon annan. Kanske, om populärpsykologin är särdeles öppensinnad, kan vår position i syskonskaran ge oss insikter om vår personlighets styrkor och svagheter, liksom vilka vänner vi väljer. Men dessa relationer, hur viktiga de än är, är en sån liten del av allt vi är bundna till.

Våra trådar sträcker sig långt utöver våra mänskliga band. Vi är bundna till solen och månen, till träden, bergen och haven. Till allt som lever i världen. Till allt som har själ. Vilket är det mesta. Och där finns ett annat sorts samband, en mångfaldskälla till energi och kunskap. I dessa relationer finns frihet, djup kunskap och samband. Träd kräver mycket lite tillbaka när vi umgås med dem. Berg pulserar långsamma tankar som ger perspektiv långt utöver om mamma råkade uppmuntra oss vid rätt tillfälle, om pappa var närvarande, eller om vår partner förstår absolut allt vi säger.

Allt är relationer. Även vänner som aldrig tänkt en mänsklig tanke. Dessa relationer, sedda i deras vidaste mening, är öppna kanaler till stora själar. Vi har alla vad som krävs för att tala med våra allierade i alla världar. Ibland svarar dom. Ibland är dom tysta, och det är ju också ganska så trevligt. För det pratas mycket som det är i den mänskliga sfären. Ofta ger de nya perspektiv, och just det vi behöver i stunden. Blå berg eller fruktträden i trädgården. Glöm inte alla relationer bortom de mänskliga, även om de inte är lika påstridiga. Eller kanske just därför.

(Foto: Blå bergen, Appalacherna, Virginia)

Viktoria, Grå Norna av det Förflutna

Hon kom. Hon ville ha form. Mycket bestämt lotsade hon mig genom skapandeprocessen.
"Du får aldrig sälja mig", sa hon, redan som rostigt hönsnät, "men jag ska stanna hos er så länge ni vill".

Jag kallar henne för Viktoria. Viktoria, Grå Norna av det Förflutna. En gång hade hon en regnbåge över pannan och en mäktig röst. Men sorgen kom, efter ouppmärksamheten, och hon sjönk, till en plats där bara dom grå bor.

Vi återupplivar hennes minnen. Hennes kraft är oförminskad. Liksom hennes vilja.

"Du får lämna mig ifred nu", säger jag, sittandes med redigeringsarbete, men distraherad av horn som växer och tynger ner mitt huvud. "Du får lämna mig ifred för en stund, sen ska du få min fulla uppmärksamhet". Hon accepterar.

Jag kallar henne Viktoria, Grå Norna av det Förflutna. Vi letar djupt. Och skapar varandra.

(Foton: Viktoria i Söderfönster, Trädhuset, Creek side, Virginia)

Ljuset kommer tillbaka

(Foto: Söderfönster, Creek side, Virginia)

Kärleken till hjortar

Ofta, när jag sitter på trappen i skymningen, eller under stjärnorna som skymtar under tulpanträdens kronor, rör sig hjortarna i skuggorna på fältet. I mörkrets skiftningar ter dig sig i det närmaste eteriska, flytandes ut och in i blickfältet. Ett smalt huvud med spetsade öron lyfts åt mitt håll, den vita svansen lyfts när de vänder sig bort, självlysande i mörkret.

Ibland kommer de så nära som fem meter från mig. När de står så där, framför grinden till den inhängade trädgården, tror jag att de kommit för min skull. För att påminna mig och mitt hjärta om naturens innersta ande som verkar bo i dem. Det kan ju jag tro. Betydligt mer troligt är att grinden, som har ett enkelt handtag av trä och som misstänkt ofta har öppnats på natten, fortfarande är en port till några kvarlämnade, vissnade grönkålsblad.

Vad bryr jag mig om det? De rör sig som jordiska andar framför mig i natten. De rör upp något i mitt hjärta, lämnar delikata hovavtryck vid hjärtklaffarna. Grönkålslängtan blandar sig med pälslängtan. Jord med ande. Hjärtat är centrum. Alltid påminner de mig om att hjärtat måste vara centrum jag utgår ifrån.

(Foto: Den inte så hemliga trädgården, Creek side lane, Virginia)

Avundsjuka - den mest slipade av vägvisare

Avundsjuka är en strålkastare, rakt in i vår själs mörkaste skrymslen och vrår. När vi hittat dess närande nervtråd vill säga. Innan dess får den oss oftast att plocka fram de mest oattraktiva drag: iskall kritik, fördömanden och tjocka offerkoftan krampaktigt fasthållen över bröstet.

Vi kan få allt, men inte nödvändigtvis på samma gång. Vi måste välja i stunden. Mer tid betyder ofta (men inte alltid) mindre pengar, äkta närhet kräver att vi ger upp del av vår perfekt arrangerade persona, trygghet att vi ger upp en del av vår självstädighet, eller vice versa. Vi förstår allt det där. Ändå är det lätt att tappa bort sig i dom där nödvändiga valen. Lätt att tro att vi förväntas klara allt. Och att alla andra faktiskt gör det. Jag rekommenderar att lyssna på avundsjukan. Den skär igenom alla tradiga ursäkter och pekar direkt på vad vi mest behöver med ett stort självlysande pekfinger.

Vilka människor får dig att hamna i ett hopplöst mörker av: "Om jag bara var som hon, då skulle jag kunna ...", eller i ett smärtsamt tandgnisslande av: "Om jag hade samma förutsättningar som honom, då skulle jag också ...", oftast med en mycket vag bild av vad hans förutsättningar varit och är.

För flera år sedan fanns liten en grupp kvinnor i min bekantskapskrets yttersta kant. Jag kände dem inte särskilt väl, visste mycket lite om deras val, kval och hjärtan. Men jag visste med absolut säkerhet att jag inte tyckte om dem. På något sätt visste jag också att den uppmärksamhet de fick - de var roliga, självsäkra, snygga och utåtriktade - var helt oförtjänt. Det retade mig att de tog sina roller som skribenter, illustratörer och konstärer på blodigt allvar och visade upp sina skapelser närhelst de fick chansen. Jag kunde då inte förstå att jag var skrikande avundsjuk, med mina berättelser liggande i byrålådorna och en omfattande feghet inför att vara mer om mig och kring mig med mitt skapande. Istället växte vampyrtänderna ut bara jag hörde talas om dem.

Jag kallar dem fortfarande mina fylgjor, alla dessa år senare. Högst mänskliga beskyddare och vägvisare med arketypiska drag. För utan dem hade jag kanske missat, att jag då längtade allra mest efter att skriva och skapa och att ta mig själv och mina alster på mer allvar. Vara mer om mig och kring mig med mitt skapande.

Vilka framgångsrika, duktiga människor får din missunsamhet och illvilja att oväntat välla fram? När vaknar det gröna monstret hos dig? Var uppmärksam. Och ärlig. Dra in gaddarna en stund och fråga dig själv: Vad är det som hen är och gör, som jag djupt inombords längtar efter? Svaren kan vara förvånande. Och mycket viktiga.

En liten alv i kristall

(Foto: taget på verandan i Trädhuset, Creek side lane, Virginia)

Bortom sorlet

Jag har ingen tv här i Trädhuset vid vägs ände. Vår internetleverantör tar betalt utifrån användning, så jag undviker film och nyheter över internet. Jag och M pratar mycket. Men när han arbetar pratar jag oftast inte med någon. Ibland läser jag favorittidningar på nätet, men intresset har varit svalt på det senaste. Jag upplever att jag läser samma röster med samma åsikter och minimala förändringar i omständigheter. Min kommunikation med omvärlden består av sporadiska mail, ibland facebook och ett och annat Skypesamtal. Det blir mycket plats i huvudet över när strömmen av andras intryck och åsikter sinar av till en droppe här och var.

Det känns som om jag lärt mig mer om mig själv och min plats i världen dessa dryga tre månader i Trädhuset, än jag lärt mig under hela mitt liv. Det kan vara tidpunkten i mitt liv, eller livssituationen, men jag tror framförallt att det är stillheten. Bristen på sorl.

Tyst är det inte: fåglarna hörs väl, liksom ekorrarna som hoppar i vissna löv. Brist på intryck allmänt är det inte heller: allt rör sig: solen över trädtopparna, stearinljusets låga, molnen över himlen. Det är inte heller brist på att ta del i andras historier och tankar. Jag läser. När skrivande, skapande, pappersarbete och Trädhuset själv har fått sitt, läser jag noveller och romaner av Isabelle Allende och Margaret Atwood, läser om Georgia O'Keffe och om arketyper. Men böckerna skiljer sig från åsiktsflödet, från bollandet av idéer och lösa tankar. De är skrivna för att hålla i längden, berättandet i sig är själva konstarten.

Det bubblar upp saker i detta bristtillstånd. Som visar sig vara en källa av allt annat än brist. Vissa insikter är inte vackra, men om jag sitter med dem följs de alltid av insikter klara och hårda som glas. Obönhörliga, men ärliga, och därför oersättliga. Åtminstone för mig.

Bortom sorlet. Precis så, precis så ... jag förstår.

Form

Det händer att vissa eteriska varelser vill ha en fysisk form, en passande plats att bo i. Behornad och hemlighetsfull har en av dessa viskat i mina öron. Hon kommer från skogen, men har lovat att bo på vår veranda så länge vi vill.

M hittade en rulle hönsnät som låg i skogen som han tog hem till mig. Jag har gjort massa till paper mache av vatten och mjöl. Varelsen säger att hon vill ha kläder, så en ratad underkjol har färgats med grankvistar, ek och några stora blåbär. Jag blandade ut bläck i vatten och hällde över tyget.

Under dagen har hon börjat ta form. Första lagret paper maché torkar över nätformen, band hänger från hennes horn. Tyg till kjolar hänger på tork. Skogsvarelsen har redan liv. Jag ser fram emot att se vad hon säger åt mig att göra härnäst.

(Foto: Skapande av skogsvarelse pågår, Creek side lane, Virginia)

Vilda runor - magiska tecken i VarDagen, tar form

"Allt måste börja någonstans, ändå finns det alltid något innan. Som när världarna skapades, såsom Viskvinnan själv viskade i natten ... då fanns inte, och ingenstädes fanns ... "

Så börjar kapitlet om Urrunan i boken Vilda runor - magiska tecken i VarDagen, som kommer att publiceras under våren 2015. En bok måste börja någonstans, med en tanke, en idé, en vilja. Texter skrivs, skrivs om och sätts samman. Denna gång, av mer eller mindre slumpartade händelser, och en hel del uppmuntran från min redaktör på Livsströmmen, har jag också gjort illustrationerna. Det var en resa i sig. Att byta form för sitt skapande är en utmaning. Det finns en sårbarhet i att använda ett uttryckssätt som inte är det vanliga. Och i den sårbarheten finns en alldeles särskild sorts tillfredsställelse. Som att börja om från början. Kasta sig ut och hoppas att det håller.

Nu skapar jag och Livsströmmen själva formen för Vilda runor: redigerar, väljer omslagsbild och omslagets färger. Det finns något kittlande med detta. Att se något som bara var en tanke, vara på väg mot en helhet, mot cirkelns slut. Precis som runorna; från Ur till Fä, från början till helhet. 

(Del av illustration från vårens bok Vilda runor - magiska tecken i VarDagen)

När det är grått och kallt

När det är grått och kallt och kroppen återhämtar sig från en elak flunsa krävs lite mer av magin, av anpassningsförmågan för att röra sig i rätt takt. Jag vaknade från en dröm där jag i röda träningskläder sprang upp och ner för kullarna utanför, rundade träden, lät musklerna kämpa. Väl vaken insåg jag långsamt att det vore direkt vansinne att tvinga en nyfrisk kropp att anstränga sig på det sättet i nollgradig luft. Så den drömmen placerades i framtiden. Drog dagens tarotkort till kaffet, sittandes i sängen med tre täcken uppdragna till hakan. Stavprinsessan låg i mitten omgiven av mynt. Precis, tänkte jag, Hon-som-vill-allt-nu-och-helst-igår, får anpassa sig till en betydligt mer jordad verklighet. Det är också magiskt arbete. Så jag lyssnar på Gaiamusik och gör långsamma yogaövningar, betalar skatter och försöker förstå bokslut och momssatser blandat med ljusmagi för bra ekonomi (gröna och gula ljus) på altaret, arrangerar om i köksskåpen för bättre utnyttjande av plats och drömmer fram året i mer konkreta termer.

Det är grått och kallt. Elden får hålla sig i skinnet och avvakta solen. Jag rör mig långsamt men säkert, planterar för det som kommer, skapar plats och lägger i ordning. Kullarna står kvar. Redo att pröva benmusklerna på. Men inte idag. Jordens element är det som är längst från min personlighet. Och just därför är denna praktiska, jordorienterade dag viktig. Ja absolut nödvändig. Musiken hjälper, liksom altarljusen, och vetskapen att jag får saker gjort som behöver göras. Och liksom  jorden drömmer jag lustfyllda drömmar om solen, om livskraft som pumpar fritt genom en vårfriska kroppar.

Nyckeln till det nya året

Nyckeln till det nya året

att se tunna mönster innan trådar skapats

(Foto: Trädhuset, Creekside lane, Virginia)

Knoppar

Julhelgen kom som en enda lång mjuk utandning efter att mycket föll på plats. Jag och M sjönk tillbaka på mjuka kuddar i Trädhuset och har gjort så lite som möjligt. Ändå är detta en intensiv tid för mig och alla andra aktiva spindlar i Väven. Drömtrådar vävs, planer föds, kartor återupptäcks, en och annan avdankad drake måste bestridas.

Julens dekorationer har varit sparsamma men upplysande. Sin sista arbetsdag innan julhelgen kom M hem med grankvistar och en gren med ludna knoppar som ingen av oss visste vad det var. Han hade hittat den liggandes framför fötterna på asfalten där bilen stod parkerad. Grenen var dekorativ tillsammans med grankvistarna så det hela sattes samman i en glasburk på köksbordet. 

Dagarna som gått har jag följt mina vanliga traditioner: gjort visionskollage, pratat med andar, sökt ny frisk riktning, gått långa promenader, sovit mycket och i största allmänhet förberett mig för året som precis har fötts - om man följer vissa kalendrar - eller kommer snart - om man följer andra kaledrar. 

Igår stod jag och M och stirrade förundrat på de ludna knopparna som visade sig innehålla djupt rosa kronblad. Idag har vi stora, rosa blommor bland köksbordets julbukett. 

Precis så väver jag mina trådar för kommande år: enkelt, njutbart, ta vara på det som ligger framför fötterna, njuta av det som är, och en och annan bedövande vacker överraskning.

Att göda elden och kreativiteten

"Elda inte i onödan", viskar brunfläckiga andar med bark mellan tänderna. Det krävs mycket energi att få ekollon och tallfrön att växa till stora träd: sol, jord, luft och vatten. Mycket komprimerad livskraft finns i varje gren och varje vedträ: metallens vassa blad och skogsarbetarens svett vilar i fibrerna.

På sommaren är det lätt att låta bli. Solen lyser länge. Måne och stjärnor om natten visar landskapets mjuka toner. Men om vintern behöver vi den: den flammande, värmande elden.

Jag lägger in vedträ i pannan och viskar tillbaka, "Det här är för värme och glöd. All energi i detta vedträ släpps lös för att vi behöver den. Tack." Tacksamhet enkel och mäktig magi. Men det finns mycket mer vi kan göra när vi göder elden.

Många av oss saktar ner under vintern. Det finns mer tid för vila, men också för kreativitet. Ibland kan vi dock behöva en extra skjuts för att väcka lusten och kapaciteten att få något ur händer. Om du har möjlighet att elda kan detta vara till hjälp. Nästa gång du lägger ett vedträ på elden, håll det en stund i dina händer, se all energi som ligger inmatat i dess kropp. Be träet släppa lös sin energi tillägnat något av dina projekt, det kan vara allt från att julpynta på ditt eget sätt till en tråkig byråkratisk ansökan. Lägg vedträet på elden och be det flammande elementet om hjälp att släppa lös den inspiration och kreativitet du behöver. När flammorna slickar träets yta vet du att transformationen har startat.

Gör denna eldmagi så länge du behöver och för så många projekt du vill. Det fungerar. Brinn, bara brinn.

Kärleken till gamar

Gamar cirklar högt över träden som omfamnar dalen. Korpgam, Svart gam, gam med fjädrar i tonen av blöt bark men utan en enda fjäder på dess knottriga huvud.

Ibland en, ibland flera. Cirklar, högre och högre, vida svängar och sökande, skarpa ögon. Heliga - som den Mörka Modern - äter de av det som redan är dött. Organiska maskiner som renar marken från ruttnande kött och kalla senor.

Himlens pirater, cirkusartister av voodoo, Korpgamar som binder samman den fria rörelsen och Underjordens mysterier. 

Jag är förälskad. Igen. 

En ensam gam cirklar högre, söker föda i solens sista strålar som silas genom trädens beskyddande kronor. 

Vinter - glitter och död

(Foto: Walk from Creekside, Virginia)

Ljus

(Foto: Detaljer, Creek side, Virginia)

HöstRöd

HöstRöd:

kärlek, passion, drivkraft, intensitet, eld, skapande, lust, begär, hetta, liv, vilja, genomföra, brinna, värme, sharlakans, feber, madonna, rosor, blod, blöda, hallon, smaka, höst, röd

att gå djupare ...

Vad är vishet?

Vi står i en regnskur av självhjälpsböcker som lovar göra oss smarta, vackra och starka. Media svämmar över av expertråd om allt från kost till hur man uppfostrar sina barn eller sina hundar. Mängder av psykologer, gurus och andetalare kan berätta för oss hur vi finner harmoni och beständig lycka.

Hos många människor finns en längtan efter den som kan visa vägen. Shamanen, medicinkvinnan eller runmästaren som vet, som kan se djupt in i vår själ och tala om för oss vilka vi egentligen är, hur just vi finner vägen till vishet och lycka. Längtan efter en Lärare vi kan lita på. En expert på inre och yttre hälsa som har svaren. Någon som vet mer om oss själva och vår plats i världen än vi själva vet. Som äntligen sätter klarhetens ljus över varandet. Som personifierar visheten.

Vad är vishet? undrar Clarissa Pinkola Estés, i Mother Night, och berättar att frågan under en period besatte henne. Att hon läste allt hon kunde komma över om vishetens natur. Det fanns många svar: långa, krångliga, intellektuella, spirituella, smarta och fåniga. Inget svar tillfredsställde henne. Inget gav henne känslan av att ha prickat in vishetens natur. Sen vaknade hon till från sin sömn, sådär som vi gör ibland för att en stund sväva i ingemanslandet mellan dröm och vakenhet, och en röst sa till henne, "Vishet är det som fungerar".

Precis. Vishet är vad som fungerar. Och vad som fungerar för dig, i ditt liv, med din unika uppsättning känslor, tankar, reaktioner, styrkor och svagheter; Vad som fungerar för dig med din kropp, din ekonomi, dina levnadsomständigheter: Det vet bara du. Så kanske, nästa gång du säger "Jag mår ju alltid bra när jag ... " "Jag vet ju att jag inte ska utsätta mig för ..." "Sist jag provade den här dieten, meditationen, träningsformen ... då":  Då kanske du ska lyssna. Lyssna noga. Agera på det. Se vad som händer.

Jag tror att det finns en Lärare som är värd att vända sig till. Inom oss alla. Som vet allt vi behöver för att få detta komplicerade, spännande och ibland överväldigande liv att fungera för oss. Men lyssna för all del inte på mig. För vad vet jag om vad som fungerar för dig? Mycket, mycket lite är svaret. Jag vet bara vad som fungerar för mig. Och min vishet är inget annat än att jag lyssnar på vad jag själv säger. Jag lyssnar på vad jag tänker, känner, och hur jag reagerar. Jag lyssnar noga, noga. På vad jag lärt mig om mig själv genom åren. Vad jag lärt mig om hur världen fungerar. Vad jag vet fungerar för mig. Jag är Läraren jag alltid väntat på.

Höstljus fönster

(Foto: Höst i Creekside, Virginia)

Döden är nära

Döden är nära
viskar kärleksord till livet

Stilla rör sig
kysser långsamt tiden

Nära, nära är det som var
kind mot kind av siden

Hemma där vägen tar slut

I en dal bland bergen, med fältet kantat av träden framför mig och berget i ryggen. Där lever jag nu. Efter dagar och veckor och år av nomadliv har jag ett eget hem igen. I Faber, Virginia.

När jag sitter på verandan hör jag bäcken som flyter vid trädens fötter, men cikadornas kör överröstar i skymningen. Inomhus doftar kaprifol på natten, från altaret med hjortskallen och bergskristallerna. Hela tiden tror jag vi hittat höstens allra sista blommor på våra promenader och plockar kvistar att sätta i den gröna glasvasen.

Jag bygger fler altare - såklart - för varje riktning. Väderstrecken vill ha något andra färger och symboler här än när jag bygger för dem i Norden. Vissa är samma. Det blir en sorts kombination av Sverige och Staterna, av där och här, av nord och syd, av kulturella impulser och det djupt personliga, av hemma och hemma. Jag låter Andarna leda vägen och visionen växer. Lär mig vad det betyder efter hand jag gör. Klarrött i Österfönster, med bruna fjädrar, oljelampa, stearinljus och böneband. Fönstret som vetter ut mot den gräsbevuxna grusvägen som leder till människoland, en handfull vänliga grannar utspridda längstmed. Vitt och gult, liv och ljus i Söder. Träden är viktiga, medicinen i våra rotade allierade, liksom djuren som transformerar. Öppenheten mot fältet där hjortarna går, och gamarna som cirklar över trädtopparna. I Västerfönstret svart och ben, kärlek och dröm. Fönstret som vi ser från sängen. I den riktningen finns skog och mer skog. Liksom kullar att vandra in i under natten. Färjekarlen finns där, som för oss över vattnen natt efter natt, och påminner oss om att allt är här och nu. I norr finns inget fönster, och inget altare än. Men Bergsanden har tydligt talat om vad han vill ha: stenar av granit, och något ljust, gracilt som kommer därur. "Det behöver inte vara stort", viskar han. "Jag är stor så det räcker, och skyddar mot allt ont".

Vi bor vid vägens ände. En nordisk häxa och hennes magiker i en liten cabin där vägen tar slut. Därifrån väver jag trådar som sträcker sig långt över hav och himmel.

(foto: del av Söderaltare, hemma i Creekside, Virginia)

Verkliga vildningar - del 4 I sina förfäders spår

Att sluta cirkeln: aborigierna, Eric och jag, (2006) är som titeln antyder, en trippel historia. Den handlar om författarens Lotte Mjöbergs egen resa, som går parallellt med anfaderns Erik Mjöbergs resa 100 år tidigare. Men kanske handlar den mest om dem av Australiens aboriginer runt vilket hela historien kretsar. De levande och de döda.

Erik Mjöberg var ingen trevlig person. Han plundrade skelett från aboriginegravar trots att både landets lagar, såväl som de berörda aboriginegrupperna, förbjöd det, och fraktade dem med skamlös stolhet hem till Sverige. Det är lätt som Lotte Mjöberg konstaterar att hänvisa till tidens anda. Att han inte visste bättre därför att detta var vad en man av hans kaliber förväntades göra. Men en genomgång av reseanteckningar från hans Australienresa 1910 visar att Erik är så osympatisk att även hans samtida, mycket europeiska resekamrater inte står ut med honom. De försöker avråda honom från gravpludringen men misslyckas. I Sverige hyllandes dock Erik som en modig antropolog och vetenskapens förfäktare, helt i linje med tidsandan.

Att sluta cirkeln, är en anspråkslös bok om ett viktigt ämne. Den handlar om anfäder och anmödrar som vanvördats, förflyttats och måste få komma hem. Den handlar också om att möta det förflutna, sitt arv och sin familjs förflutna, även om det inte är vackert. Det finns ett tystlåtet mod hos författaren, ett mod som går ut på att vara närvarande i sin tid, våga möta andras blick och se såväl bakåt och framåt utan att vika undan. Hon vare sig försvarar eller gör ner Eric. Men hon går i hans fotspår och hjälper till att trassla ut några av ödestrådarna han trasslat samman. Och blir därmed delaktig i ett återlämnade av skelett från plundrade gravar som ekade genom världen och blev startskottet för nyvaknade förhoppningar om att gamla gravar skulle återställas och heliga artefakter återlämnas.

Återlämnadet av skelett och artefakter som stulits och förflyttats, är en viktig del av att läka skadorna efter kolonialsamhället. Lotte Mjöberg blev en del av detta arbete. Men framför allt visar hon på modet hos den som följer ödet dit hon måste följa det, och inte skyggar för nuet. I sitt handlade visar hon att den som vågar möta dem man måste möta, och är närvarande i nuet, den personen kan också vara med och förändra tiden. 

No one from the beginning of time

No one from the beginning of time has had security.

Eleanor Roosevelt 1884 - 1962

(Foto: Dimma över Sörmländsk sjö)

Oden säger - det finns bara sejd och sejd

Det finns bara sejd och sejd

sejden i livet som föder kraften som stiger i ryggradens kotor 

(och döden som slingrar med. Det är samma)

Det finns ett språk dock

i varje mark

som kanske du förstår

Den talar gärna, men det är inte säkert

att betydelsen dig når

De talar gärna

som i markerna bor

Om du tror att det är bara du, bara du som lockar dem

kan det bli tyst i nejderna

Naturen och andarna, tycker inte om begränsningar

de vägrar varje form av fängelse

och flyr in i sig själva

Häng av shamankappan, och ställ trumman så imponerande

ta av kängorna de dyra, och ringen du fick av mästaren

Lägg kinden mot marken 

luta ryggen mot barken 

låt jordens orm stiga

aktivera barnets språkrum

så kanske markerna talar

och de andar som valt att bo där

Till dig, till dig

på ett språk du förstår

allas språk

djupt i minnets innersta balk

Life is either

Life is either a daring adventure or nothing at all. Security is mostly a superstition. It does not exist in nature.

Helen Keller 1880 - 1968

Nordiska gudinnor och Vilda runor

Nordiska gudinnor - VarDagsmagi för dagen kvinnor finns i nytryck sen en tid tillbaka.

Samtidigt arbetar jag med illustrationer till nästa bok: Vilda runor - magiska tecken i VarDagen. Det var länge sen jag bytte skrivredskapen mot tecknarredskapen och det är riktigt kul. Inspirerat av nordiska hällristningar och europeiska grottmålningar tecknas det vilt och ohejdat. Med resultatet att det ligger bilder över hela röda rummet där jag bor, inklusive på tvättställningen (där tvätten inte tagits ner än).

Det är något med skapandet. Kanske framför allt det skapande som inte är det man är mest bekant med, som lockar fram en pirrig känsla av att vilja skapa än mer. Plötsligt är det dags att plocka fram de texter jag skrev under min resa i Mexiko. Se vad som kom fram med hjälp av havsvågor och strandpromenader. Redigera och uppdatera. Se över om jag har sagt det jag vill säga. Om något behöver tas bort eller läggas till.

Skapandet fortsätter. Det är rätt tid. Skördetid. Att vårda, plocka och bestämma vad som ska tillredas.

Nordiska gudinnor - Vardagsmagi för dagens kvinnor - i nytryck

Nordiska gudinnor - Vardagsmagi för dagens kvinnor, finns i nytryck sen en tid tillbaka. Det är jag stolt över, och det är säkert gudinnorna också. Förlaget Livsströmmen håller på att avveckla utskick direkt från förlaget. Utmärkt pris och snabb leverans finns på till exempel Adlibris.

Presentationstext från förlaget:
Detta är en praktisk, inspirerande och stärkande handbok för dem som vill ta sig ur de trånga kvinnoroller vi fortfarande uppfostras i. Den nordiska häxan Sofia Axelsson tar oss med på en spännande färd, genom tid och rum, i den mångdimensionella Väven. Genom nordiskt inspirerad häxkonst, med magiska övningar, naturnära ceremonier och livfulla sagor, öppnas portar till de krafter som finns tillgängliga för oss alla. Vi möter Freja, Idun, Hel, Skade och många andra gudinnliga förebilder, som ger oss modet att skala av det vi inte längre behöver och väcka det vi vill väcka.

God läsning!

Sofia Axelsson

Verkliga Vildingar - del 3 Hon som dansar med ormar

Virpi Pahkinen är en av Finlands största inom modern dans. Hon är också en ständig resenär och en fantastisk författare. Att följa henne i Ormbäraren (2013 på svenska) är en hallucinogen trip där länder, dansföreställningar, älskare och andliga upplevelser avlöser varandra med svindlande hastighet. Pahkinen är en andlig finnare med kroppen som redskap: dansen, yogan och kroppars möten avnjuts och görs till poesi. Kanske är just att hon arbetar med kroppen, och låter alla delar av upplevelsen finnas med, som hon känns så närvarande. Det saknas inte disciplin, men det är inte den tröttsamma späkningen för späkningens skull. Hon arbetar hårt, men anden växer också en sen clubkväll.

Språket är en medveten vandring i moderna landskap där gamla gudar har en självklar plats. Aldrig stilla, ständigt på väg. Dansens ande manar till arbete! står det på invikets utdrag. Pahkinen är en alldeles verklig vilding med den öppna själen som kompass. Läs Ormbäraren. Se henne dansa i atom by atom, eller Return of the Goddess. Det väcker livsandarna.

Oden säger - när det är dags, är det dags

Oden säger,

när det är dags, är det dags
hösten kommer när den kommer
olika för dig och mig.

Sejden lever i blodet
inte i orden
inte heller i vart du är född

lever djupt i kroppens skrymslen
och det som bubblar under
under huden, under själen, under ravinernas nedre kant

Ner i jordens svalg.

Svälj.

Naturtro och väsen - webbtidning och kurs

I den alldeles färska webbtidningen Naturtro finns en artikel om sommarens sista kurs för min del:
Möt väsen i häxans värld, som hölls 24:e augusti. Den är skriven av Eta Christensson, som också hade kameran med sig.

Det rotfasta

Det rotfasta, det stabila har aldrig tilltalat mig. 
Jag känner ett ständigt behov av rörelse, av förändring ... 
Den största konsten är konsten att leva.

Marianne Greenwood 1916 - 2006 

Sommarens kurser, sommarens gudinnor

Sommaren kursdagar under juni och juli var lika olika som gudinnorna de handlade om: Freja, Hel, Idun ... På Iduns dag fanns kamera med. Och eftersom det är Idun, de nordiska gudinnornas egen Pippi Långstrump, den föryngrande, den livgivande, är det inte så konstigt att dessa bilder domineras av starka färger och lätthet. Markerna vid Häxans hus bjöd på mer fjärilar och trollsländor än jag någonsin sett där, och alla deltagare var på sitt mest generösa humör:

Idunaltare 

Kursledaren lekte sig mest genom dagen

Klok katt gjorde oss sällskap

Johanna Lindberg klädd i sol inför dagens ceremoni

Ett stort tack till Linda Braekhus som lånade ut sina marker, liksom Lindas familj som generöst lät oss vara där och hjälpte till när det behövdes. Till Maria Kindgren vars alviska saker och kläder från hennes universum prytt altare och hängt i grenar, till Johanna Lindberg och Åsa Skans som agerat chaufförer och hjälpare och Johanna som också ställde upp och fotograferade. Sist men inte minst stort tack till sommarens kursdeltagare. Utan er inga kursdagar, och med er blev dom precis som de skulle bli ... och mer.

(Foton: Johanna Lindberg 5/7 2014 En dag med Idun)

Till ensamhetens lov

Ensamheten är ett hav av andlighet och kreativitet.

Därför ingår jag inte i några stora husprojekt eller båtägarsällskap. Därför har jag valt att inte ha barn. Därför har jag valt att arbeta oregelbundet och osäkert. Därför är jag ibland nära nära mina vänner och min familj, och ibland försvinner jag. Ensamheten är själva grunden till min andlighet, min kreativitet och min djupa djupa upptäckarlust.

Ensamheten är fördjävlig, för den som inte valt den. När den sitter i magen och gnager som ett övergivet, svultet djur: desperat efter näring. Många har det så. Kanske finns en kollektiv urrädsla för det där djuret. Kanske är det därför det kalendras, planeras och struktureras tills tiden är ett enda ohållbart trådigt lapptäcke som faller isär vid första bästa beröring. Eller så har vi helt enkelt olika stort behov av den. Av Den: Ensamheten.

För mig är den grunden för allt jag gör och allt jag skapar. Där i ensamheten är jag aldrig ensam, där pratar jag med andar och hör berättelser, där helas jag varsamt av elementen och tilltrasslade trådar reds ut: träden viskar, molnen mullrar, kosmos silas genom atmosfären, fullt synligt för alla ögon. Där mår jag bra: flödandes mellan fnittrande galenskap och glaskallt vemod. Tills behovet av den mänskliga kontakten pockar på. Därifrån väcks längtan att sträcka ut tentaklerna och snudda vid mina medmänniskor. I lugn och ro kan jag tänka på den och den och den, var och en som exklusiva plantor värda den mest otidsenliga äventyrsuppmärksamhet. Var och en värda massor av tid: ibland från mig, ibland från någon annan.

(Foto: Bakporträtt Tijuana, Mexico hösten 2013)

Already

Already I want the next thing

Gertrude Bell 1868 - 1926

Verkliga Vildningar - del 2 Strayed betyder vilsekommen

Cheryl Strayed bestämmer sig för att vandra Pascific Crest leden 100 dagar. Leden sträcker sig från Mexikanska gränsen upp till Kanada. Bakom sig har Strayed ett crashat äktenskap, en mängd tillfälliga affärer hon inte mått bra av och en sorg över sin mamma hon inte kan komma över. Namnet Strayed har hon tagit efter sin skilsmässa. Det betyder att vara vilsekommen, eller på avvägar. Att läsa Vild - en vandring till mig själv  är att följa Strayed på vandring av reflektioner över livet, men framför allt får vi följa med på den faktiska vandringen, med värkande fötter, skallerormar på stigen och allt annat Pascific Crest har att erbjuda.

Strayed är ingen perfekt äventyrare, ingen luttrad vandrare eller hjälte med smarta överlevnadsverktyg i lättvikt gömda i tröjärmen. Hon har förberett sig efter bästa förmåga, är envis och utmanar sig själv. Men hon gör missbedömningar och blir rädd. Just därför är hennes vandring djupt mänsklig och lätt att leva in sig i. Under Strayeds tre månader på vandrande fot får vi ingående beskrivningar av hur illa hon luktar och hur länge hon bär sina plagg. Men också njutningen av muskler som hårdnar och den nästan religiösa upplevelsen av en dusch. Framför allt får vi lära oss allt om förhållandet mellan hennes fötter och hennes kängor, som är blåsfyllt och smärtsamt.

Vild är ingen nyandlig bok, eller ens en klassisk bok inom personlig utveckling genren med förväntat emotionellt drama och insikter. Andligheten finns, men framförallt i förhållandet mellan Strayed och den storslagna och ibland obarmhärtiga naturen. Liksom i tillfälliga möten med människor som intensifieras i den utsatthet vandringen innebär. Befriande fri från den klassiska psykoanalytiska dramaturgin med påföljande uppenbarelser, är Vild en inspirerande berättelse om att våga göra det man måste, även för själens överlevnad. De bästa partierna för mig personligen är de när hon går själv och inte möter en annan människa på dagar. Det väcker en pirrande längtan i bröstet. Den totala friheten hägrar.

Vild gavs ut 2013, med originaltiel Wild: a Journey from Lost to Found, och översattes samma år till svenska. Den har tagits emot relativt väl, och beskrivs som en underhållande och inspirerande bok. Det är den. När jag skannade igenom recensionerna ramlade jag över en mer magsur manlig recensent som pekar på Strayeds själupptagna drag och hennes möte med "... snygga muskulösa karlar". Jag hade inte ens funderat djupare över hennes sätt att förhålla sig till män och sex som för mig upplevdes som rättframt och naturligt; både livsbejakande och reflekterande, hon är hungrig men medveten om när det är destruktivt. Ingen kvinnlig recensent har haft liknande kommentarer. Snarare finns där kommentarer som "... fina sexskildringar bidrar till spänningen ... ". Nyfiket letar jag vidare bland recensionerna och hittar the Observers Sara Wheeler som konstaterar att, "Sex is one of the last taboos in women's travel writings and I have noticed that male reviewers tend not to like it." (Sex är ett av de sista tabun som finns inom kvinnors reseskildringar och jag har noterat att manliga recensenter tenderar att ogilla det. min övers.) Jag noterar det också, och konstaterar därmed att det fortfarande finns platser på kartan märkta med Here be dragons. Det är just dit det är som mest intressant och roligt att resa.

Verkliga vildingar - del 1

Med större delen av mina ägodelar bortgivna, sålda eller nedpackade i några lådor, utan fast adress (men med fantastisk boplats) och med resor bakom mig och framför mig, med en försörjning som sträcker sig några månader framåt i tiden och sen är beroende av min egen påhittighet och universums välvillighet, kände jag nyligen ett starkt behov att få vandra tillsammans med kvinnor som tänjer på gränserna. Kvinnor att inspireras av.

Kvinnor som släpper allt, beger sig till andra sidan jordklotet för att själen kräver det, som sover på jordgolv, vars vandrarkängor är deras viktigaste tillgång, som har samtal med shamaner, gurus och den stora Anden, som skriver om sina upplevelser därför att de behöver vittnen till sina upplevelser. Eller helt enkelt tycker om att dela med sig av dem. Som är skamlöst självupptagna och djupt ödmjuka. När Äventyraren har bröst och fitta så händer något i mig. Det finns en suddig figur där som behöver kontur, kött och liv, genom faktiska erfarenheter som levts i den kvinnliga kroppen.

Därför läser jag nu böcker om och av kvinnliga äventyrare och upptäcktsresande. Kvinnor som gett sig ut på för dem okända marker inom och utom, som sätter friheten främst för att de inte har något val, som skalar lager efter lager av förväntningar och statusprylar för att ge utrymme till något annat. Som har sex för rekreation, desperation och passion. Eller inte har det, av samma anledningar. Som väljer medvetet, hänsynslöst och ibland fel. Som kommer på avvägar och hittar rätt igen. Jag behöver dem. Kanske gör du det också. Därför kommer jag nu att dela med mig av min läsning, av mina favoriter bland moderna och inte så moderna kvinnliga äventyrare.

Först ut kommer Cheryl Strayed vara, med boken Vild - en vandring till mig själv.

Fortsättning följer.

Möt Väsen i Häxans värld 24 augusti 2014

Jag Sofia Axelsson och min vän och kollega Linda Brækhus bjuder in till en dag med häxkonst och våra allierade i skogen. Häxan samarbetar med alla olika former av andar och nu fokuserar vi på dem vi kallar väsen. En hel dag ägnar vi oss åt att nå djupare och närmare i våra relationer med tomtar, troll, alver, älvor och alla andra vackra varelser som lever i skog, mark, stenar och vatten. Tillsammans med oss kommer deltagarna att ge sig ut på okända stigar, möta nya verkligheter och binda nya vänskapsband. Vi är vana kursledare och något av det bästa vi vet är att få dela med oss av den magiska verklighet vi lever i.

Det blir paus för fika och mat som ni själv tagit med.
Kläder efter väder eftersom vi kommer att vara utomhus i skog och mark hela dagen.

Kursen startar vid minst 6 deltagare och det finns plats för max 12 deltagare.

Din insats är: 650 som betalas i två delar. 200:- bokningsavgift som garanterar dig en plats och 450 som ska vara betalat senast den 10/8 2014. Bokningsavgiften behålls som administrationsavgift vid avbokning.

Boka plats hos haxanshus@gmail.com eller haxdansen@gmail.com så skickar vi all information du kan tänkas behöva. Har du frågor svara vi gärna på dem på samma adresser.

Väl mött i Väven 
önskar Sofia och Linda

Oden säger - sejd

Freja kände sejden

Var sejden

Är

därför älskade jag henne

Älskar

med henne


Sejden kommer

alltid från jorden,

genom kroppen

leder stjärnorna ner


När vi kom

exploderande ljuskroppar

vågor genom mörk materia

där gamla Själar bor


Uråldriga varelser

talade gärna med oss

Talar

som tack för värmen

och ljuset

Alltid som tack

annars sluter de sig

otillgängliga,

om sina hemligheter

Dagens OrdKärlek

FÖRRYCKT

Betyder enligt Svenska Akademiens ordbok:
rubbad till förståndet, sinnesrubbad, svagsint, vansinnig, tokig, galen; förr ofta i förb. förryckt i huvudet l. hjärnan l. sinnet o. d.; om hjärna l. förstånd o. d.: rubbad; om handling l. yttrande o. d.: som röjer sinnesrubbning osv.; ss. adv.: på ett sätt som vittnar om sinnesrubbning osv.; om person äv. substantiverat. Förryckta huvuden. Ett förryckt beteende, skratt. En förryckt tanke(gång). 

Är det inte helt älskbart, detta ord? Förryckt. Att vara ryckt åt det ena hållet eller andra, att vara för ryckt åt ett håll, att vara före men det ryckte till, att vara allt för ryckig. Lite nätt sinnesrubbad med andra ord. Men på ett ganska så härligt sätt.

Oden säger

I det skoningslösa vårljuset
avslöjas smutsiga fönster

trots de tunga dofterna
och blomsterprakten
och skönheten i det som spricker

eller smärtan

som hon sa:
den nordiska amazonen med svärd och ord

Skallbenen skymtar
bredvid de gladaste skott
det som bryter ner lever redan
i det som fötts

Ljuset är omilt, skarpt, ja vasst.
Vi avslöjas när dagen växer