När Valborg Föddes

För länge sedan, när alverna gick på jorden; och bäckarna läkte sjukdomar; och människorna sjöng med fåglarna varje morgon; och haven var kristallklara, fulla av liv; och skogarna sträckte sig från öster till väster utan avbrott med breda stigar mellan väldiga stammar; då levde Gudinna mitt bland folken.
När saven steg i träden och knopparna brast hejdlöst över världen ville Gudinnan fira de safter som flödade i hennes kropp. Hon sökte upp kvinnor med mycket eld mellan sina länder och tog dem i besittning. Under det att sonen hon fött kröp in i männen som älskade bära hjortkrona och smeka fram ockrafärgade mönster på sina trummor.
Som dom älskade: man med kvinna, kvinna med kvinna, människa med alv, alv med gud, gud med gudinna. De svingade sig upp i trädtopparna, föll om varandra i dom lundar som långt senare kallades heliga, de förvandlades till voluminösa gudinnor av jord och magma, blev fingerstora irrbloss i vinden, de hade tassar och svans och sprang ifatt i natten, de slöt sina tänder kring varandras nackskinn, bockfot och krona rasslade.
Tiden gick, alverna försvann och bäckarna förgiftades. Människan glömde mycket, med detta glömde hon inte. För njutningen är stark och förnekar sig inte. Vi firar Beltane, vi firar Valborg och eldarna flammar i natten. Och när saven stiger i våra kroppar, då minns vi och öppnar våra kroppar att föra både alv och gudinna åter.

Svartmånens Dragningskraft

Det är som ett sugande svart tjärn. En kvinna viskar djupt därnere. Men för att höra henne måste jag låta mig sjunka, släppa allt och sjunka ner i det stilla, kalla, svarta. Varje månad är det samma förvåning, samma titt på kalendern för ett bekräftande av det jag redan vet. Det är svartmåne och damen i tjärnen kräver sitt.
Så jag släpper allt; studier, ärenden, planer, korrespondens och sjunker.
Hon är alltid lika glad att se mig. Hemlighetsfullt ler hon i ena mungipan, väl medveten om min nyvakna förvirring även denna gång.
- Att drömma om perfektion. Den sanna perfektionen, den som är din alldeles egna sort. Det tar tid, viskar hon. Rusa inte. Dröm om allt, dröm om inget. Men var sann. Och ta dig tid.
Jag ligger som en gravid padda på min rödrutiga pläd ute på gräsmattan, och somnar nästan i solen hållandes en liten gnistrande kristall som vore den min sista länk till livet. Inne i rummet tittar jag på trumman - den stora som ger tunga toner - som hänger på väggen och vet att den kommer ner idag. Dova, lugna jordslag vill jag ha. Jag vet inte vart jag ska resa, bara att jag reser med Jorden, med Gaia, ner i Jorden, under Jorden, och får närande, tyst svalka. Jag känner trädet i parken, den vackra hängpilen med håligheter i sin kropp, ropa att om det passar kan hon vagga mig i kvällsbrisen. Detta är vad jag kommer göra. Inte mer, inte mindre. Och någonstans vaknar frön av en perfekt sort. Som jag inte kan tänka fram med intellektet, utan som måste pressas fram ur det omedvetnas mörker.
Det är svartmåne. Det är tid att drömma.
(Bild: Eponas Wild Daughter av Brian Froud)

Audhumbla

Jag såg månhalvorna skjuta upp hur havet, drypande av vatten. Sen syntes den vita kullen de var fästa på och jag förstod att det inte var månhalvor, utan horn. Kon kom upp ur havet, med vattendroppar som levande kristall över hennes vita päls. Trots vattnet såg jag, till och med kände i mina handflator, att det var den lenaste, renaste päls som fanns i hela världen. Och de svarta ögonen var vänlighet att drunkna i. Jag jublade inom mig: Hon är hel. Hon är Hel.
Sen såg jag hur stor hon var; att träd och hus var miniatyrer i jämförelse; att klövarna skulle krossa städer; att ögonen kunde dränka miljarder människor. Vart skulle hon ta vägen? Glädjen förbyttes till skräck. Vad skulle hon äta? Så höjde hon huvudet och brölade över världen, innan hon tog de sista stegen upp på stranden. Och i vibrationerna av hennes bröl steg vetskapen i min kropp. Jag visste precis var hon skulle bo och vad hon skulle äta. Alla kvinnors kroppar väntade henne. Alla kvinnors eld beredda att göda henne.
(del av bild av Susan Seddon Boulet från Animal Spirit cards)

Våldtäktsmannen

Våldtäktsmannen kryper i buskarna
och så lite görs.
Ingen säger, men alla vet
att han är maktens bästa allierade,
deras allra mesta älskling du vet.

Hallå där

- Hallå där! sa feministen
du har ställt dig på min tå.
- Skit i det, sa mannen
i sammet och siden.
- Men för i helvete, det är ju min tå,
som tillhör min fot, som du står på.
Precis, sa mannen,
du skulle inte placerat din fot så.

Jag Lägger Mig Här

- Jag lägger mig här,
sa den trötta feministen
och somnade bland blommor och blad.
Hon snarkade en stund,
sval och nektartung
med bokträdens vakande rötter
djupt under.

- Jag vädrar morgonluft,
sa den nyvakna feministen
och tittade i trädkronorna upp;
grönt, grönt överallt
där hon vilat i bokskogens famn

Den Trötta Feministen

- Vart finns de galna kvinnorna på vinden nu?
frågar den trötta feministen
Vi är i skogen, älskling
och tro mig, vi är galna så det räcker

Hit lockar vi de unga och blonda
svärtar ner deras hår
lockar med knotiga fingrar
och kacklar så högt det går

Kom, kom in i det mörka
ja, kom du med
Här är du väl kommen
här är väl bekommet

Hit lockar vi de benlösa
de rotlösa och motståndslösa
här kan de skrika, här kan de vila
här kan de på hämndplaner fila

Komsi, komsi du sköna (åh, vad jag är ful)
- komsi komsi (så skönt, så skönt att vara sur)
till och med kylan smälter
allt smälter samman i skogens djup

Från våra bröst störtar valkyrior
vårt benläder
de mäktiga skyr
här kan de aldrig regera

Vi dyrkar ingen annan
vi dyrkar bara varandra
varandra, varandra, varandra
allt för dig älskling, kom nu

Den Gamla Sjunger

Stor i orden
men liten på jorden.
Den som lever under jorden
känner dina falska löften
och din snustorra sanningshalt
Inte konstigt alls
att du berövade henne nästan allt
men orden kunde du inte stjäla
dom går alldeles utmärkt att läsa
på närmaste stubbes bark

Klara Tankar i Fullmånens sken eller, Me, Myself and My writing

Jag insåg nyligen att jag försöker skriva om liknande saker på två bloggar. Dels här, dels på MånSystrars Klan. Trodde först att det skulle bli svårt att dela upp ämnen, men insåg ganska snabbt att det inte alls är några problem. Därför kommer Häxdansen mer och mer handla om mitt SKRIVANDE, min PERSONLIGA RESA och en del idéer om energimässiga ting som djurs, färger och veckodagars betydelser. Med högtider och fullmånecykler i bakgrunden självklart. Något annat är omöjligt för en som som mig. Det blir en sorts Me, Myself and My Writing blogg, plus lite till.

MånSystrars Klan blir för mig mer renodlad HÖGTIDSBLOGG; om de åtta högtiderna, fullmånefirande, liksom svartmånetankar. Där kommer återges CEREMONIER, och HÄXLIGT HANTVERK. Nu har jag också kommit igång med fotande, så på MånSystrars klan kommer ligga foton; av skallror och bönehalsband mm, efter hand dessa görs. Det är också naturligt att en blogg som skrivs av flera mer formas som samtal, därför kommer jag försöka alltmer lyssna på vad som tas upp av mina kamrater och spinna vidare när jag tycker det är intressant att göra så. Vi har lite roliga helt färska traditioner som fullmåneutmaningar, eller fullmånelöften och jag vill absolut se vart det tar vägen. Jag kommer också att länka ganska så friskt mellan bloggarna.

Jag börjar min nya bana med att lägga upp en saga jag skrev för flera år sedan men som häromdagen äntligen blev redigerad. Den heter Hjärtesmidaren.

(Bild: Sefportrait av Lindy Kehoe)

Ännu en Passande Färg för Våren

Jag är klädd helt i ROSA, från de gnistrande stenarna i mitt hårspänne ner till mina randiga strumpor. Rosa har varit en svårköpt färg för mig, eftersom den är så starkt associerad till fnittrig flickighet och kvinnlig mjukhet. Som så många kvinnor har jag länge värjt mig mot det kvinnliga som passivt, som mottagande och vekt. Det har varit viktigt för mig att istället framhäva det viljestarka, handlingskraftiga och aktiva. Det beror på att jag påverkats av myten om kvinnan och mannen som motsatser, där de förmodas spegla varandra från kropp till ande. Enligt patriarkal indoktrineringsmyt nummer ett är Mannen är aktiv och inträngande och Kvinnan passiv och mottagande. Så jag kämpade emot denna idioti med näbbar och klor. Men nu när jag stirrat på denna förlamande tråkiga, heteronormativa beskrivning så länge att den vittrat inför mina ögon är jag fri att frossa i superkvinnligt ROSA. Fri att undersöka vad mottagande, passiv och mjuk egentligen är för något:
Det är krigarens andra sida och magikerns förutsättning. Det är länken till krafterna hos Moder Jord, och ljuslyktorna i himmeldrottningens kappa. När vi öppnar varje por för krafterna omkring oss kan vi fyllas med styrka utan att anstränga oss. När vi är mjuka och utan skydd kan Gudinnans alla välsignelser ta oss i besittning. Vi är Gammelmors högt älskade barnbarn och älskarinnor till elementen.
ROSA är färgen för IDUN som den lekfulla jungfrun och FREJA som älskare.
Det är hjärtchakrat och kärlekens färg, givmildhet och mildhet. En snuttefilt för luggslitna egon och attraherare av vänlighet, uppmjukare av hårda kanter och romantisk igångsättare. I tiden mellan Vårdagjämning och Beltane, mellan Idun och Freja, är den nästan ett måste. Ingen är för gammal att lära sig nya sidor.

Sunna mitt i Alltihopa

Då skulle kapitlet om Sunna vara mer eller mindre klart. Med undantag för några störande mellanslag som inte fungerar som dom ska. Men det får jag fixa en annan gång.
Lite mat nu och sen iväg till en långhelg på jobbet från lördag kväll till måndag morgon. Det är tur att jag bär både kraftbälte och lyckoörhängen.

Väl mött!

Svart som Lilith, Vit som Skadi

När man skriver om färger, stenar och andra energimässiga influenser låter det lätt som om man har en ceremoniklänning i varje färg med medföljande smycken av perfekt uttänkt art. Så är inte fallet. Men med lite olikfärgade sjalar, linnen och tunikor, hemmagjorda smycken och åtminstone några ceremoniklänningar kommer man långt. Det underlättar naturligtvis om man har en grundfärg i sin garderob som går med allt. I mitt fall är den grundfärgen SVART. Svart - som egentligen är frånvaron av färg - är det ur vilket allt kommer. Det är Ginnungagapets tomhet och nattens tystnad.
Jag benämnde svart som den ultimata healingfärgen i förra posten. Att diskutera healingfärger är alltid intressant för de flesta människor starka men olika åsikter. Det kan bero på att alla färger har helande potential, men att vi favoritiserar dem vi behöver. Att jag kallar svart för den ultimata helaingfärgen beror naturligtvis på att den är det för mig.
I nattens tystnad, i födelsens grotta, när vi flyter tyngdlöst i Ginnungapet före tiden - där kan allt helas, för ingenting har riktigt påbörjats. Där är allt möjligt, och helt tryggt. Där finns ingen stress, och inga förväntningar. Jag tror att vår alltmer upplysta tillvaro, med fragmenterad sömn och upplysta nätter skadar oss in i roten. Vi behöver tystnaden och mörkret.
Svarta kläder ger sin bärare beskydd och visar på stadga och makt. Ingenting är så sexigt som en kvinna i svart kostym, för en sådan kvinna är inte rädd att visa sin koppling till Lilith. Många unga människor bär helsvart som ett slags statement gentemot det etablerade samhället. Jag tror att de följer en instinkt som säger dem att den mörka sidan av livet behöver få plats. Även goths och vampyrister bär med sig en slags klokskap i sina vackra mörka, utstyrslar.
Ibland behöver vi dock en motsats till vårt vardagsjag. Därför tar jag emellanåt på mig vita kläder - dom få jag har. Att klä sig i VITT är ett enkelt sätt att höja sin vibrationsnivå och öka omfånget på sin aura. Jag blir glad när jag ser människor i helvitt. De utstrålar bästa sortens helighet, den som säger: jag vet vem jag är, jag kommer ihåg mitt ursprung och jag vågar visa det för världen. Det finns stolthet och mod i den vita färgen, en viss sorts kaxighet som anspelar på gudomligt ursprung.
Vitt är alla färger på en gång. Det är det odelade, helheten, det som är ett, det gudomliga. Ingen färg är så renande som vit. Det är strävan uppåt, att utvecklas och att bli ung på nytt. Men det rena kan också vara kallt och oåtkomligt som snön, isen och renskrapade benknotor. Det är intet för intet som vitt är dödens färg inom många kulturer.
I fornnordisk mytolologi är Balder den gud som bäst representerar det nyfödda gudomliga, det perfekta och oförstörda. Balder kan ses antingen som Odens son, eller som Oden som återfödd. Av de kvinnliga gudarna finner vi den vita färgen bland Jungfrurna som Skadi, Idun och Saga.

Färgstark Vår - Små Knep i VarDagen

Igår gick jag till arbetet söndag morgon och visste att jag skulle vara där 24 timmar framåt. Under natten hade jag haft en släng av något irriterande, halsen sved och jag svettades floder. För att orka jobbet plockade jag fram orange kläder, inklusive en tunn orange sjal som luktar underbart gott av rökelse. Runt halsen hängde jag ett halsband av klara bergskristaller och månstenar. Eftersom det är vår och jag vill vara i tiden och fortsätta min gröna influens bar jag också ett grönt armband. Med massor av frukt i väskan för dagens fruktfasta och skivor med skön musik kunde jag vara på jobbet och ändå bli påfylld av energier som kropp och själ behövde.
Ingen färg är så återställande som ORANGE. Den varma färgen blandar det rödas hetta med det gulas glädje och tar udden av respektive färgs aggression och egocentritet. Orange brukar kallas för Gammelmors färg, och den är precis som en gammal kvinnas humoristiska vishet, brasan där sagor berättas och tryggheten i en älskad gammal pläd. Jag brukar använda orange när jag känner att livet har gått lite fort och hela jag behöver en effektiv restaurering. Den passar också bra att använda på Söndagen, Sunnas dag för att fira Solkvinnans varmare och klokare sidor.
BERGSKRISTALLEN är mästarstenen. Den förstärker och klargör allt vi arbetar med; den är också stenen för kommunikation på alla nivåer. Med hjälp av bergskristallen kan vi höja oss över småpetitesser och finna fridfullhet och klara visioner även i de mest vardagliga situationer. Den manar oss att stänga av ljudet omkring oss en stund och lyssna på det som viskas i etern. Framför allt är den vitaliserande och renande. MÅNSTENEN är kvinnlig och mjuk. Den plockar fram den lugna rytmen i oss och drar vårt sinne mot sköna drömmar och sensuella tankar.
Den GRÖNA färgen påminner oss om vår närhet till Naturen, till allt som växer och ger oss liv. Den skapar ett rofyllt sinne och påminner oss om det överflöd som finns i världen om man slappnar av och tar emot. Moder natur ligger aldrig på latsidan, och hon håller inte tillbaka sina gåvor. Allt det gröna snirklar, växer, kastar frön, skapar blommor, vissnar, multnar, börjar om på nytt; hela tiden och alltid. I förändringen ligger tryggheten.
Nu är det Månens dag och jag kan tillåta mig vara sjuk. Skräpet i kroppen är kvar och jag är trött. Men det är ju inga problem när jag har tid att vila. Kryper ner bland fårskinnsfällarna och drar täcket över huvudet. SVART är trots allt den ultimata healingfärgen. Men mer om det en annan gång.

(bild: foto och redigering Peter Hallin)

Det Stora Systerskapet

Ibland hör jag kommentarer som får mig att fundera över förväntningarna på Systerskapet. Mina egna förväntningar såväl som andras. Är Systerskapet en grupp eller ett personligt tillstånd, en filosofi eller en praktik, det personliga eller politik, något lokalt eller någonting globalt?
Jag tror att det är allt ovan, och mer.
Systerskapet är ett sätt att identifiera sig; ett tillstånd där kvinnliga relationer är centrala och viktiga. Det är en förståelse av att vi lever i en värld där kvinnor och allt som identifieras som kvinnligt värderas sämre än män och allt som identiferas som manligt. Det är också en vilja att förändra detta.
Systerskapet kan vara att verka i små covens av dianskt prästinneskap och att åka på stora kvinnoläger. Det kan också vara att främja kvinnliga artister, musiker, konstnärer och perfomers genom att lyssna på deras musik, se deras tavlor och tipsa sina vänner om dem. Systerskapet glöder när vi engagerar oss mot kvinnoförtryckande praktiker som våld i nära relation, könsstympning, och barnäktenskap. Liksom vid all kamp för aborträttigheter, trygga och hälsosamma preventinmedel, lika lön för lika arbete och jämlik representation på alla poster i samhället.
Systerskapet stärks när kvinnor berömmer varandra, klappar, uppmuntrar, sjunger för varandra, delar med sig av sina erfarenheter, läser sagor för varandra och skvallrar med kärlek. Allt arbete för Gudinnan är automatiskt ett systerligt arbete för Gudinnan lever i alla kvinnor och allt vi gör för Gudinnan gör vi för våra systrar och allt vi gör för våra systrar gör vi också för Henne.
Vi kan aldrig tvingas ut ur Systerskapet, men vi kan välja att ställa oss utanför det. Systerskap är ingenting man får eller kan kräva, det är inte något som ligger i famnen på vissa och som dom kan välja att ge eller inte. Systerskap är något varje kvinna kan välja att generera, när som helst och på det sätt hon mäktar med.
Gudinnan må ge oss förutsättningarna för våra liv. Men det är i andra kvinnors ansikten vi ser Henne. Om vi agerar för andra systrars väl utför vi Hennes handlingar. Det finns Storhet i detta, om vi väljer att se det. Och mycket hopp för världen.

(Bild: Uriel and the Eagle av Lindy Kehoe)

Efter Vårdagjämningen

Vårdagjämningen var rolig, spontan och det mesta blev annorlunda än jag tänkt, och jättebra.
Jag fick nöjet att befinna mig på den sida av magikerna som är lite flummig till mods och låter allt komma som det kommer. Vilket inte riktigt är den sida jag brukar befinna mig på. Det var skönt och jag känner mig utvilad.
Någon utrensningceremoni blev det inte under helgen, men väl nu när jag kommit hem. Har legat med monumental mensvärk stor del av dagen. Har inte haft något liknande på många år, vilket bara innebär att kroppen gjorde sin egen ceremoni. Har sovit till doften av Salvia och med tända ljus och vaknat lätt och tom.
Däremot har vi under helgen dansat, trummat, skvallrat, gonat ner oss i mjuk mossa och låtit småfolket få plats, gjort och ätit tårta, haft sagostund, lärt känna varandra bättre, burit clownnäsa, drivit med varandra, hittat smyckesben, gett varandra idéer och någonstans mitt i detta har djup magi skett utan vare sig regelrätta resor eller ceremonier.
Nu lyssnar jag på Deneans The Weaving. Har tvättat upp och lagt fram alla gröna plagg och smycken som jag har. Jag ska bära grönt för att påminna mig om att saker och ting trots allt växer av egen kraft. Drog Jara - Årsrunan - som kvartalsruna och låter nu insikten sjunka in på ett bekvämt sätt i kroppen; allt som kommer, kommer när det ska; jag arbetar, älskar, vilar skapar och äter efter behov och öppnar lugnt famnen för det när rätt tid är.
Nu har tiden tippat över till ljusets fördel, våren är verkligen här och jag känner mig så förtusättningslös som tiden kräver.

Vårdagjämning

Till helgen ska jag fira in Vårdagjämningen med häxorna i Månsystrars klan. Det blir rosa tårta i flera lager och tyllkjol. Det blir också en mer allvarlig not med att lägga av sig vinterkappan samtidigt som man lägger av sig personliga drag och sår som man för länge sedan är klar med.

Det pratas också om sejd och jag kan känna hur jag darrar till inombords av den möjligheten. Vi får se vad mer helgen bjuder på. När våren dansas in ska man nog inte planera för mycket, utan lämna öppet för överraskningar. Det landsortsförvisade barnet i mig ser framför allt fram emot att få vara utomhus och andas frisk luft.

Med viss inskränkning på sömnen har jag fått klart Idunkapitlet. Det passar bra i tiden och jag känner för att fira. Vårskriket byggs upp och byggs upp. En-klok-en sa en gång att om man vill förbli centrerad ska man se till att vara ett med naturens rytmer. Det är nog därför jag är centrerad fast jag är lite trött i ögat. Det känns som om jag är vår.

Fredagen den Trettonde

Idag är det Fredagen den Trettonde. Igen. Det är gott om Gudinnekraft detta år. Jag känner hur de djupa mysterierna rör sig, vältrar sig fram genom lera och sten. Känner årtusenden av rytmer komma närmare: oceanen rör sig i blodet, månen drar i mina emotioner, världsaxeln snurrar runt ryggkotorna.
Gudinnan rör sig långsamt. För när hon rör sig, rör sig hela värlen med Henne.
Prästinneskapet vaknar i slott och koja, blinkar yrvaket mot klockan.
Häromnatten såg jag linjer av ljus över ytan på en mörk värld. Kraftlinjer i marken, systerskapslinjer i etern, broderskapslinjer i anden.
Det är Fredag den Trettonde i avtagande måne. Dom djupa mysterierna gör sig gällande. Gudinnan rör sig i blodet.

Fullmåne i Jungfrun

En lysande fullmåne önskar jag alla jag känner - och alla som behöver Henne. Jag har firat denna dagen med att äta riktigt gott, sova i soffan och ligga kvar där för att titta på molnen och fåglarna. Lite senare ska jag sätta mig och göra en meditation. Mer om denna fullmåne finns att läsa på Månsystrars klan. Det vill säga, den grupp som föutom mig själv utgörs av mina underbara, arbetssamma, duktiga och roliga lekkamrater som skriver många kloka saker.

Tänk att man har vänner och kamrater. Vilken lyx det är.

(bild av Susan Seddon Boulet)

Hon som Vaknar och Ser Framåt

Hur mycket kan man söka i sig själv? När blir det inre resandet flykt snarare än vitalisering? Jag tror att de flesta som arbetar med magi och andlighet förr eller senare ställer sig den frågan.

Jag tror svaret ligger i resultat mer än i mängd. Kanske är frågan felställd. Kanske handlar det om vad vi gör med de vi hittar på våra äventyr i Yggdrasils olika världar. Hur vi översätter resornas energi och kunskap till den värld vi lever i.

Vi kan tvingas inåt av katastrofer och depressioner. Men ibland behövs bara den där malande känslan av att allt inte står rätt till. Att det finns risk att vi missat något. Där är jag. Och därför reser jag; systematiskt besöker jag platser och liv, söker sår och spår, hittar skatter och ben, följer livtrådar bakåt och framåt. Inte därför att jag vill vältra mig i det förgångna. Tvärtom, därför att jag vill hitta den väg som leder dit jag bör gå. Och jag vill se vad jag ska ta med mig, och vad jag ska bränna.

Att vara förnöjd i sin vardag är en sak. Men man ska aldrig nöja sig. Inte om man känner att man inte riktigt gör det man ska, om man vill mer och tror att detta mer är ens livsuppgift.

Så jag reser genom Yggdrasil. Inte därför att jag måste, men därför att jag vill. Inte därför att resorna tar mig bort från den här verkligheten, utan därför att de förstärker den här verkligheten; visar mig hur jag gör det mesta av det jag har, och ännu mer av det som kommer.

Det skadar ju inte då, att det dessutom är roligt, njutbart och spännande. Om än lite skrämmande.

(bild av Susan Seddon Boulet)

Idun Tar Form

Det har tagit tid, men nu börjar skrivandet få mer utrymme. Kanske är det inte så lång tid sen sist, men i min värld känns det som en evighet jag väntat att få sätta mig med texterna om Idun. Nu är de första kapitlen om Idun klara. Och det är perfekt tajming för jag hör vårfåglarna sjunga därute och den här totala oförmågan att sitta still, liksom detta ständiga dansande kan inte vara något annat än vårkänslor. Vårkänslor av årstiden, och vårkänslor från tiden i mitt liv. Jag hämtade hem en efterlängtad gestalt på en av mina själsresor nyligen. Den finns ingen som helst kontroll över henne. Men så varnade hon mig också. Och jag accepterar effekterna av denna själsåtervinning. Det är som flickan med de röda skorna, om nu någon minns denna ganska otäcka saga. Men jag ska undvika att få fötterna avhuggna tänkte jag. Snarare dansa in vårkänslor i varje cell tills jag är många år yngre, och många år modigare.

(bidl: accordion girl av Lindy Kehoe)

Idun Dansar

Idun dansar i morgonsolen, hon letar sig fram genom marken. Hennes texter ligger och pyr och småkokar; bidar sin tid och växer till sig av sig självt. Kreativiteten mår bra även när vi inte gör så mycket åt den; utan bara tillåter den att finnas och njuter av dess möjligheter, dess plötsliga nedslag av ord och tankar.

Rött hår,
äpplen elva;
ständigt nya,
livssavens mysterium.
Förgyllande,
föryngrande,
före tiden.
Hjärtat sväller,
tiden stannar.
Saven leker,
med sinnet.
Såpbubblor i parken,
glänsande tiara,
runa av glitter.
Åren försvinner.
Förgyllande,
föryngrande,
före tiden.

Nygamla Favoriter

Man har dom där böckerna i bagaget som ändrar ens liv. Det är en alldeles sann kliché.
Dom böckerna är så klart skrivna av någon. Det är också en sanning så självklar att den inte bör behöva sägas. Ändå kan jag ibland glömma att författarna till favoritböckerna såklart har skrivit andra böcker - som säkert också innehåller massor av inspiration och kunskap. Men nyligen bröt jag mig ur denna glömska och införskaffade (för mig) nya böcker av gamla husgudar. Till mitt bibliotek tillkom därmed:

Hela din framtid; läk det förflutna och finn ditt högre syfte med soul retrival av Alberto Villoldo, 2008
the Radiant Coat; Myths and Stories about the Crossing Between Life and Death av Clarissa Pinkola Estés 1991
the Pagan Book of Living and Dying; Practical rituals, Prayers, Blessings and Meditations on Crossing over av Starhawk 1997

Jag ser fram emot att fördjupa mina kunskaper inom ovanstående områden, ta del av dessa kloka människors världsbild, erfarenheter och språkbruk.

Länge leve boken.

Nedstigning

Månen avtar och blir mörkare. Vi övergick just till Fiskarnas tecken; de djuplodande, vattenlekande och förvirrande djuren blixtrar med fjällen och drar oss djupare ner i oceanen. Om jag inte har helt fel har vi under veckans första dagar befunnit oss i Skorpionens månfas; zodaikens svartaste magiker. Jag tycker mig ha känt både djup, mörker, gamla sår och nytt ljus.

Hittade en gammal dikt som passar bra även tio år efter att den skrevs:

Pälsen glänser i skenet från månen
ligger hopkrupen i ett hörn och sover

vaknar av ett ljud i natten
vi är ett
Blodspårskatten
hittar spåren
känner lukten av såren

sammansmält skelett
ögonen glänser, av sådant vi sett

en av de vänliga smeker vårt skinn
sluter ögonen, låter smekningen gå in

sen ryggar vi undan, därför att vi vet
under huden finns det dom inte ser
hittar alltid spåren
och den vänliga handen
färgas röd av såren

Vi är samma
drömmer för mycket

vi är samma
sliter drömmen i stycken

står bland gömda lik i natten
vi är ett
blodspårskatten

(Dikt från Dikter från ett tidigare liv - 94 till- 99. Bild: Descent av David Mckean)

Till Alla Sjörövarflickor mellan ett och hundra

Ni vet vilka ni är. Ni som också dras till de kosmiska haven och ständigt letar efter öar där ni äntligen kan få vara precis som ni är.
Ni som känner hur skinnet kryper av begrepp som: parmiddagar, pensionsplaner, heminredning, och äktenskap. Ni som ställer er och sjunger vid fönstret när kollegorna berättar om de senaste tvprogrammen. Ni som nästan inte kan låta bli att sticka fingret i magen och ropa pikabuu när människor tror att dom är mycket viktiga. Ni som älskar människor ur alla möjliga kulturer, åldrar, och subgrupper, men som ínte kan förstå att så många mänskliga varelser envisas med att vara så enormt tråkiga. Ni som inte passar in i de flesta vardagliga ,sociala sammanhang. Ni som längtar efter Skönhet, Frihet och friska vindar. Ni som vill ha söta kyssar och choklad. Ni som pratar med Varelser från alla världar. Ni som hör Berättelser i vinden. Ni som känner hjärtat rusa när koltrasten sjunger. Ni som har sparat penntrollen men inte dagboken. Ni som klär er i färggranna band, lager av kjolar och har ringar i öronen. Ni som är sakletare och är mer intresserade av en kontainer än av IKEA. Ni om tror att märkeskläder betyder kläder med mystiska symboler på. Ni som har fjädrar, benknotor och stenar i varje hörn. Ni som har havet brusande i era ådror.
Till er vill jag säga följande:
Var inte oroliga. Men var starka. Det finns inget annat val än att klättra upp i skutan och lära sig segla. Låt kraftdjuren och favoritkitteln följa med. Lämna resten bakom er. Segla med solen i ryggen och vinden i håret. Styr dit ni vill. Det finns öar där magin lever stark fortfarande; platser där systrar och bröder från alla världar samlas till dans; milt belysta stenöar där ni kan sitta alldeles ensamma och lyssna på havets sorl; öar där Gudinnetemplen byggs igen och mångfald är idealet. Platser där ni är välkomna med öppna armar.
Paradoxen är denna; vi måste lära oss att segla själva; att vara trygga och stolta över vår egenart, innan vi kan hitta platser där vi hör hemma.
Gör det, gör det. Jag lättar ankar idag. Kraftdjuren har redan hoppat ombord, och kistan är fylld av kläder för alla väder. Möt mig på öarna i det kosmiska havet.

Fia Sjörrövare på de Sju Haven

Fredag den Trettonde - Gudinnans Dag

Det är Fredag den Trettonde. Den stora Gudinnans dag. Läs mer på Månsystrars Klan.

När man Borde Sova

Hela denna natt

Har jag legat på bar mark
Och Skogens Dam har talat frankt
- försök inte bära världens förändring
Ragnarök gör sitt, ett tag i sänder
En uppgift kan du göra själv
du kan väcka hela ditt Själv
hela ditt Jags mottagande och sändning
du kan vara ärlig och helt Sann
och låta det lysa fram

Och Självet, och Jaget vällde fram
blåsvart från min inre Hall,
porlade under Hennes hand
Hela natten har jag legat på bar mark
vid Skogens Dam, vid skogens kant
Djuret med sin svepande röda svans
vassa tänder och bytbar hamn
har skrattat sig till kramp
Hela natten har jag legat på bar mark
när Själen och Jaget vällt fram

(bild av Brian Froud)

Poesi är Andlighetens Språk

Vi nämner och benämner utifrån kärlek till vår världsbild. Vi lyssnar noga och hör marken, och årstiderna viska. Orden vi uppfattar är olika beroende på vem vi är och vilken tid vi lever i. Ändå är det inte regellöst. Orden utgår från markens, månens, planeternas, och stjärnornas rytmer. Vi återger i poesi; det som inte är ord, men som kan ombildas till association till association till association i våra hjärnor.
Poesi är andlighetens språk; med poetiska benämningar gräver vi oss djupare ner i minnet, i marken, i våra kroppar, i de naturliga rytmerna. Med associativa omskrivningar fångar vi en liten skärva av alvernas språk, eller jättarnas.
Den som säger ”Så här heter det! Så här är det”. Den ska vi ha medkännande med. För stigen ner i andligheten är för den personen en trasig trappa, och hon försöker desperat klänga sig fast vid stora ord som begränsar rädslan.
Barden var erkänd på sin tid. Nu måste vi agera barder och poeter lite till kvinns och mans. Om vi vill forma en andlighet i samklang med Naturen. Men vi har också rätt att ställa allt på huvudet; att visa paradoxen som lever även i Naturen. I vårens tidiga, ljuva löften kan dödsskräcken breda ut sig som en avgrund framför våra fötter. Kroppen protesterar mot förändringen och vill vänta en stund till.
Poesi är andlighetens språk. Ett språk som följer rytmerna, som skapar förståelse för naturlig ordning, som återför vissheten att allt är ande. Allt som har liv har ande, och allt som har ande kan kommunicera. Säg vackra saker om stenar, hästar och högtider. Besjung månvarven med rika beskrivningar. Då är chansen större att de visar sina hemligheter; att de sjunger tillbaka, mer tydligt för var gång.

(Delerium från the Sandman series)

Leende, Lysande LejonMåne

I natt drömde jag att jag var i ett rum fyllt med spindelväv och många spindlar i olika storlekar. Vissa spindlar ramlade ner för min nacke och några bet mig. Jag blev alltmer stressad och försökte ta mig ur rummet. Då får jag syn på ett sovande lejon som såg underbart nöjd ut. Han log faktiskt i sömnen. Den här leeden, nöjda varelsen är vad denna Fullmåne får stå för i min värld.
Det är Fullmåne i Lejonets tecken. Det är den energi jag behöver när ödet spinner många trådar, och nornorna försöker fånga min uppmärksamhet på många områden i mitt liv.
Jag har själv månen i Lejonet. Från ett medelmåttigt intresse, har jag alltmer börjat titta närmare på de astrologiska tecknens verkan. Just tecknen i fullmåne är särskilt intressant då jag gillar att arbeta med månens cykler. De ger en extra dimention till Hennes växande och avtagande (rekommenderar Mind Light av Silver Raven Wolf, för mer inspiration).
Fullmånen i februari är på måndagen - Månens egen dag. En dag tidigt har jag haft en ceremoni tillsammans med en kompis och fokuserat på delar av Lejonets egenskaper. Lite extra eld fick vi av att lägga ceremonin på Sunnas dag. Fullmånen bidrog med sina skinande, helande, klarögda energier. Den som vill arbeta med Lejonets magi under fullmånen kan fokusera på:
mod, framgång, välgång, humor, hjärtat i centrum, att vara postitiv, ledarskap, karisma, vänlighet, självförtroende och generositet.
Mer om detta månvarvs Fullmåne finns att läsa i Månsystrars klan.

Fri Magi

Från en renodlad helg med magiskt arbete dundrade jag rakt in i praktik, arbete, hemtenta i ett ständigt flöde. Ibland är jag faktiskt bara hemma och vänder under några timmar. Till naturen inte nödvändigtvis lat - men i stort behov av ensamma timmar och massor av treats - kunde jag ha surat till. Men jag bestämde mig i stället för att det här - det är också livet; och om jag kan hålla energinivån jämn och god så kan dagarna bli nog så magiska.
Jag flyger.
Det är en enorm frihet att kunna röra sig bland massor av människor, lära sig mängder med saker, men vara kvar i styrkan, hålla huvudet klart och känna pirret i skinnet. Jag vet inte om det är mitt överdrivna häxhalsband med kristaller, drakar och pentagram om halsen, eller den lilla månspegeln i skinnpåsen över hjärtat, eller vetskapen att jag har dragit Dagaz som årsruna, eller att Saga bor innanför huden. Förmodligen är det alltihop, liksom att jag tar en stund framför altaret och mediterar när jag kommer hem för dagen, liksom bränner lite salvia på morgonen och sträcker på mig som en katt och dansar ett par steg. Jag föreställer mig att jag höjer vibrationsnivån i hela kroppen och därför gör jag faktiskt det.
Mina nygamla häxkamrater här nere i Söder har planer som känns friska. De går också med Jungfrugudinnor, vilket passar i tiden. Vi är rörande överens om att vi vill arbeta för att lyfta in mer magi i vardagen, och leva magin varje dag. Det är med stolhet jag presenterar vår gemesamma blogg MånSystrars Klan , vilket såklart också är namnet på vår grupp.
Jag tvättar trosor för hand som har silverfjäril över halva sidan. De hänger på elemetet till imorgon då jag kan ta på mig dem och veta att jag bär fjärilens energier med mig. Jag har lagt en Krystollasten i jeansfickan.
Jag flyger.
Idag har sett folk som bor i marginalen av samhället, klappat deras hundar, pratat med drogberoenden, lärt mig vart Stadens vattenhål för hemlösa finns. Imorgon ska jag vara på boende för hemlösa kvinnor, och sedan gå direkt till arbetet där min brukare väntar. Jag ser så mycket, jag lever, jag är ödmjuk inför allt jag får veta. Det är magi på hög nivå.

(Bild: Flying goddess av Lindy Kehoe)

Disirhelgen och Systrar i Väven

Jag har bott i en liten stuga, vid en liten stenkulle tillsammans med fem Systrar i Väven och pratat med både stenfolk och vattenfolk. Jag har lekt med mina Urdabrunnsystrar och folket i Alvriket. Låter det som en saga? Det är det på sätt och vis. Sejd på stenhällar, trumma och meditiation i kåta, resa i sinnet till forsens sång, disablotceremoni i gnistrande kyla; men också fullt mänskliga varelser som ska äta, orka, prata, planera och sova tillsammans.
Hemma visste jag att två andra Systrar i Väven firade Disablot på sitt sätt. Med många inslag som liknade mina, och på så sätt var jag sammankopplad även med dem. Nu är jag nyfiken på att höra hur de har haft det.
Vad är Systrar i Väven?
Roliga, busiga, bullriga, skränande, magiska, energirika, hämningslösa, naturliga, Natur-iga, djuriska, spröda, känsliga, behövande, generösa, kantiga, rika, en klar blick i rätt sekund: delad smärta, plötslig sorg, kanal till bergen, öppnare av Väven, fnittrande, dansande, prövande steg, nya tag, medföljare, vägvisare, förebilder, delade misstag, visdomsbärare, visdomsspridare, en snabb kram i exakt rätt ögonblick: fantasirika, läkande, berättande, lyssande, idéspridare, kraftdjursvänner, djurvänner, undersökare, avslipare av kanter, öppnare av hjärtats kammare, vägen ner till nornorna, ett vänligt ord i exakt rätt stund.
Vad är Systrar i Väven?
Allt ovan och mer. Och på grund av dem, och på grund av helgen vi delat; högtiden vi öppnat upp för, är allt klart som rinnande vatten och gnistrande is. Jag vet precis vad jag behöver göra.

Som Färgerna från ett Prisma

Under Disablot väljer många en Gudinna att vandra bredvid. Själv valde jag - eller blev vald - redan till Vintersolståndet. Men under Disablot kommer jag ändå att visa extra uppmärksamhet gentemot denna nya del av mitt liv.
Om Gudinnan i singular är den allomfattande, är Gudinnorna i plural som färgerna från ett prisma. Att välja en särskild Gudinna handlar om att ge fokus; att tappa in på den kraft vi behöver och vars egenskaper vi vill använda att påverka världen. Det finns inga hierarkier mellan Gudinnorna; orange är inte bättre än blå, även om det finns folk som faktiskt argumenterar att så är fallet. En Gudinna kan därmed inte vara för mycket eller för lite för oss. Hon är vad hon är. Hennes sidor är inte okända då Gudinnorna speglas i vårt inre, men vi har olika personligheter och vissa krafter känns ovana och till och med skrämmande.
Gudinnorna är inte människor. Att ge Gudinnornas egenskaper mänsklig form är vår uppgift, inte deras. De ger dålig respons til vädjande och böner. De slutar lika lite vara vad de är som färgen gul slutar vara gul för att vi ber om det. Det är därför klokt att verkligen tänka efter vem vi vill vandra med. Och lyssnar noga vem som kallar på oss. Hel kommer att ge efterverkningar i vårt liv, men tro mig då jag säger att Idun kanske gör det än mer.
Namnet Disablot är en sammanslagning av blot och Diser. Det vill säga blota till Diserna, de kvinnliga gudomarna. Vi umgås med och offrar till de kvinnliga gudomarna. Vissa välkomnar en ny livledsagare och säger adjö till en gammal. Vissa ger tribut till sin Gudinna och lär känna henne bättre.
Att Gudinnan har många former skapar rikedom i vårt andliga liv. Man ska inte bry sig alltför mycket om vad som skrivits om gudinnorna, utan själv söka vad som är äkta.
Själv går jag med Saga i år. Hon valde mig och jag sa ja. Jag har inte tänkt så djupt på Saga tidigare, men jag upplever redan att vi känt varandra i långa tider. Och det har vi kanske. Hur kan jag inte ha arbetat med denna Gudinna som är så familjär och ändå som något helt friskt och nytt. Låter det som en förälskelse? Det är det. Att gå nära sin Gudinna har alla inslag av en kärleksaffär.
Saga betyder 'den som Ser' eller 'den Seende'. Hon lever vid brusande, friska vatten. Hon kommer lära mig stilla mitt sinne, meditera och se klart. Det ger sen ge återklang i allt annat jag gör: skrivandet, sången, magin, vännerna, familjen, Naturen, livet. Jag är glad att känna mig utvald. Vilket jag hoppas alla Gudinnetroende får uppleva.

Svartmåne i Vattumannens tecken

Svarta månen håller oss på plats. Inte riktigt än ska Disablots energier få ta tag i oss och dra oss iväg på en skimrande våg. Inte riktigt än. Inte riktigt än. Inte riktigt än.

Klara Visioner

Disablot närmar sig. För mig en tid att Initiera mig själv på nytt och förnya mina löften till Gudinnan. I realiteten betyder det löften till mig själv hur jag ska använda min andlighet och mina talanger att bana väg för en värld som är rättvis, rolig, sund och vacker. För den som är Gudinnetroende är Jorden ett levande väsen, och alla varelser som föds ur Henne, föds med ett immanent värde. Krafterna och Skaparna är vad dom är; men den form vi ropar på är den form som svarar. Därför kallar jag i form av Gudinnan och Gudinnor, och det är till Henne jag avger mina löften.
Det faller sig naturligt för mig att miljöarbete ingår i en Gudinnlig värld, liksom allt arbete för rättvis fördelning av Gaias resurser. Att väcka den kvinnliga kraften och bekämpa patriarkatet är också självklart. Liksom att arbeta för en värld med mångfald och tolerans; där val av förhållande - familj - boende, sätt att försörja sig, religion och andlighet, kreativitet och skapande; är lika färgstarka och skiftande som regnbågen.
Men för att veta hur man ska arbeta behöver man klara visioner. Det vi kan föreställa oss är också möjligt. Desto tydligare vi kan se våra mål och hur vi ska nå dit, desto troligare är det att vi lyckas. Jag ska erkänna att jag blivit mycket inspirerad av att läsa Starhawks böcker den senaste tiden. Hon säger bland annat just detta; att vi behöver se framför oss vart vi vill, inklusive praktiska sätt att genomföra det.
Visualisering är en grundförutsättning för allt magiskt arbete. Och vad är magi om inte förmågan att förändra den inre och den yttre verkligheten. För att förändra livsvillkoren i stora världen krävs långsiktig, envis, storslagen och kollektiv magi.
Det finns alltid människor som hävdar att de är ”realistiska”; som vill verka världsvana och smarta genom att påtala hur ”världen verkligen fungerar”. Av någon anledning anses pessimister vara smartare än optimister. Men om alla hade lyssnat på dessa pessimistiska så kallade realister hade homosexualitet fortfarande varit en sjukdom, de Mänskliga rättigheterna aldrig formulerats och inga som helst miljöavtal ingåtts. För att ta ett litet antal exempel.
Det är ett fåtal människor som verkligen tjänar på världens orättvisor. Resten av oss är förlorare. Det finns en djup, folkbaserad vilja att förändra världen till det bättre. Tappa in på den viljan och formulera dina visioner om en bättre värld. Från dessa visioner kan vi sen avge löften hur vi ska verka.

Mödrar och Döttrar

Vi kan älska våra mödrar, eller så driver de oss till vansinne. De kan uppmuntra och älska oss förbehållöst, eller kritisera och sänka oss djupt. Vilken relation vi än har till dem är de viktiga. Bandet mellan mor och dotter innehåller så mycket potentiell kraft, det är där vi har livsnerven, där vi har lärt oss att lita på livet. Eller att inte göra det.
Själv har jag haft tur. Mamma är, för att använda en kamrats beskrivning, en naturkraft. Stålblå ögon, friska rynkor och silvervitt kort hår. Hon är en skönhet direkt från jorden hon står på. När jag var tonåring var det mycket vrål (från min sida) och mycket tårar (från hennes sida). Jag är inte stolt över det, men kanske behövde vi göra upp kring kraften och makten som strålade från oss båda. Idag är hon mitt starkaste och tryggaste stöd. Och jag hoppas att jag gör något bra för henne mellan varven.
Min gammelmoster är 101 år idag. Jag hoppas att mamma aktiverar dom generna så att jag får behålla henne länge. Men för eller senare måste vi säga adjö. Berättelsen nedan är en kort sak skriven i all ödmjukhet. En liten fundering kring Döda Mödrars Döttrar:

http://www.sofiaaxelsson.se/doden%20och%20andra%20...%201.htm

Sunna växer mer och mer

Ja faktiskt. Sunnas tid på dagen blir längre och längre.

Det blir också kapitlet om Sunna som nu fått till sig tre korta texter om att arbeta magiskt med Solgudinnan.

http://www.sofiaaxelsson.se/gudinnor%20foto%20sunna.html

Egentligen hade jag inte tänkt skriva ngt förrän hela kapitlet var klart. Men av någon andledning kändes det som om jag borde få ut det här så fort som möjligt. Och är det något man lär sig med åren är det att känslan ska man lita på; och när det går handla efter.

Det är inte mycket kvar. Men jag hittade så intressanta saker om Sunna i myten, och helt plötsligt sitter jag med näsan mitt i gammalgermanska, paganska texter, bronsålderskult i norden etc etc. Jag måste få näsan över vattnet och sammanfatta lite av det jag lärt i de sista stycken, innan jag kan bli klar. Mest fascinerad är jag över en passage som handlar om Sunna och hennes syster Sinthgunt, vilket kan betyda den Nattvandrande. Logiskt tolkat som månen. Hon finns bara nämnd på ett ställe, och eftersom den nordiska, personifierade månen var en man är detta allmänt avfärdat. Men mina paganska, feministiska nerver anar Systerskapet i gammal tro. Läs själva och gör egna bedömningar.

http://en.wikipedia.org/wiki/Sinthgunt

Fullmånen är här

Och mängder av människor tittar på Henne ikväll, känner Hennes vibrationer, tar nya beslut, vilar i Hennes famn, blir rädda för väldigheten i Hennes rytmer, lever upp, skrattar hysteriskt, dansar på en kulle, tar häxsystrar i hand, vaggar sakta i gungstolen med skallran i handen och nickar igenkännande mot Hennes ansikte. Känn dom. Känn Henne. Känn dig själv.

(bild: Little Mermaid av Lindy Kehoe)

Bland Rinnande Isar

Månen växer och på söndag är den full. Januarimåne. Kall, klar måne.
I helgen som gick vandrade jag på Söderåsen med en Vän. Det var frost och is överallt, men det höll på att smälta. Moder Jord renande världen. Det porlade vatten under istäckta små bäckar och rann vatten längst stammarna. Ändå blev vi inte särkilt blöta. Men rena blev vi. Vi pratade och skvallrade non-stop samtidigt som vi tog in vyerna. Rensade ut året, återknöt och med jämna mellanrum stannade vi till och konstaterade:
"Där ska vi sitta och trumma när det blir varmare"
"Därnere är Hels klyfta, dit ska vi gå i sommar"
Jag älskar den här årstiden. Allt är så stilla och klart. Det som varit rinner iväg, och det som är nytt känns otvingande och luftigt. Det finns så mycket att se framemot, men inget har riktigt satt igång. Vi är ensamma med krafterna och kan se hur långt som helst.
Luften är klar, månen växer, ljuset kommer tillbaka.
Skadi och Saga dansar tillsammans i gryningen och skymningen. En har pälsklädda vandringsstövlar, en har ögon som lyser som silver. Jungfrun är här.

Haren - Odödlighetens Måndjur och Häxors Följeslagare

Haren kopplas i olika kulturer samman med magi, månen, långt liv och odödlighet. Som fertitlitetssymbol finns också starka band till Våren och nytt liv. Påskharen sägs ha varit en fågel som förvandlades av Gudinnan Eostra. Som tack valde haren att lägga ägg vid Hennes festival i April.
I Norden är Haren en av Frejas djur. Men djuret är också en följeslagare till Holda och sägs följa henne bärandes på facklor.
Inom folktron i gamla Europa fanns en rädsla för harar som sades vara hamnskiftande häxor. Haren sågs också som en symbol för svart magi.
Som Kraftdjur eller Drömdjur kan Haren hjälpa sin människa med att vara företagsam och kvicktänkt. Klassiskt associerad till Våren passar haren som symbol för nytt liv och ungdom. Hon har också djupa kunskaper om transformation, långt liv och mysteriet bakom odödlighet.

(the White Rabbit av Anne-Julie Aubry)

Sunnas Tid Växer

Nu är det ett faktum. Tiden på dygnet då Sunna visar sig växer. Hon är på väg tillbaka.
Här är de första kapitlen om Gudinnan Sunna, om Energi, Kvinnors vänskap och Skölden som skyddar oss:

I Gudinnans Tjänst

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att lägga tarot. Det har alltid stört mig att det är jag – och inte den läggningen handlar om – som tar del av bilderna och sensationerna som korten genererar. Å andra sidan är det lätt att hamna i rollen av den som ska bevisa något. Bevisa vad för vem undrar jag. Om folk vill söka sig till den andliga verkligheten är det väl deras sak, och inte min, att finna bevis för dess existens.
Jag har heller aldrig riktigt blivit sams med olika former av healing. Därför att dom sorter jag kommit i kontakt med lägger agerande energin hos Helaren och gör patienten till … ja, just en patient. Den som tar emot. En passiv mottagare.
Jag pratade nyligen med en kamrat om vad rollen för en modern häxa är. Vilka tjänster, vilket andligt arbete kan vi som arbetar med Gudinnan förväntas utföra? Vilka vill vi utföra? Jag vet åtminstone att jag inte vill agera siare, eller helare. Inte på det sätt jag upplevt det hitintills.
I söndags arrangerade jag en inre resa för en ny lekkamrat. Genom en blandning av trumma, berättelse och sång lotsade jag henne genom inre landskap där hon träffade varelser hon behövde träffa och hade konversationer hon behövde ha. Hon gick vägen, jag öppnade dörren. Det var hon och inte jag som såg bilderna, förde samtalen, även om jag höll rummet och skapade ramarna.
Jag har arrangerat en hel del trumresor i mina dar, men formen av ramberättelse, sångsekvenser samtidigt som trumman får ljuda är ännu roligare. Utrymme för att ändra berättelsen måste finnas om det krävs utifrån Vandrarens behov. Det går lätt, det faller sig naturligt. Som om jag gjort det i alla dagar. Jag hjälper gärna till att diskutera symboler och betydelser efteråt. Men det viktigaste är att upplevelsen, bilderna och sensationerna upplevs av den som faktiskt behöver dem. Inte av mig. Jag är bara en Vägvisare, en Dörröppnare och en kompis som går steget bakom i sagans landskap.
Jag insåg nyligen att det är det här som är min roll, mitt samhällsarbete i Gudinnans tjänst. Att leda människor in i de inre landskapen där de kan möta sig själva. Skapa träffplatser mellan människor och Krafterna.
Genom sången och berättelsen, genom guidade meditationer och trummans slag. Men också genom ceremonin och sejden, genom att öppna heliga lundar och aktivera gamla kraftplatser. Allt beroende på hur vana utövare man har att göra med. Ett roligt och heligt arbete, som ibland görs själv och ibland tillsammans med kollegor. Men aldrig, aldrig åt någon. Den som vill ta del får själv ta steget in i den magiska verkligheten.
Alla människor har möjligheten att röra sig i den mytiska världen, liksom att bidra till sin egen hälsa. Jag tror att det finns gott om Siare och Helare i världen som arbetar för att göra siandet och helandet till ett möte; en styrkegivande gemensam erfarenhet. Men jag är inte en av dem. Jag är en Öppnare av Dörrar, En Väktare vid Korsvägen, en Gränsdragare mot den yttre verkligheten, en Vägvisare i den inre. En roll jag trivs i. Det är mitt sätt att arbeta för Gudinnan.

Isbjörnen - Uthållig, Andlig Förkämpe

Isbjörnen delar Björnens drag allmänt. Men den Stora Vita i Norr har egenskaper som är förstärkt av djurets vita färg och karga omgivning. Isbjörnen står mitt i ett brett spektrum av rå överlevnadstalang å ena sidan och upphöjd helighet å andra sidan. Magiskt är han sinnebilden för att klara sig länge i svåra, sterila omgivningar och med styrka simma genom emotionellt, turbulenta vatten. Men Isbjörnen är också sinnebilden för fred och visdom. Hos Inuiterna finns en legend om Qup-qu-gi-aq: en isbjörn med tio ben som avsäger sig sina fyrbenta familjemedlemmars våldsamhet och försöker skapa ett samhälle byggt på fred och kärlek.
Susan Seddon Boulet (1941-97) hade en nära relation till Isbjörnen. Bilden ovan har hon döpt till Dancing the Bear Dream.

Björnen - Shamaners Lärare

I Finland, Sibirien och Japan anses björnen vara ett heligt djur och shamaners lärare. Eftersom björnen går i idé och drar sig undan från världen för att återkomma till våren; symboliserar hon regeneration, livs och dödscykler samt pånyttfödelse.

För moderna människor allmänt och kvinnor i synnerhet är denna koppling mellan gammal visdom och förmågan att dra sig undan oerhört viktig. Kvinnor – särskilt om dom har barn – kan finna det svårt att hitta tiden att lära sig magi och gammal kunskap. Men utan egen tid blir kunskapen ytlig och kan inte djupna till visdom. Möjligheter finns i cyklerna; barn är brillianta lärare, om man tillåter sig följa i deras rytmer. Samtidigt finns det gott om kvinnor som tyvärr kan behöva påminnas om att det är en sak att lägga sina egna behov åt sidan en tid för småbarn, och en helt annan sak att göra det för tjugoåriga avkommor och fullt kapabla, vuxna män.

I norden var björnen associerad med Tor och Oden. Odens bärsärkar var dock övertagna från Frejas krigare och Frejakult. Bärsärk betyder Björnsärk; det vill säga att ta på sig björnens stryka och stridsvilja. Men Björnen i norden associerades också med kvinnliga väsen som bar på månen och vattnets energier.

Som Kraftdjur och Drömdjur bidrar björnen med styrka, tålamod och uthållighet. De är starka beskyddare och attackerar vid hot. Björnen kan hjälpa sin människa att hitta lugn och balans, liksom platser att vila och ta emot meddelanden. Vidare kan björnen lära ut visdom som kommer ur kontakt med cyklerna och Drömvärlden: transformation genom att gå in i grottan och återfödas: kontakt med vattnet och månen.

Indigo, Silver och Skinande Vitt

Från den tolfte december till den första januari pågår mina Yule och Nyårshelger. Jul och Yule är så lätt att väva samman; solsymboler och julkulor, Yulegåvor och julklappar. Julen är så hednisk den kan bli redan i barndomsformen.
Jag behövde en lång tids helger i år när vi går från mörker till ljus, från ett år till ett annat. För högtider är sällan en ceremoni för mig, en dag eller ett datum. Ceremonin är utagerandet och fokuserandet. Högtiden är en period, en passage, en övergång. Och ingen övergång är så delikat som den från ett år till ett annat.
Den faktiska övergången är nära nu. Dagarna är som allra, allra kortast. Nätterna som allra, allra längst. Och snart, snart vänder det.
I socialantropologin pratar man om det liminala tillståndet; tröskeln, det som är mellan rummen, ett vare-sig-eller tillstånd. Då, mitt i transformationen är vi som mest sårbara, som skörast.
Den här högtiden kräver fingertoppskänsla.
Jag fick fyra Mari Boine skivor av en Vän. De har gått nästan dygnet runt. Tonerna lyfter själen och jag seglar genom dagarna. Jag mediterar Indigo, Silver och Skinande Vitt i hela Auran och Energikroppen. Jag klistrar in vackra bilder i Svarta boken och skriver saker om det kommande året som jag kommer att behöva. Jag gör smycken som bär fokuserande energier och byter ut saker i min garderob. Jag rensar i huvudet och i den kommande kalendern redan innan jag skriver in något. Jag söker friden. Och finner den, bland gamla sagor och vädrandet av frisk luft.
Jag drog Dagazrunan som årsruna. Det är perfekt. Lika strålande ljus som själen behöver vara nu när mörkret ligger som tätast.

Gå på Stjärntråden

Lagom in mot Vintersolståndet, ligger det nya året och skälver förväntansfullt i sin linda. Då tänker jag mycket på Ödet; vad mitt sanna Arbete är, och hur jag ska gå så nära min egen Stjäntråd som möjligt.
Det känns bra då att skriva klart kapitlet om Nornorna; den nordiska mytologins egna ödesspinnare. En liten del saknas fortfarande och det är en ceremoni för Höstdagjämningen. Jag insåg att det var så länge sen jag firade just denna högtid i gemenskap med andra att jag inte har något vettigt att skriva. Inte som jag kommer ihåg. Men det är långt dit, och jag får fundera. Eller så får jag bida min tid. För Ödet har gett mig gott om vackra, roliga ceremonikamrater inför året.

Ceremoni vid Vintersolståndet

Lite före vår tid, men med en koppling till den gamla kalendern, firade jag och mina kamrater Vintersolståndet på Lucianatten, Fullmånen och Frejas dag.
Vi började redan i köket där vi gjorde figurer av zenitlera som representerade det vi ville lämna bakom oss. Med figurerna i en korg, fårskinnsfällar, trummor och en mängd andra attrialjer tågade vi iväg ut i skogen till det vägskäl som skulle vara vår ceremoiplats. Det var ett vägskäl som passande nog gick mot alla väderstrecken. Väl där byggde vi en spiral av 52 ljus för årets veckor, i mitten placerade vi en spegel, en runpåse och lite annat smått och gott. .Vi började med en individuell vandring ut i mörkret för att lämna bort våra figurer. Och ja, jag tänker vara så detaljrik att jag talar om att vi kissade på dem. Det var absolut nödvändigt. Det som ska bort, ska bort.
Tillbaka vid spiralen började den uppbyggande delen av ceremonin. Var och en gick vi in och hade en orakelstund vid spegeln under det att de andra trummade. Den som var i mitten drog en runa, snurrade en flaska på speglen och offrade månvatten och örter. Lite klokare tände vi upp en del av ljusen på väg ut. Siste kvinna tände dom sista och nu brann 52 ljus i en spiral, plus extra ljus inne i centrum. Det var vackert. Vi satt runtom och sjöng. Plötsligt dök en sen vandrare upp sina hundar. Vi trummade högre, hundarna skällde, men vandraren vek av och tog hundarna med sig.
Nu stod vi runtom och mötte det nya året. Var och en med sina intentioner. Två välkomnade den aspekt av Gudinnan som valt att vandra med dem året framöver. En riktade energi mot projekt som ska genomföras. Spegeln i mitten var porten mellan framtid och nutid.
Det var mycket tacksamhet och en hel del offer under kvällens gång. Framför allt var det en kväll full av tillförsikt och en del pirrande värme inför vad året har att bringa.
En underbart rolig - och god - middag och ett par glas vin var precis vad deltagarna behövde efterråt. Vi var alla mycket nöjda då vi gick i säng. En känsla som höll i sig nästa dag, och för min del; som håller i än.

Lodjur, Rovdjur, Moddjur

Lodjuret är den Skadi-naviska stora katten i skogen. Trots att lodjursstammen mår ganska så bra idag är det få som har sett denna katt i det vilda. Djuret är skyggt och bra på att gömma sig. Särskilt bra är den på att gömma sig i träd.
Frejas vagn dras av katter och i vissa versioner är dessa katter lodjur. Lodjuret kan sägas vara Frejas djur och även om Vanadis har många djur kopplade till sig är den sensuella, älskvärda, örontoffsbeprydde en särskilt bra manifestation av den Kvinnliga Magiska Kraften.
Lodjurets magiska egenskaper som Drömdjur och Kraftdjur är försiktighet, uppmärksamhet, och skarp syn. Djuret kan leda vägen till förståelse för gamla mysterier och ockulta hemligheter. Hon sägs kunna bevara dessa kunskaper, och hon kan även röra sig genom Tid och Rum. Lodjuret hjälper även sin människa att utveckla sina psykiska förmågor.


(bild, konstnär tillfäligtvis okänd)

Kattiga Älskade Vänner

I och med kattfamiljen går jag in på mer familjärt område. För med all respekt och beundran för hundfamiljens medlemmar har de aldrig tassat rakt in i mitt hjärta, eller arbetat direkt med mig. Det har därmot medlemmar ur kattfamiljen, både i den verkliga och den astrala verkligheten.
Katten är en gammal Gudinneföljeslagare. Tillsammans med Vargen, Ugglan, Fladdermusen och Ormen har Hon följt Gudinnan, liksom hennes arbetare genom sekler och sekler. Vare sig dessa arbetare kallat sig prästinnor eller häxor, exorsister eller helare.
Bilden av den galna, ensamma, gamla kvinnan i huset med massor av katter är i högsta grad levande och skrämmer många. Det är naturligtvis en bild av Haggan som är menad vara avskräckande för fina flickor och ömma mödrar. Personligen tycker jag att det är en perfekt pensioneringsplan. Lägg till en god flaska konjak och mörka cigariller och jag är där vid åttio.
Kattens egenskaper som Drömdjur eller Kraftdjur inkluderar självständighet, magi, att kunna se i mörker, sensualism, att se andar och att veta när man ska slåss eller fly. Katten är även en stark beskyddare.

(the Swamp King av Julieanne Aubry)

Vargen kommer

Hundens vilda anmoder är en komplex arketypisk gestalt. Ensamvargen och det sociala flockdjuret; Sinnebilden för vildhet och grundare av civilisationer; Den som när och skyddar och den som sliter sönder och förstör.
Den fornnordiska mytologin har gott om vargar och flera har destruktiva drag. Vi kan spekulera om utifall detta är en omvärdering av Asatron eller om Vargen även under Vanerna ansågs som en destruktiv varelse. Jättinnan Angerbodas Vargson Fenrisulven sägs vara en del av Ragnarök. Vargarna Sköll och Hati jagar solen och månen över himlavalvet. När Ragnarök kommer ska de svälja himlakropparna och världarna går in i Fimbulavinten. Men här finns också Odens vargar, Gere och Freke, som är Stavbärarens ständiga sällskap. Möjliga översättningar av deras namn är den glupske och den spjuthuggande. Som vargsyster har även Hel starka associationer till Vargen. Valkyriorna sades ibland rida på vargar då de hämtade själar på slagfältet. Här finns länken mellan den kvinnliga kraften, vargen och döden. Även varulven - det vill säga, den till varg hamnskiftande männsikan - finns i nordisk myt och dyker upp i bland annat Völsungasagan.
Enligt D. J. Conway står vargen för följande egenskaper som Drömdjur eller Kraftdjur:
Lisighet, förmåga att undfly jägare, förmåga att undslippa faror genom att vara osynlig, att vara smartare än dom som vill skada dig, att kunna slåss när det behövs. Vidare sägs vargen stå för vishet, jakt, magi, drömmar, introspektion, intuition och transformation.


(bild The Secret av Susan Seddon)

Hundfamiljens Röda Vän

Flera medlemmar ur Hundfamiljen är gamla följeslagare till Gudinnan. Artemis kallades bland annat Great Bitch och uttrycket "son of a bitch" stammar förmodligen från Artemis trakter som en benäming på dem som följde Gudinnetron.
Hundar i den mytologiska världen har ofta kopplingar till Underjorden, och agerar vakthundar i porten mellan de levande och de döda. Den nordiska Hel har den väldiga hunden Garm som skräckinjagande vakthund med en blodig bringa vid ingången till Helheim. I den Vilda jakten - som också är kopplad till Hel/Holda liksom till Oden - finns stora svarta bestar till hundar med ögon stora som tefat.
Till hundfamiljen hör en av djurvärldens mest förslagne Tricksers - Räven.
Som Drömdjur kan Räven hjälpa mänskliga varelser att utveckla sin listighet. Hon kan också lära ut förmågan att få aggressiva fiender att framstå som fånar, liksom att förbli osedd under det att man iakttar andras handlingar och motiv. Visdom och osynlighet ligger också inom rävens domän. (källa: Animal Magick av D.J. Conway)
En av de vackraste berättelser jag läst handlar om en räv. Det är The Dream Hunters, skriven av Niel Gaiman och illustrerad av Yoshitaka Amano. I denna är räven även en ung kvinna. Räven/Kvinnan förälskar sig i en munk. Båda måste under berättelsens gång söka upp Morfeus, Drömmarnas herre. Boken tillhör Sandman serien.

(Bild: Fox Maiden av Susan Seddon)

Inspiration och energi

Vissa kvinnor inspirerar bara genom att finnas till. Och så klart genom vad dom skapar och att dom är modiga nog att visa upp det. Här har vi en härlig varelse som dessutom visar stegen i hur hon målar tillsammans med andra. Titta o njut.

http://www.dwayneedwardrourke.com/Pages/SUNMAKER/PAGES/THEINDEX.html

Riktigt vintriga, gnistrande Skadihälsningar på er därute

Sofiamedsvansen

Ödet på Väg

Har precis lagt upp lite texter om Nornorna.

Här kan man hitta dem:

http://www.sofiaaxelsson.se/gudinnor%20foto%20nornorna.html

Allt gott på Väven

Sssssssssssssssss

Djuriska Rikedomar

För hedningen är det självklart att arbeta så nära jordens alla varelser som möjligt. Gränserna mellan människa och djur, människa och växt eller till och med människa och sten är inte fasta utan flytande. Allt levande har ande och allt som har ande kan kommunicera.

För den som har jobbat med sina kraftdjur intensivt och i många år kan det vara utvecklande att närma sig andra energiformer, andra Drömdjur och Hjälpdjur. Det handlar om att uppleva rikedomen i Skapelsen, men också att tillfälligt tillåta sig inspireras av fler Moder jord varelser. Därför har jag de senaste dagarna suttit och fladdrat med vingarna som en fjäril på en äng, simmat djupt, djupt nere i havet med en val och drömt om koltrastens sång och vad den betyder. Jag har simultant arbetat på fyra sånger om olika bevingade eller fyrbenta varelser. Jag ser ständigt och ofta oväntat klara bilder av landskap och platser i naturen. Det finns en glädje i detta som liknar barnets gränslöshet. En glädje som jag märker att jag kan ta med mig överallt. En sång till frukost. En resa innan jag somnar. En bild som stannar kvar på näthinnan.

Egentligen har jag inte mindre att göra nu än sist jag skrev. Men den skira månskäran glimmade till. Något inspirerade mig att leka mitt i arbete och skola. Och Skapelsen svara med att ge och ge och ge.

Snart ska jag skriva ner mina intryck i Svarta Boken och kanske prova på att vara en ........... en ål, eller en bofink. Allt är möjligt, världen är gränslös och omtumlande vacker.

(Bild: Augri av Lindy Kehoe)

Den Animaliska Kraften

Det är Svartmåne i Skyttens tecken. Skytten som är oberäkneligt, äventyrligt och rolig.
Själv känner jag mig mer svart än äventyrlig. Mer tillknäppt än rolig. Så svartmånen regerar.
Jag är lite grinig för att veckorna varit packade och det inte funnits tid för lek. "All work and no play makes Fia ...."
Då är jag tacksam för de varelser som ger mer kraft än råd; som delar med sig av sina överlevnadsinstinkter och knep. Jag pratar så klart om Kraftdjuren, om Drömdjuren och Hjälparna från djurriket.
Fjärran fåfänga och högmod lär de oss ta oss fram i världen utan att gå sönder. Ovärderliga på en trumresa visst; men lika ovärderliga i VarDagsLivets kringelikrokar. Vi kan orma oss igenom trassliga situationer, nosa oss fram där vägen är osäker, vädra och spetsa öronen, hellre fly än skada sig i slagsmål, hellre gömma sig än bli upptäckt och behöva springa, vila så fort vi blir trötta, ta oss fram med minsta möjliga ansträngning, finta när vi måste, höra andetagen bakom orden, se rakt in i våra fienders hjärta - och finna oss själva därinne, som vi var eller riskerar bli.
När månen är svart och dagen tung går Mitt Kraftdjur så nära att jag känner pälsen mot benen. Ibland släpar han mig i nackskinnet över marken. Han är mitt Hjärta. Jag är hans människa. Tillsammans har vi vandrat över många marker. Och vandrar många dagar än. Hans päls mot mina fingrar, och allt känns lättare. En sång för honom och dagen börjar ljusna.
Det finns trick, det finns sätt. Fjärran fåfänga och högmod. Vi vandrar, äter, vilar och sover nos mot nos. Dag för dag, timme för timme, sekund för sekund. Genom svartmånar och fullmånar, när det finns gott om byte och när tiderna är knappa. En enda rytm. Två hjärtan som slår som ett.

Vad är Kraft

Jag har blivit inspirerad att tänka mer på min kost. En mage som ofta krånglar tar bort en del av orken, vilket är onödigt. Så jag gjorde bovetegröt till frukost, och åt med frukt, bär och havremjölk. Det smakade helt ok, och var som sammet i magen. Tittade på inspelat komediprogram till frukosten tillsammans med den - jag - älskar. Vi är insnöade på allt som får oss att skratta.
Hur väcker vi kraften?
Alla delar måste få sitt; magen, glädjen, kärleken.
Tar oss iväg till Simhallen trots att det tar emot lite. Väl där njuter jag av att låta vattnet bära mig, att snurra, simma ryggsim och bröstsim; molnen spricker upp och vattenytan glittrar plötsligt av solsken. Magen lyser varmt gul av ett glatt solar plexus.
Var hittar vi kraften?
I elementen, i det som är, i rörelsen, genom att inte arbeta mot, utan med. Vatten omfamnar, lösgör, bär och bevarar. Elden väcker vår energi och våra cellers ugnar.
Jag simmar så att andetagen måste djupna, avslutar simturen med att stretcha ut kroppen. Sen duschar jag varmt, tar inpackning i håret och sätter mig i bastun. Jag tänker på alla kulturer som haft och har olika former av bastu som metod att stärka både kropp och själ. Gör en chakrameditation i värmen. Efter bastun duschar jag kallt.
Hur bevarar vi kraften?
Genom disciplin och enkelhet. Göra det som tar emot lite, när vi vet att det lyfter oss. Flyta med i skeenden och plocka upp det goda när det kommer i vår väg. Minnas det som är klokt, och ta del av det. På vårt eget sätt.
På bussen hem pratar vi om politik och miljö. Om visionen av en bilfri innerstad och ett friskt Östersjön. Lösa idéer om vad som krävs och vilka metoder som kan användas. Jag konstaterar att om jag får uppleva dessa två ting innan jag dör så kommer jag att dö lugn. För det innebär att världen faktiskt ha förändrats till det bättre.
Hur inspirerar vi till att gå utöver oss själva.
Allt måste få sitt: intellekt, tanke, framtidsvison. Vi måste ha hopp att saker kan förändras till det bättre. Annars tar hopplösheten över och luckrar upp vår sparade energi och vår vilja.
När vi kom hem gjorde jag en liten borstning av auran med svanfjäder, ugglefjäder och salvia. Nu ska jag snart gå och arbeta. Få ihop lite pengar till tak över huvudet och mat. Det är en bra sak att jag kan göra det, och baschakrat lyser stadigt av den vetskapen.
När är kraften närvarande?
När varje chakra lyser klart och är fyllt av energi. När kroppen är stark och väl omhändertagen. När auran är ren och skir. När anden pulserar och tror på en fortsättning. När rötterna går djupt och man minns all klokskap som funnits före.
Ett litet steg i taget. En liten bit i taget. Och kraften växer stadigt. Sakta, men stadigt.

(Bild: the snake within av Sara Glass)

Frejas Krigare

Jag känner riktiga miljökrigare. Såna där människor som är en riktig Pain in the Ass för exploaterande företag och arbetstillfälles-religionen. Som ifrågasätter, tar reda på, talar om, ringer, skriver artiklar, protesterar utanför byggnader. Ja, allt man kan tänka sig. Några av de mest eminenta kämpar sedan en tid tillbaka arbetar för ett område som heter Ojnare på Gotland. Skog och mark som har en alldeles särkild biotop på flera sätt. Den ena är det fantastiska ekosystemet; det andra är att det bor drakar där. Jag svär det är sant.
Ojnarekämparna behöver fler medlemmar till sin förening. Det kostar femtio kr. Mer miljökrig för denna ynka summa går inte att hitta.
Postgiro: 228961-9
mer info på Föreninges blogg
http://ojnareskogen.blogspot.com/
och på den livfulla bloggen
http://trummaforojnare.blogspot.com/

Allt gott i rusket för alla Krigare, alla Varma och Godhjärtade varelser

Kanske åker vi till Gotland en dag och träffar Du-vet-vilka

Sofia

Det ligger i Tiden - Ljusmagi

När det är mörkt vill vi tända många stearinljus för både värme och skönt ljus. Passa på och utför extra mycket ljusmagi.
Jag har tre altare i mitt hem, var och ett med sin betydelse. Varje gång jag tänder ljusen på dem lyser jag upp altarets mening och position.
Att arbeta med ljusmagi är att arbete med Eldelementen. Energi, värme, mod och beskydd behöver vi för det mesta. Vi kan helt enkelt tända ett stearinljus med en bön att bli välsignad med Eldens goda egenskaper. Det går också att ladda ljuset med önskningar och särskilda energier. När ljuset tänds sprids dessa önskningar och energier genom etern.
Doft, form och färg är effektiva sätt att förstärka ett särkilt syfte. Jag droppar aromoljor i blockljus och värmeljus för doftens skull såväl som den särkilda aromoljans egenskap. Kanelen är värmande och ger både kraft och mod. Den förstärker eldelementet och passar till att göra hemmet tryggt och välkomnande. Apelsin sprider glädje och välmående. Även den harmoniserar med eldelementet. Eucalyptus brukar ses som den ultimata healingoljan och är bra om man känner sig krasslig. Rosmarin har stärkande och läkande egenskaper. Här blandas eld och vattenelementen.
Ljusets färg påverkar så klart. Om det inte finns något särkilt pockande behov brukar jag låta årstiden styra över färgval. Vad behövs och passar under vissa årstider? I mitt hem har de orange ljusen brunnit upp, de svarta är på sluttampen och benvita liksom mörkröda har tagit över.
Formen på ljuset har jag tidigare inte tänkt så mycket på. Men till fullmåne köpte jag ett klotrunt, benvitt ljus. Och tala om att det såg ut som en liten fullmåne när det tändes. Det är extra roligt att det nu är ett ljus i avtagande - helt i samklang med månen - efter hand det brinner upp. Det finns också avancerat stöpta ljus i olika former: jag har sett ljus av Jungfru Maria, ljus i form av djur och blommor. Förr tänkte jag att det kändes lite hemskt att dessa små stearinstatyetter smälte ner. Men nu tänker jag att man så att säga frigör formen och gör den rörlig. Ett Marialjus kan symbolisera Gudinnekraft, en stearinuggla visdom etc. Genom att sätta dem på våra altare och låta dem brinna sprider vi dessa krafter.

En av de bästa sidorna jag känner till kring örter, växter och oljor är Shenet:
http://www.shenet.se/

Det här är en okomplicerad och bra sida om färgernas betydelse:
http://www.puser.se/F%C3%A4rgernas%20betydelse.htm

Tänd ett ljus, viska en önskan, dra in doften, beundra färgen. Svårare än så behöver det inte vara.

Hel och Adjö

Här är då ett mer eller mindre klart Helkapitel (för nu). Och med det så känner jag att Hels tid, enligt min egen cykel mellan mig själv, Årshjulet och gudinnorna, snart är till ända.

http://www.sofiaaxelsson.se/gudinnor%20foto%20hel.html

Väl mött

Den just nu hårt arbetande

Skönhet, helande, magisk kraft - Fullmånedag och fullmånenatt

Att bara ta emot. Det är svårt nog. Att sitta och tanka månkraft så här på fullmåne. Vilken utmaning för en aktiv en.
"Men ska jag inte göra någonting".
Jag och ett par kamrater hade prickat in en förmiddags fullmånemeditation på distans. Vi bestämde att vi framför allt skulle ta emot det fullmånen har att ge: skönhet, helande, magisk kraft. Det blev en skön stund. Men det var ändå svårt.
Det är svårt, därför har jag bestämt mig för att fortsätta hela dagen. Stund per stund stanna till och känna in: Skönhet obegränsat, och överallt. Helande för kropp som själ. Magisk kraft: rytmisk, växande, suggestiv, lekfull.
Det finns där: nära och tillgängligt. Det krävs inga konstigheter eller mystiska ritualer. Bara en stunds stillhet, några djupa andetag och vissheten att månen är lyser klart och stadigt.
Även om den gömmer sig bakom molnen.
Djupt andetag
Skönhet
Djupt andetag
Helande
Djupt andetag
Magisk kraft
Så enkelt.
Meditationen innehöll också ett moment där vi skickade positiva önskningar mot ett gemensamt mål. Jag visualiserade solrosor som växte, vissande, tappade sina frön, blev nya solrosor. Så fick jag ändå göra något trots allt. Men det tänker jag inte fortsätta med. Det här kan bli en skön vana. Nu när jag börjar bli van.
Djupt andetag
Skönhet
Djupt andetag
Helande
Djupt andetag
Magisk kraft

En underbar dag, med lite övning.
(bild: Harpgirl av Lindy Kehoe)

Återställare för Kropp och Själ

När man har en kropp som skulle diagnostiseras som "bränn och värk kärring" (fast med finare ord) om man brydde sig om diagnoser, och dessutom har ett sinne som gärna befinner sig på minst tre ställen samtidigt. Då behöver man återställa sig ofta. Ibland blir återställare en upplevelse i sig. Så här kan det gå till en dag som denna:
Jag sätter mig i på fårskinnet i Vita fåtöljen med trumman i knät. Altarljusen är tända. Försöker trumma, men orkar inte utan far direkt iväg på en resa. Vandrar i tanken i vacker skog, hittar knivskarp metall på marken. Förstår vad den betyder så jag ställer mig och drar upp långa, kantiga, vassa metallbitar. Det tar tid. Men det är värt tiden för när jag äntligen har en jättehög brevid mig och marken är ren så vet jag att något tråkigt i mig är borta för alltid. Jag ber dom som vet hur man smider att ta hand om metallen. Jag slutar nu se bilder och vilar bara i ett vitt brus av energi. När jag kommer tillbaka till fåtöljen är det dags för trumma. Jag trummar och sjunger på en nykläckt sång; orden hamnar mer och mer på plats.
Det var Anden, nu är det Kroppen tur. Sätter på Marie Bione på hög volym. I en timme gör jag fri dans/kraftdjursdans/hathayoga/kundaliniyoga i en enda låg rörelse. Kroppen talar om precis vad den behöver och jag följer efter.
Under tiden har det mörknat. Tänder fler ljus, men inga lampor. Tänder även värmeljus inne i badrummet. Häller Eucalyptusolja och Rosmarinolja på ljusen. Dofterna blandas med det varma vattnet från duschen. Av med allt gammalt. Ren och nöjd smörjer jag in mig med hemmagjord kräm. Den doftar underbart.
Nu är jag tillbaka i balans igen. Det måste få ta tid att återställa sig ibland. För både Kroppen och Själen.

Vargar, häxsystrar och andra magiska varelser

Det var en gång - för inte så länge sedan - tre kvinnor som träffades för att fira Hels afton. I en värld mellan de levande och döda, mellan den fysiska verkligheten och den andliga talade de tre med varelser av alla sorter. En av de tre berättade om en bild av röda vargögon som lyste i kylan och mörkret.
De avslutade ceremonin och firade kvällen med mat och vin och prat och skratt - som sig bör en kväll när de döda söker människovärme och människoljus.
De delade på sig och var och en återgick till sitt. Men en av dem kunde inte glömma bilden av de röda vargögonen. Hon såg dem innan hon skulle somna på kvällen, de lyste klara i mörkblå dimmor och hypnotiserade henne. Och hon tittade närmare och närmare, tills hon såg vem de tillhörde. Nästa dag kom sagan till henne och hon skrev ner varje ord. Här är den. Inspirerad av en häxsyster, eller kanske av Hel själv. Det var en gång en varg, och vargen hette Fenris ...

http://www.sofiaaxelsson.se/mellan%20is%20och%20eld.html

Drömtiden

Varje år upptäcker jag med förtjusning att vissa tidsperioder är bättre än jag trott, och vissa blir bättre för varje år. Så den gamla höstmänniskan har börjat tycka om våren, dyrka sommaren, blivit barnsligt förtjust i julen. Kanske är det åldern, kanske är den magins friska vibrationer som blåser nytt liv i varje årstid. Nu har turen kommit till den här tiden. Den som är så anonym att den nästan inte har ett namn. Efter Hels afton och innan Yule. Den svartaste och mörkaste; när höstens sprakande färger bleknat, men utan att vinterns gnistrande kyla kommit. Med Hel har jag gått ner mot underjorden och mött döden. Jag skulle ljuga om jag påstod att det varit helt lätt att koncentrera sig på uppgifter som involverat många människor; eller att skriva halvakademisk lingo med sinnet riktat mot den Svarta Gudinnans domäner. Men nu är tiden vid praktikplatsen slut och jag återgår för en stund till mitt ensamma kvälls och natt jobb. Och uppsatsen är inlämnad. Hel har jag mött. Vid Yule föds ljuset åter. Vad är däremellan?
Drömtiden. Som jag just vaknat till. Jag är klarvaken, men ser tydligt kosmoskatter som tassar runt knuten och drakar blåser mig i nacken. Sagor och myter rör sig i mitt liv, som vore dom människor av kött och blod. Stjärngudinnan öser ljus ur sin skål och gör eoner av tid till ögonblick bara. Jag är klarvaken och ser vilka varelser jag har runtomkring mig. Ser vilka dom är under skalet, vem dom varit och vilka dom ska bli.
Med Hel somnade jag. Till Drömtiden vaknade jag, och här ska jag vara till ljuset kommer åter. Färgerna är starka och luften frisk. Ni kanske tror ni ser en alldeles vanlig kvinna, men ni har fel. Jag är Drömmerskan nu; sagor och myter lever hos mig; strömmar genom mitt blodomlopp; gör mig frisk och ny. Snart ska jag berätta en av dessa sagor för dig.

(bild: The cat and the dragon, av Lindy Kehoe)